Hej Milla,

Jo, jag tänkte bara svara på den där frågan du ställer ibland, oftast när du är lite irriterad och ska hitta något som du vet saknar motargument för att sätta dit mig ordentligt:

”Hur många kläder har du köpt till våra barn?”.

Nej, det kanske inte är så många, men det har sina naturliga förklaringar.

Först det mest uppenbara: varenda byrå, garderob, galge, hylla, låda – ja allt där det kan rymmas kläder – är redan överfyllda med barnkläder. Jag menar, att jag skulle knalla iväg och köpa barnkläder i det här läget är ju lite som att sticka iväg och veckohandla när vi har ett kylskåp så fullt att det knappt går att trycka igen dörren.

Dessutom: redan innan jag ens tänkt tanken på att eventuellt köpa något plagg som skulle kunna komma till användning, så har du redan inhandlat det. Jag menar, det känns som du redan har köpt alla deras kläder fram till skolstarten, typ. Lite som att du redan fixat alla julklappar och har gjort det sedan länge, trots att det är evigheter tills tomten trillar ner genom skorstenen. Jag handlar ju mina julklappar dagen innan – och kläderna när jag behöver dem.

Plus: du lägger ju fram hela veckans kläder för barnen i förväg, så det bara är att rycka en hög. Det gör du så klart för att det är smidigt, men också för att du inte tycker att jag kan matcha ihop strumpor, byxor och tröja på ett enligt dig korrekt sätt. Jag tror knappast att du vill släppa iväg mig till en butik med ett utbud som är större än din garderob, för du skulle vara nervös kring vad jag kom hem för något.

Så, för att att svara.

”Hur många kläder har du köpt till våra barn?”.

Inga.

Men det är som sagt inte så konstigt.

Med Vänlig Hälsning,
Pappan till dina barn

PS. Med ovanstående rader så blir det underförstått att jag inte heller behöver ha koll på vilken storlek barnen har…

Jag och Ebba var hemma själva i förmiddags när Milla var i skolan och Ruth var på dagis. Ebba är ju med mycket mer nu, hänger med på saker, skrattar. Så vi gjorde en hel del hushållssysslor tillsammans.

Ebba var med när jag plockade iordning i vardagsrummet efter morgonbestyren. Det var mest jag som fick plocka undan frukosten, torka bordet, peta in alla Ruth-uttagna saker i rätt fack. Men hon var med.

Ebba var med när jag la i tvätt i maskinen. Det var ju mest jag som fick sortera, skyffla in tvätt, mäta tvättmedel, trycka på knappar, fixa och trixa. Men hon var med.

Ebba var med när jag hängde tvätten. Det var ju mest jag som fick sortera, hänga upp, försöka para ihop strumpor (skitjobb…). Men hon var med.

Ebba var med när jag vek tidigare tvättad tvätt. Det var ju mest jag som fick vika, sortera kläderna i rätt hög, stoppa ner dem i korgen, släpa dem till sovrummet. Men hon var med.

Ebba var med när jag plockade in disken på diskbänken. Det var ju mest jag som fick trycka in alla grejer på rätt plats i skåpen, diska den nya disken, torka bänken, fylla diskmaskinen. Men hon var med.

Ebba var med när jag fixade maten. Det var ju mest jag som fick ta av locket på matlådan, stoppa den i mikron, trycka på knapparna, hälla upp mjölken, värma mjölken. Men hon var med.

Ebba var med när hon åt mjölken. Det var ju mest jag som fick hålla henne, hålla i flaskan, ryggdunka henne så att hon rapade. Men hon var med.

Och ja, hon svalde faktiskt själv.

Fantastiskt kul när barnen är med och deltar i hushållssysslorna.

Jag har dryftat mina tankar om Frosts övertagande av samhället tidigare. Frost syns överallt, i alla sammanhang. Det spelar ingen roll vilket skyltfönster du blickar in i, vilket affär du vandrar in i, vilken hemsida du besöker – någonstans där ploppar alltid Elsa och Anna fram och säger ”tittut”, vare sig det gäller kläder, böcker, filmer, flingor, leksaker, mat eller vad sjutton som helst.

Det har faktiskt gått så långt att Frost infiltrerat staten i Sverige, mixtrat med våra gener, drivit in Elsa och Anna i vår biologiska uppbyggnad.

Hur ska vi annars förklara hur Ruth och Ebba ser ut?

Även om hon absolut inte vill ha handskar på sig, även om hon sällan gömmer sig på sitt rum, så är ju Ruth faktiskt precis som Elsa ljushårig.

Även om hon inte springer efter killar ännu, även om hon inte alls är lika sprallig av naturliga skäl, så är ju Ebba faktiskt precis som Anna rödhårig.

En storasyster som är blond, en lillasyster som är rödbrun i huvudet.

Rent visuellt så har vi alltså en egen Elsa och Anna här hemma.

Frosts övertagande av världen var alltså ännu mer långt gången än jag kunde föreställa mig. Tur att jag är så smart att jag genomskådat allt, men det tog faktiskt tid att fatta att vi till och med har Elsa och Anna som barn.

Nu väntar vi bara på att Ruth ska börja spruta is också…

Alla finner vi trygghet i något här i världen – och Ebba har sannerligen hittat sin trygghetspunkt.

Kristallkronan.

Vi har en hängandes i vardagsrummet, och den är Ebba väldigt fascinerad av. Så fort hon får chansen så vrider hon huvudet mot den och ser lika förundrad ut varje gång, som om hon liksom sjunker in i kristallerna och undrar vad de döljer för hemligheter. Om hon är ledsen eller arg så brukar jag bära henne till just kristallkronan så att hon får titta på den, och då blir hon oftast lugn.

Skönt att ha något så enkelt verktyg för att göra henne trygg.

***

Jo, Ruth var också fascinerad av kristallkronan när hon var liten (eller ja, mindre) men inte riktigt på samma sätt som Ebba. Ruth var just fascinerad, Ebba verkar nästan mer förtrollad av den.

***

Två av fyra lampor i kristallkronan (jo, den har sådana också) har gått sönder. Jag är inte den som får saker gjorda i första taget men det är nog läge att byta snart.

Det vore högst olyckligt om Ebbas trygghetspunkt slocknade.

En helt vanlig dag i vårt hem:

– Jag vill ha en nektarin.
– Vi har ingen nektarin.
– Jag vill ha en nektarin!
– Men vi har ingen.
– JAG VILL HA EN NEKTARIN!
– Ruth, vi HAR ingen nektarin. Vi har äpple, banan och clementin.
– JAG VILL HA EN NEKTARIN!
– Du får välja mellan äpple, banan och clementin.
(Ruth går och hämtar en clementin)
– JAG VILL HA EN NEKTARIN!
(Ruth slänger iväg clementinen)
– Ruth, ta upp clementinen!
– JAG VILL HA EN NEKTARIN!!!
– Vi har ingen nektarin. Vi får köpa det nästa gång vi är i affären.
– JAG VILL HA EN NEKTARIN!!!
(Ruth går in i köket och hämtar en ny clementin)
– Detta är en nektarin.
– Ja Ruth, vi kan säga att det är en nektarin.
– JA!
(Ruth äter upp clementinen och är jätteglad).