Konspiratoriska pappatankar om allt och ingenting.

Dörrposten

Alltså, ni som har småbarn, hur många gånger har ni inte undrat när ni ska slå i barnhuvudet i dörrposten?

Man går ju alltid runt med ungen i famnen och huvudet sticker ut på ena sidan (nästan alltid så i alla fall, jag bär sällan mina barn upp och ner men jag vet förvisso inte hur andra föräldrar arbetar för att slippa släpa runt ungarna på samma sätt och tvingas leva med den efterföljande träningsvärken…) och det känns som varje rundning av ett hörn i huset är en fara för det där stackars huvudet som känns väldigt nära skarpa kanter och dörrposter hela tiden.

Man är ju så van att svänga runt med sin egen kropp och beräkna svängrum efter det, att man liksom inte reflekterar över att man har en unge i famnen med utstickande delar (inte vilken del som helst dessutom, utan självaste huvudet) som kanske inte är kompatibla med samma uträkningar som när man är själv.

På något sätt så lyckas man ju ändå inte slå i det där huvudet i någon dörrpost (jag har inte gjort det ännu i alla fall). Antingen känns det närmare än man tror (som när man åker bergochdalbana på Liseberg och det verkligen känns som man ska slå i huvudet när man åker in i en tunnel) eller så tar man omedvetet ut svängarna lite mer fast man inte tänker på det.

Jag tänker inte alls när jag rundar hörn och dörrposter trots att jag har en unge i famnen, det är först efteråt jag reflekterar vad som kunde ha hänt. Jag glömmer liksom grejen mellan varje gång, och bara rundar hörnen, men blir lika skakis varje gång när jag insett vad som kunde ha hänt. Fan att man inte lär sig.

Det är nog bara en jäkla tur att Ebbas huvud inte dunkat i någonstans hittills.

Eller så är dörrposterna bara något spöke för mig.

***

Nej, jag slog aldrig i Ruths huvud heller. Vad jag minns. Men jag minns ju väldigt dåligt också. Om det beror på att jag själv slog i huvudet i dörrposter när jag var liten har jag ingen aning om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *