Det finns två sorters barn: de som gillar att åka barnvagn och de som inte gillar att åka barnvagn.

Den egenskapen definierar var det är för typ av barn.

Barn som gillar att åka barnvagn är bekväma och kommer att bli bekväma människor. De föredrar att skjutsas runt istället för att gå, de gillar att se vyerna från passagerarplats istället för förarplats, de vill gärna ha allt serverat istället för att tvingas jobba för saker, de följer med på resan istället för att styra den. Det säger sig själv: de trivs bäst i sittande eller liggande läge. Man skulle kort kunna kalla dem för lata.

Sedan finns det barn som inte gillar att åka barnvagn, som gillar att vara aktiva, ta kommando och hitta egna vägar. Barn som inte vill följa föräldrarnas väg, som vill vara de som styr och ställer.

Typ.

Mina döttrar? De är beroende av barnvagnen.

Ja, nu kanske jag inte ska klassa Ebba, knappa tre veckor, som beroende ännu. Eller ja, kanske. Ruth har alltid älskat, och älskar fortfarande, att åka barnvagn. Hon sitter alltid i vagnen, oavsett om vi är ute och går, är inne i affärer eller vad som – hon väljer alltid vagnen. Ebba har visat sig sova bra i vagnen hittills och idag när vi var i stan fick vi ett nytt bevis, hon sov som en stock, somnade bort hungern och vaknade och ammade inte förrän vi kom hem, drygt tre timmar efter förra brösttappningen (hon brukar ligga på två, två och en halv timme annars). Med tanke på det känns det som att Ebba kommer att bli lika barnvagnskär som Ruth.

Enligt barnvagnsteorin innebär detta att mina döttrar är lata.

Känns inte helt ologiskt, eftersom jag själv är jäkligt lat.

Vad jag ville ha sagt med detta? Ingen aning. Men det finns två sorters barn som kan definieras genom deras relation med barnvagnen, det kan ju vara bra att veta.

***

Jo, lathet är ett arv, det är inte en mask, av vissa kallad latmask, som bor i magen. Då vet ni det.

***

Jag gillar att döttrarna gillar vagnen. Underlättar livet väldigt mycket, eftersom det blir en del barnvagnsåkande när det ska ske förflyttningar, shoppas i affärer eller bara tas en nypa frisk luft. Hade båda damerna gallskrikit av åsynen av vagnen så hade vi varit fast hemma.

Att man får lite lathet på köpet får man acceptera, helt enkelt.

Ebba är idag 18 dagar – men man kan tro att hon är 18 år.

Det är lite tonåring över henne.

Hon har fått hormonplitor, eller babyfinnar, över hela, ja hela, ansiktet och ser ut som värsta tonåringen med massa acne. Nej, det är inget allvarligt, det är många bebisar som ”drabbas” av detta, och det ska enligt vad jag läst vara ofarligt för barnet också. Varför bebisar får dem är lite oklart, den tydligaste teorin handlar om mammans hormoner, eller vad hon äter, men det är tveksamt eftersom även bebisar som inte ammar kan drabbas.

Nåväl, hon ser verkligen ut som värsta tonåringen med alla de där prickarna i ansiktet, men det finns fler saker som tyder på att hon redan nu är en typisk tonåring:

Hon sover extremt mycket, precis som tonåringar gör. Hon går inte upp själv på morgonen heller, utan vi får lyfta upp henne ur sängen och släpa ner henne för trappan, men hon brukar kvickna till när hon fått lite frukost.

Hon äter extremt mycket, precis som tonåringar. Hon hinner knappt svälja när hon lastar in all bröstmjölk. Typ som tonåringar som kan kasta i sig en klase bananer när de var ”sugna på något”. Liksom tonåringar så håller hon heller inte övriga familjens mattider, utan skapar egna rutiner som hon själv sätter upp och bestämmer över.

Hon växer som bara den – två centimeter på de fem första dagarna – precis som tonåringar som kan växa typ en halvmeter på en sommar. Och ja, hon växer ur sina kläder väldigt fort också.

Hon har humörsvängningar, är nöjd ibland och skriker som fasen på sina föräldrar ibland, så humöret går upp och ner, precis som hos en tonåring. Relationen till föräldrarna är liksom komplicerad.

Jodå, alla symptom finns där, visst fasen är hon en tonåring.

***

Således, om Ebba är tonåring som bebis, så kanske hon blir bebis som tonåring. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, om jag ska vara ärlig.

***

Ebba är väldigt bebissöt för att vara en tonåring.

Skit också.

Det känns som jag blivit lite ”ska bara”-pappa den senaste tiden, typ sedan Ebba kom. Den där typen man absolut inte vill bli. Ni vet, det är ju en barnboksklassiker med föräldrar som säger ”ska bara…” när barnen vill leka eller göra någonting. Varje gång man läser det där i någon bok så tänker man nej, så där ska jag minsann inte göra, jag ska alltid ha tid för att göra barnens grejer.

