Månadsarkiv: augusti 2016

Annons

Same procedure as last year…

Jo, nu har vi bokat upp dop för Ebba.

Om det var komplicerat? Inte alls, vi bokade samma kyrka, samma präst och anammar exakt samma upplägg som med Ruth. Same procedure as last year, alltså.

Varför rucka på något som fungerat innan? Det är lite av ett mantra för mig i övrigt, för har jag haft ett par bra skor som jag slitit ut så köper jag likadana, när jag hittat en favoriträtt på en restaurang så tar jag alltid samma mat, trivs jag i min frisyr så klipper jag (eller min frisör) den på samma sätt. Livet är för kort för att chansa, jag menar nya skor kan ju skava eller vara fula, när man väl är på restaurang så vill man inte riskera att få något som inte går att äta, och skulle frisören gå bananas så måste man ju sjukskriva sig en period framöver. Kritikerna menar att man kanske missar saker i livet om man inte testar nytt, men vad fasen, det man inte vet om har man inte ont av – och är man nöjd och glad med det man vet fungerar så är det bra så.

Ruths dop var en succé. Nu kör vi samma sak, så Ebbas dop kommer också bli en succé.

Känns tryggt.

Precis som favoriträtten på restaurangen.

***

Vi bjuder bara familjen på dopet men familjen har vuxit så mycket nu att det innebär att 19 (eller 20 om gammel-Ruth klarar komma) personer kommer trängas i vårt minimala hus. En kontrast mot Ruths dop då familjen var 15 personer (inklusive gammel-Ruth). Sedan dess har fyra barn och en man tillkommit.

***

Nja, en sak blir ju faktiskt nytt på Ebbas dop om man jämför med Ruths dop.

Namnet.

Det räcker gott och väl. Fler nya saker orkar jag inte med.

Annons

Dörrposten

Alltså, ni som har småbarn, hur många gånger har ni inte undrat när ni ska slå i barnhuvudet i dörrposten?

Man går ju alltid runt med ungen i famnen och huvudet sticker ut på ena sidan (nästan alltid så i alla fall, jag bär sällan mina barn upp och ner men jag vet förvisso inte hur andra föräldrar arbetar för att slippa släpa runt ungarna på samma sätt och tvingas leva med den efterföljande träningsvärken…) och det känns som varje rundning av ett hörn i huset är en fara för det där stackars huvudet som känns väldigt nära skarpa kanter och dörrposter hela tiden.

Man är ju så van att svänga runt med sin egen kropp och beräkna svängrum efter det, att man liksom inte reflekterar över att man har en unge i famnen med utstickande delar (inte vilken del som helst dessutom, utan självaste huvudet) som kanske inte är kompatibla med samma uträkningar som när man är själv.

På något sätt så lyckas man ju ändå inte slå i det där huvudet i någon dörrpost (jag har inte gjort det ännu i alla fall). Antingen känns det närmare än man tror (som när man åker bergochdalbana på Liseberg och det verkligen känns som man ska slå i huvudet när man åker in i en tunnel) eller så tar man omedvetet ut svängarna lite mer fast man inte tänker på det.

Jag tänker inte alls när jag rundar hörn och dörrposter trots att jag har en unge i famnen, det är först efteråt jag reflekterar vad som kunde ha hänt. Jag glömmer liksom grejen mellan varje gång, och bara rundar hörnen, men blir lika skakis varje gång när jag insett vad som kunde ha hänt. Fan att man inte lär sig.

Det är nog bara en jäkla tur att Ebbas huvud inte dunkat i någonstans hittills.

Eller så är dörrposterna bara något spöke för mig.

***

Nej, jag slog aldrig i Ruths huvud heller. Vad jag minns. Men jag minns ju väldigt dåligt också. Om det beror på att jag själv slog i huvudet i dörrposter när jag var liten har jag ingen aning om.

Annons

Omfång på livet

Jo, omfånget på livet är ett variabel på välmåendet kan man väl säga.

Men om det är ökning eller minskning som är tecken på bra välmående beror på vem man frågar.

Ni vet ju själva hur glad man blir när man kan spänna bältet ett hack till, nå nästa hål som är en indikation på att man blivit smalare runt midjan. Eller ja, den ultimata lyckan är väl när man tvingas göra ett nytt hål för att man aldrig varit så smal förr (alltså, jag springer ju inte och köper för stora bälten bara för att få fixa nya hål och därmed uppnå ett lyckorus, men ni fattar poängen…).

För Ebba är det tvärtom.

Där är en ökning av livet, eller midjemåttet om ni så vill, en stark indikator på välmående. Det märks också att hon blivit större (inte bara rundare om magen, utan generellt). Vi har samma blöjstorlek som när hon föddes men då kunde vi dra banden som man fäster blöjan med över hela hennes mage, ibland även omlott. Det är det inte tal om längre, nu är de där klisterlapparna flera centimeter ifrån varandra – en tydlig signal om att här har vi en mage som expanderar. I hennes fall ett tecken på välmående.

Men visst, det är också ett tecken på att det snart är dags att öka blöjstorleken.

 

I Ebbas fall känns det bra.

Betydligt bättre än att tvingas köpa nya, längre bälten till sig själv.

***

Jodå, Millas omfång blir mindre och magen har försvunnit. Så mycket som kommer försvinna av sig självt i alla fall. Hon har insett att den sista biten nog kommer att kräva en del träning. Jag har inte frågat om hon får på sig alla sina gamla byxor ännu. Det är en sådan där fråga man inte ställer i onödan, ni vet.

***

Nej, mina sympatigraviditetskilon sitter kvar. Jag har inte tvingats köpa några nya bälten men visst spänner vissa av brallorna lite extra i midjan, det ska medges.

***

Ruth? Nej, hon har aldrig använt ett bälte i hela sitt liv.

Annons

Vad är det du inte förstår… ?

Jag har ju varit helt chockad över Ruths utveckling den senaste tiden. Det har hänt så mycket att man undrar om hon blivit vuxen rekordsnabbt, tjuvläst på komvux eller blivit injicerad med något smarthetserum. Hon kanske är en ny Albert Einstein.

Eller så är det bara utvecklingen som den ska vara.

Häromdagen ritade Ruth sin första gubbe. Milla bad henne rita ett ansikte, och då ritade hon en ring, satte dit ögon, näsa, mun och hår. Förvisso struntade hon, precis som de flesta barn, i att ge gubben någon kropp och satte benen och armarna rakt på huvudet, men ändå. Hon har ju mest kladdat runt innan, men nu ritade hon verkligen något, helt medvetet.

Häromdagen nynnade hon på olika sånger, men satte dit egna texter. Hon har småpysslat lite med det där tidigare, men nu satte hon verkligen helt egna texter på välkända melodier. Ungefär som jag, med skillnaden att jag aldrig kommer ihåg några texter och därmed tvingas kasta in lite random ord för att få ihop det, medan Ruth gör det medvetet för att skapa sina egna sånger. Fantastiskt.

Häromdagen började hon gömma saker i våra ryska babushka-dockor (jag har en hockeyspelare istället för den klassiska varianten, för övrigt) och startade gissningslek med vad det var i de olika dockorna. Hon hade stoppat i både legobitar, mynt och annat krafs i var och en av de där dockorna, och så skulle man gissa vad det var i dem. Kreativt som bara den.

Häromdagen, medan jag satt och jobbade i källaren, började Ruth leka med lego på ett sätt som hon aldrig gjort innan. Hon satte ihop bitar, ställde upp gubbar, parkerade bilar på ett systematiskt sätt. Inte som hon gjort innan med att bara planlöst gräva runt bland alla bitar, plocka av huvudena av gubbarna (hoppas den där halshuggningen inte är tecken på något…) och förstöra den stad som jag så vackert byggt upp. Snart kanske vi kan bygga lego tillsammans på allvar.

