Det börjar bli kritiskt bajsläge.

Ebba växer ju som bekant väldigt, väldigt, väldigt mycket (Milla har som sagt rejäl grädde i bysten, vad det verkar) men inte så mycket att vi har ändrat hennes blöjstorlek. Då kan ni själva börja räkna på vad som händer: större bebis, mer bajs, lika stor blöja.

Det är så klart en ekvation som bli ohållbar till slut.

Lite som att käka chips varje dag och tro att de där byxorna ska passa i evighet, till slut går det liksom bara inte längre utan allt exploderar och jeansknappen skjuts iväg i all världens fart. För att omvandla det där på Ebbas bajsblöjor just nu så kan man säga att knappen ligger och dallrar och kan släppa när som helst.

Ett par gånger när jag bytt någon av Ebbas otaliga bajsblöjor (ja, hon bajsar fortfarande sjukt ofta, och jag har aldrig bytt någon blöja utan bajs, oavsett hur tätt emellan bytena det är) så har bajset på ryggen tryckts upp precis till kanten av blöjan. Än så länge har smeten inte lyckats ta sig utanför kanten, men det är på det berömda håret.

Snart kommer det smälla.

Ebba växer för varje dag, äter mer och mer, bajsar mer och mer – men blöjstorleken består, så nu väntar jag bara på att knappen ska brista, att bajset ska spruta upp på ryggen och skapa ett traumatiskt saneringsarbete.

Det exploderar när som helst.

Förhoppningsvis är det Millas tur att byta då, och inte min.

***

Jag upplever inte att Ebba har samma sprutbajs-tryck som Ruth hade. Nu har jag förvisso dåligt minne och kommer inte ihåg hur gammal Ruth var när hon sprutbajsade, men när hon tryckte till (hon drog för övrigt snabbare än Lucky Luke så man hade inte en chans att komma undan) så flög bajset flera meter om det var fritt skottfält (det var inte fritt fält en gång när jag stod i vägen, men det är en annan obehaglig historia). När Ebba bajsar är det mer ett bubblande, det fräser ut typ som skum man har i badet. Inte alls samma tryck eller risk för att bli skjuten i bröstet.

***

Egentligen borde blöjorna gå upp över hela ryggen, kan jag tycka.

Det är inte lätt att vara sympatigravid och det är inte lätt att bli av med de extrakilon som en sympatigraviditet innebär. Att omfånget kring min midja ökat något är hela familjen väldigt noga med att påpeka:

Jag fick ett presentkort till ett gymkort av Milla på min födelsedag.

Så fort jag sitter i soffan så säger Ruth att jag måste upp och leka med henne. Det hjälper inte att jag säger att jag kommer när hon hämtat sina leksaker, utan jag måste verkligen följa med direkt.

Ebba skriker och gnäller så fort jag sätter mig ner med henne, hon vill att jag ska stå och gå hela tiden.

Så okej familjen, jag fattar piken!

Jag ska röra på mig mer.

Snart.

Typ.

***

Nej, att jämföra kvinnans och mannens insats under en graviditet ska vi inte göra, men det är inte rättvist att båda kan käka onyttigt under den perioden men att bara kvinnan rasar i vikt när ungen är ute. Trots att vi ätit upp oss lika många kilon, så sitter mina kvar medan Millas rasar av. Jag protesterar.

***

Om det är långt till gymmet? Ungefär 100 meter från där vi bor.

Men det är å andra sidan världens längsta 100 meter.

Jo, nu är faderskapsintyget bevittnat, undertecknat och inskickat. Och ja, vi skickade med pennan som skulle ”återsändas” också.

Milla berättade att en kompis sagt till henne att det där faktiskt är en väldigt speciell penna och att det fanns en anledning till att den sändes med och att den skulle sändas tillbaka. Den innehåller nämligen något speciellt bläck som håller längre. Dessutom var det blått bläck, något som det tydligen är krav på.

Det gör hela pennhistorien något mer logisk, men å andra sidan hade det ju varit på sin plats att få en förklaring till hela den här soppan istället för att bara trycka en ”återsändes”-penna i handen på mig, hytta med näven och säga skriv under.

Jag har läst att det m-å-s-t-e skrivas under med blått bläck. Rött, svart eller annan valfri kulör är inte godkänd.

Snacka om att vara byråkratisk så det smäller om det.

Det betyder alltså:

Hade jag skrivit under faderskapsintyget med svart istället för blått bläck så hade handlingen inte godkänts och jag hade inte blivit pappa till Ebba och hade inte fått delad vårdnad om henne (nåja, jag har aldrig sett röken av något barnbidrag eftersom det diskriminerande nog alltid betalas in till mammans konto, så jag vet inte vad jag går miste om…).

Absurt.

