Månadsarkiv: september 2016

Annons

Barnvakt

Hej alla där ute som vi har någon som helst relation till,

Jag hoppas att ni har haft en fin vecka, att det fungerat med både jobbet och fritiden, att ni fått en klapp på axeln av chefen och kanske någon liten löneökning, fått njuta av fin mat på någon restaurang med skinande vita dukar, fått något fint brev som berört er. Ja, haft det allmänt bra helt enkelt.

Det skulle kännas så bra om ni alla har haft det bra, för ni betyder så mycket.

Förutom att vi har haft en sjukdomsvecka så har vi det också haft det bra. Det har varit en del soffhäng men det har varit mysigt det också.

Jag tänkte bara kolla om det är någon som vill passa Ebba i helgen?

Hon är jättesnäll just nu, verkligen nöjd med tillvaron. Hon tar flaskan också, så det är inga problem att mata henne även om ni inte skulle ha tuttar med mjölk. När det gäller leksaker och underhållning så är hon inte speciellt kräsen, utan det funkar med det mesta. Det är inget stort jobb att njuta av hennes närvaro, det kan jag meddela.

Bara hojta (gärna så fort som möjligt…)!

Med vänlig hälsning,
En pappa

PS. Ja, jo… jag kanske skulle berätta att Ebba inte har bajsat sedan förra lördagen. Hon har ju skippat sitt tio skitar om dagen-beteende för ett tag sedan och bajsar numera högst sporadiskt, och när hon väl lastar ut så är det rejält. Så här länge har hon aldrig hållit sig så man kan ju misstänka att ingen blöja i hela världen kommer att stå emot trycket när det väl är dags för dumpning. Men… det är ju inte säkert att hon bajsar i helgen bara för att hon inte bajsat på sex dagar. Jag menar, hon bajsade inte igår och då behöver hon ju inte bajsa imorgon heller. Som om detta skulle påverka om ni vill vara barnvakt eller inte, liksom… det är klart att det inte gör, även om jag ändå kände att jag ville nämna det. Vi skickar med en blöja så klart (men behöver inte få tillbaka den…).

Annons

”Bajskorv”

Ett utdrag ur vårt familjeliv just nu.

Frukost

– God morgon Ruth!
– Hej bajskorven.
– Vad vill du ha till frukost?
– Bajskorv.
– Vill du ha något till?
– Bajskorv.
– Man kan väl inte äta bajskorv?
– Bajskorv!

Förmiddag

– Ska du sova nu, Ruth?
– Bajskorv.
– Vad sa du Ruth?
– Hej på dig bajskorven.
– Kan du säga något annat?
– … bajskorv!
– Äh, sitt där då.
– Hejdå bajskorven.

Lunch

(Ruth pekar på Milla)
– Bajskorv.
(Ruth pekar på mig)
– Bajskorv.
(Ruth pekar på Ebba)
– Bajskorv.
– Men du Ruth, ska du inte äta lite?
– Bajskorv.

Eftermiddagssoffan

– Bajskorv, bajskorv, bajskorv.
– Alltså Ruth, kan du inte säga något annat?
– Bajskorv.
– …
– Bajskorv!
(gömmer mig under kudden)
– Vad är du bajskorven?
– Äh, nu går jag.
– Hejdå, bajskorven.

Middagsbordet

– Ska vi ringa till farbror Martin på FaceTime?
– Bajskorv.
– Vill du inte prata med honom?
– Bajskorv, bajskorv, bajskorv.
– Vi kan äta efterrätt om du inte säger bajskorv.
– …
– Bra Ruth!
– Bajskorv!

Nattning

– Godnatt Ruth!
– Godnatt bajskorv.

Annons

Tre veckor…

Ja, tre veckor, så länge hann Ruth gå på dagis innan hon blev sjuk.

Nu snackar vi inga hederliga arbetsveckor heller, utan tre dagar i veckan, fem timmar varje dag. Mer behövdes inte för att Ruth skulle åka på en rejäl förkylning med feber och rossliga luftrör som gör att hon låter som en kraxande kråka när hon pratar.

Således har det varit hemmatjänst den här veckan där Ruth mest legat i soffan och sovit, saknat energi och varit allmänt hängig.

Riktigt tråkigt – och man märker också att hon blir uttråkad av att vara uttråkad, fast hon egentligen inte orkar göra något.

Nåväl, känns som att hon är på bättringsvägen nu i alla fall.