Häromdagen så började hon bygga riktiga saker med de där ekologiska träklossarna som hon fick i ettårspresent. Nu handlar det inte längre om rangliga torn på tre klossar som rasar så fort man andas, utan kreativa kreationer och former som verkligen är genomtänkta.

Häromdagen så började hon räkna riktigt, riktigt bra, nu kan hon räkna ända till tretton innan hon börja dribbla bort sig för hon har på något sätt fått för sig att efter tretton kommer sexton. Men ändå, att räkna till tretton är fasen i mig inte det enklaste, och hon gör det förbaskat bra.

Man är stolt.

Allt vore ju frid om det inte vore för en sak.

Ruth kan ta mig sjutton inte lära sig att trampa på sin trehjuling. Jag har visat henne femtioelva gånger hur trampor fungerar, demonstrerat själv, styrt hennes fötter rätt – men det går bara inte in. Hon fattar inte hur man gör och ser frågande ut när jag försöker förklara.

Alltså, vad är det du inte förstår Ruth?

Hur kan du fatta allt annat utom just de där förbannade tramporna?

***

Ebba? Nä, hon kan inte så mycket alls än, hon ligger bara och glor och ser chockad ut.

***

Just det, Ruth har ju inte heller fattat det här med kurragömman ännu. Poängen med den leken verkar ha svårt att sjunka in. Igår fick hennes kompis pappa tipsa henne om att hon skulle vara tyst när hon gömde sig. Fastnar det rådet är vi en bit på vägen.

Annons

Jävla skitkläder

Hej alla barnkläderstillverkare och alla andra random personer och opersoner som har något finger med i tillverkning av barnkläder,

Nu får det faktiskt vara nog. Det här med trender, mode och design har inget med barn att göra, utan barnkläder handlar om en enda enkel sak: att vara praktiska.

Nu vill jag inte veta av några fler klänningsfodral, helkroppsdräkter, ihopsydda klänningsbodys eller andra korvskinn som inte går att trä på en unge utan att vända dem ut och in eller vrida barnleder ur led. Eller ihopsnörjda tygbitar utan någon form av öppningsfunktion för blöjbyten eller åtgärder av andra obehagliga olyckor, som man istället för att enkelt knäppa eller dra upp måste forcera av sin unge. Jag må ha tummen mitt i näven, ha förbannat kort stubin och vara kläd-analfabet, men det kan ju inte vara meningen att man ska behöva belåna upp huset för att ha råd med de tusentals högskolepoäng som krävs för att av- och pålägsna ett klädesplagg vid blöjbyten.

Det säger sig självt att det är åt helvete.

Nej, jag vill ha mega-praktiska kläder som är lätta att ta av och på, som har smidiga – helst dragkedja – öppningsfunktioner vid blöjbyten, så att man kan lösa de dagliga behoven utan att svära sig igenom processen vid skötbordet. Det är nog med att ta hand om skiten som ska tas bort, man vill inte bada i skit för att komma in till skiten.

Det kan väl inte vara så svårt?

Med vänlig hälsning,
En pappa som byter alldeles för många blöjor och har alldeles för många opraktiska barnkläder

PS. Jag skriver det här brevet precis efter att min flickvän bett mig trä på min dotter en klänning som var ihopsydd med en body, där man inte visste varken ute eller in, vilket håll den skulle träs på, hur fan den skulle passa, och där ungen skrek eftersom ben, armar och andra kroppsdelar stack ut på alla möjliga håll i det där tygtrasslet. När flickvännen kom för att ta över svor jag bara för mig själv och gick därifrån. Om jag kollade hur flickvännen löste situationen? Ingen nytta alls. Att se henne lösa det hela är som att se någon lösa rubriks kub – inte fan lär jag mig hur det går till, det är ändå lika omöjligt när man själv står där och ska försöka göra det. Hon är en sådan där supermamma som kan allt, inte som jag som bara är en vanlig pappa. Barnkläder borde vara praktiska och enkla och monteringen av dem borde vara anpassad till vanliga människor och inte supermammor. Jävla skitkläder.