***

Nej, vi skrev inte Ebba och Ruth som vittnen även om jag var lite sugen på att göra det. Såg ingen definition av vad ett vittne skulle vara och kände för att utmana den tröga byråkratin lite. Jag hade kunnat ge mig sjutton på att det hade blivit underkänt. Oavsett om Ebba och Ruth skrivit med blått bläck eller inte.

Hej kära dotter,

Jag bara undrar varför du är en sådan gnällröv just nu?

Efter att ha rotat lite i arkivet (jo, jag skrev ju ner din storasysters första levnadsår också) så noterade jag att även Ruth var en gnällröv ganska ofta när hon var liten (ja, jag vet att hon är liten nu också, men inte SÅ liten) så du kanske hävdar att det ligger i släkten, men jag tycker inte att det är en anledning till att vara så jävla tjurig ändå.

Visst, du sover ganska bra på natten och du tar en rejäl sovlur mitt på dagen, men både förmiddagen, eftermiddagen och kvällen är ett ständigt gnäll – och även en hel del skrik. Det duger inte att ligga i vaggan och är du i famnen får man inte sitta, utan du kräver att man står eller går runt (som att du måste ha en hög tyngdpunkt, av någon förunderlig anledning). Somnar du i famnen så vaknar du a-l-l-t-i-d när man lägger ner dig – och börjar gnälla efter en stund. Jag förstår att du gillar närhet och uppmärksamhet, men ändå.

Och vad har du för bekymmer i världen egentligen?

Du har mat, tak över huvudet, en mjuk säng, (oftast) rena kläder, två föräldrar och en snäll storasyster. Du behöver inte jobba, städa, diska, eller ens laga din egen mat, byta dina egna kläder eller torka din egen skit. Du lever ett liv i lyxförpackning så jag frågar igen – varför är du en sådan gnällröv just nu?

Jo, jag vet att du inte får titta på teve, inte får käka godis eller ta med killar hem – men du kan faktiskt inte sätta så höga krav ännu. Du är ju trots allt bara dryga sex veckor. Vi kan förhandla om de här sakerna sedan, men inte ännu, så det är inte mycket att vara gnällröv över. Vi är dina föräldrar och vi bestämmer ett tag till.

Ska vi bestämma att du lägger ner det här gnället nu?

Med förhoppning om en gladare dotter,
Din pappa

PS. Jo, jag skrev ett liknande brev till din storasyster när det begav sig – men det hjälpte inte, hon gnällde vidare ett tag till. Du kan väl visa att du förstår din pappa bättre? Vill du för övrigt förhandla om några av ovanstående saker (teve, godis och killar) så är du välkommen att kontakta min advokat.

Jo, jag nämnde ju att Milla har börjat skänka mjölk till neonatalavdelningen i stan. Fick också reda på att vi fick 250 kronor per kilo och gjorde genast en budget, ekonomisk kalkyl och planerade för lite utsvängningar i vardagen – tills Milla slog hål på den ballongen med tanken om att istället skänka pengarna.

Men oavsett plan: det har dykt upp ett litet problem på vägen.

Utrustningen måste steriliseras efter varje användning så vi brukar koka grejerna i en gryta på spisen. Eftersom vi har en något slö spis så brukar vi koka upp lite vatten i botten på en gryta och sedan fylla på med vatten från vattenkokaren, eftersom det går snabbare. Grejen var bara att nu när vi var hemma hos mina föräldrar så råkade Milla glömma fylla på mer vatten så kokningen av utrustningen blev… sådär. Rättare sagt, vattnet försvann snabbare än kvickt och sedan smälte all plast.

Milla är ganska glömsk normalt sett, så det var ju ingen överraskning precis, men hon hade varit ute i köket en runda och tyckt det luktat bränt men inte tänkt mer på det – så där kan man ju undra hur påkopplad hjärnan egentligen var. Istället upptäckte min mamma att något var lurt – och larmade.

Nåväl, till saken:

Vi har förstört delar av utrustningen vi fick låna av sjukhuset.

Som vi måste ersätta på något sätt.

När jag gjorde min mjölkkalkyl och tänkte på guld och gröna skogar så baserade det sig på fyra pumpningar per dag. Frågan är nu bara vad som krävs för att vi ska kunna mjölka oss ur den här situationen (ja, typ som man får diska sig ut från restaurangen när man inte kan betala notan). Jag kan tänka mig att vi (läs: Milla) måste upp på fem, sex pumpningar per dygn för att täcka kostnaden för det här.

Fan också.

***

Nej, själva bröstpumpen har vi inte förstört. Då hade vi nog fått sälja kåken och bilen samt ta ett saftigt lån på banken. Men ja, den lever ju också farligt. Ruth tycker den är skrämmande intressant och drar ofta i sladdarna.

***

Jo, vi hade fått låna dubbla uppsättningar av utrustningen som smälte, så Milla kan fortfarande pumpa ut mjölk och spara.

Tur det, just nu känns det som vi behöver alla mjölkpengar vi kan få.