Ebba och Milla verkar också ha blivit lite smått förkylda, men ”bara” lite hosta för Ebba och ingen feber än så länge, så hoppas det stannar där. Vi visste ju att Ruths dagisvistelse skulle skapa ett helvete för familjen, men å andra sidan så behöver hon iväg och leka med likasinnade ibland istället för att bara sitta hemma med sina fossil till föräldrar, så vi får ta det för vad det är.

***

Jodå, Ruths röst börjar komma tillbaka mer och mer. Nu hör man vad hon säger. I alla fall om man lyssnar noga och är nära henne.

***

Nej, det är ingen överdrift att dagis är rena virushärden.

Men det är inte konstigt. Hur mycket man än tjatar på Ruth så är det INTE roligt att tvätta händerna, hon MÅSTE nödvändigtvis slicka på stenarna ute på lekplatsen och det går inte UNDVIKA att plocka upp överblivet skräp på trottoaren. Jag misstänker att alla barn är likadana – och då blir det ju som det blir, så klart.

***

Det kändes som att hela familjen var mer eller mindre konstant sjuka under Ruths första år på dagis.

Ska det bli lika illa år två, trots att hon bara är där en bråkdel av tiden?

Det har inte börjat bra…

Annons

Plåster

Ruth älskar plåster.

Ett intresse som uttrycker sig på olika sätt.

Ruth fick skoskav förra veckan vilket fick som följd – till hennes enorma lycka – att hon fick ett plåster på foten. Det var inga problem att sätta fast det där, men det värre att ta bort det. Ja, jag och Milla fick helt enkelt inte röra plåstret, och först häromdagen, när hon nog haft det i en vecka eller något, så lyckades Milla lirka upp en flärp och till slut ramlade det där plåstret äntligen av.

Såret hade inte läkt – det har ju inte fått någon luft – och det där plåstret hade ju samlat en hel del skit, så det var ju inte lyckat att ha det så länge.

Men när en två och ett halv-åring säger nej till något, då är det mer eller mindre nödvändigt att lyda för att inte ett nytt världskrig ska utbryta. Nu fick vi dock lida för att vi inte tog striden om plåstret.

Nu är det av i alla fall.

Alltid något.

***

Ruth älskar ju att leka doktor. Milla köpte en paket plåster till henne en gång för att hon skulle kunna ha att leka med. Hon plåstrade upp alla, typ 50 stycken, på en gång. Bland annat den stackars tyggrisen och Nicke Nyfiken-dockan var helt belamrade av plåster. På tal om att vara plåsterberoende, alltså.

***

För information: det där plåstret som suttit på Ruths fot i typ en vecka var stenhårt när det åkte bort. Fräscht. Not.

***

Nej, Ruth har inte satt massa plåster på Ebba. Ännu.

***

Så fort Ruth har slagit sig eller har lite ont så vill hon ha ett plåster. Och ja, hon blir förbannad när hon inte får något. Hon kan inte heller förstå varför alla plåster som inte är plåstrade ska ligga upp i skåpet istället för att plåstras på någon. Det där med att ”de kan vara bra att ha om något händer”, förstår hon inte alls.

***

Vi måste nog sätta ett nytt plåster på Ruths fot nästa gång hon ska använda skor.

Frågan är om vi någonsin får ta bort det igen.

Tveksamt.

Annons

Dreggel + Handtuggning = …

Ebba har börjat dregla väldigt, väldigt mycket och har börjat tugga på sina händer väldigt, väldigt mycket.

Dreggel + Handtuggning = Tänder.

Ja, så brukar det ju faktiskt vara, att när det börjar dreglas och när det kliar i munnen och händerna används som kliare, då vet man att det brukar vara tänder på gång. Grejen är ju bara att Ebba inte ens är tre månader, så det känns väldigt tidigt. Det finns ju ungar som föds med tänder, men vanligast är att de kommer typ mellan sex och åtta månader, har jag läst mig till.

Ruth var väl sisådär åtta, nio månader när den första gadden tittade ut. Då hade hon ju slutat amma, kunde sitta och rulla runt och massa annat. Ebba, hon gör inget annat än att sova, äta och fisa, typ.

Känns konstigt att det skulle vara tänder på g redan.

Men vad vet jag.

***

Om Ebbas tänder letar sig ut redan nu så öppnas ju en helt ny matvärld för henne. Men just det, man får inte käka mat förrän man är fyra månader, det är först då som magen är redo för annat än mjölk.

Big fail där, Ebba.