Jag är ensam hemma.
Har varit så hela helgen, eftersom Milla, Ruth och Ebba drog till mormor i fredags med planen att komma hem idag (men Ruth är sjuk, så de blir kvar en dag till) för att ge mig, som sitter i en dynghög av jobb, chansen att beta av en del grejer.
Det där med tystnaden och lugnet är konstigt.
När man står där mitt i kaoset, med två skrikande ungar, fulla bajsblöjor, nerkissade kläder, rum med en miljard utspridda leksaker, en tvättmaskin full med barnkläder som tar flera timmar att hänga, mat som vägrar blir klar just när ungarna är som hungrigast, ja då längtar man efter den där tystnaden, den där egentiden som man (tydligen) hade så mycket av innan föräldraskapet men som man inte insåg då. Man önskar bara få sova ut en natt och vakna av sig själv, vara ensam vid frukostbordet bara en liten stund.
Men nu, när det är tyst, lugnt och bara egentid, ja då känns det helt plötsligt för jävla tomt. Det händer ingenting, det finns ingen att skratta med eller åt, ingen livlig tjej på två och ett halvt år som ställer knasiga frågor, ingen bebis som smajlar när man visar sig, inga glittrande ögon, ingen som pockar på uppmärksamheten. Det är tomt när man går och lägger sig på kvällen och det är tomt när man vaknar på morgonen.
Jo, att dricka sitt kaffe i fred är rofyllt, att få läsa tidningen utan att någon river i den är trevligt och att få spendera en stund på dasset utan sällskap fridfullt – men fy sjutton vad det blir tråkigt snabbt. Ibland kanske man måste ha en andningspaus, man inser inte vad man har i livet förrän det är borta, men de pauserna får inte bli för långa.
Imorgon kommer Milla, Ruth och Ebba hem igen.
Jag längtar redan efter kaoset.