Ja, tre veckor, så länge hann Ruth gå på dagis innan hon blev sjuk.
Nu snackar vi inga hederliga arbetsveckor heller, utan tre dagar i veckan, fem timmar varje dag. Mer behövdes inte för att Ruth skulle åka på en rejäl förkylning med feber och rossliga luftrör som gör att hon låter som en kraxande kråka när hon pratar.
Således har det varit hemmatjänst den här veckan där Ruth mest legat i soffan och sovit, saknat energi och varit allmänt hängig.
Riktigt tråkigt – och man märker också att hon blir uttråkad av att vara uttråkad, fast hon egentligen inte orkar göra något.
Nåväl, känns som att hon är på bättringsvägen nu i alla fall.
Ebba och Milla verkar också ha blivit lite smått förkylda, men ”bara” lite hosta för Ebba och ingen feber än så länge, så hoppas det stannar där. Vi visste ju att Ruths dagisvistelse skulle skapa ett helvete för familjen, men å andra sidan så behöver hon iväg och leka med likasinnade ibland istället för att bara sitta hemma med sina fossil till föräldrar, så vi får ta det för vad det är.
***
Jodå, Ruths röst börjar komma tillbaka mer och mer. Nu hör man vad hon säger. I alla fall om man lyssnar noga och är nära henne.
***
Nej, det är ingen överdrift att dagis är rena virushärden.
Men det är inte konstigt. Hur mycket man än tjatar på Ruth så är det INTE roligt att tvätta händerna, hon MÅSTE nödvändigtvis slicka på stenarna ute på lekplatsen och det går inte UNDVIKA att plocka upp överblivet skräp på trottoaren. Jag misstänker att alla barn är likadana – och då blir det ju som det blir, så klart.
***
Det kändes som att hela familjen var mer eller mindre konstant sjuka under Ruths första år på dagis.
Ska det bli lika illa år två, trots att hon bara är där en bråkdel av tiden?
Det har inte börjat bra…