Numera är ju inte Ruth i ensamt centrum längre, nu finns ju Ebba också, och även om vi leker mycket med Ruth fortfarande så kan vi inte leka lika mycket som innan, av naturliga skäl.

Det har gjort att jag omedvetet plockat fram ”ska bara”-argumentet.

När jag gör något – typ städar, diskar, dricker kaffe eller andra nödvändiga och viktiga saker  – och Ruth kommer och vill leka så säger jag ”ska bara göra klart här så kommer jag sedan”, fast det kanske typ tar aslänge innan jag arbetat mig igenom det höga diskberget. Sedan när man diskat klart så kanske man måste tömma soporna också, och då kommer så klart Ruth igen och man får rapa upp ”ska bara” igen.

Fasen, jag hatar ”ska bara”. Vadå ska bara?

Det är ju bättre att säga som det är: Nu håller pappa på att diska för vi måste ha rena tallrikar till maten. Vill du hjälpa till?

”Ska bara” är ett kass uttryck och jag tycker inte om att ha blivit en ”ska bara”-pappa. Just nu slinker det bara ut ett ”ska bara” när jag står där och ska förklara att jag inte kan leka just exakt nu, och genom att skriva det här hoppas jag att jag sår ett frö som gör att jag lyckas ta mig ur ”ska bara”-träsket.

Både för min och Ruths skull.

***

På tal om att tänka på vad man säger. Ruth har väl visat trots ganska länge, men den senaste tiden så har hon fått ett par raseriutbrott när hon inte fått som hon velat, så jag och Milla har haft strategimöten för att styra upp vad som händer. Bland annat har vi snackat om att bli tydligare i vår kommunikation. Mer auktoritära. Milla menar att man inte ska fråga Ruth om saker som är givna att hon måste göra, typ att borsta tänderna. Jag har svårt att ta mig ur frågeträsket också. Istället för att säga ”nu borstar vi tänderna” så säger jag ”vill du borsta tänderna?”. Jag förstår ju själv hur dumt det är, men det är inte lätt att kliva ur gamla hjulspår. Jag får försöka.

***

Oj, nu ropar Ruth!

Ruth: Pappa, vi ska leka!
Jag: Ska bara skriva klart.

Jo, när Milla och jag skulle in till sjukhuset för att pressa ut Ebba så hade farmor och mormor kallats in i tjänstgöring för att ta hand om Ruth.

Det gick bra.

Eller ja, typ. Vi åkte in när Milla hade börjat få intensivare värkar, men när vi kom in så hade hon inte öppnat sig så mycket så vi fick välja om vi ville åka hem igen vilket vi gjorde – och när vi öppnade dörren hemma möttes vi av hysteriskt skrattande farmor och mormor.

De hade…

1) … inte lyckats få igång teven och…

2) … när de skulle tappa upp ett bad till Ruth, som de lovat henne, så hittade de inte ploppen som man måste ha för att täta hålet i botten (där man tömmer ut vattnet).

Fail på både teve och bad alltså, men de hade i alla fall lyckats fixa maten så att Ruth slapp svälta.

Jag frågade Ruth vad farmor och mormor egentligen höll på med. Hon sa:

– De äter bara mat.

***

Det kanske är ett allmänt vedertaget begrepp, men jag hörde det av min mamma: ”det finns en anledning till varför man är ung när man skaffar barn”. Hon har en poäng. Det är sannerligen full rulle hela tiden. Fixa teven. Tappa upp bad. Sådana saker.

***

Jodå, farmor och mormor får passa Ruth fler gånger. Men efter att vi varit hemma där efter första sjukhusbesöket så skrev jag en utförlig dummy-beskrivning om hur man sätter igång teven (alltså, jag ska faktiskt inte klandra farmor och mormor här, att starta en teve med tillbehör idag är faktiskt en process, ofta innehållandes åtminstone dubbla fjärrkontroller. Farmor och mormor är ju uppvuxna med teveapparater som bara har en on-knapp och typ en kanal).

Hej Världen,

Just nu vet jag inte var du är på väg, men det enda jag vill är att du inte ska tappa hoppet.

Jag är pappa till två döttrar och undrar numera varje dag vad det är för värld som de kommer att växa upp i. Jag undrar hur jag ska kunna förklara hur en värld som upplevt två världskrig och ett gäng andra helveten inte verkar ha lärt sig någonting, utan har börjat krackelera igen. Jag kanske är cynisk, jag kanske överdriver, jag kanske inte kan förklara allt – men det känns inte bra.

Jag blir ledsen, förtvivlad och arg när jag hör om nya skjutningar, den här gången i tyska München, med oskyldiga människor som ofrivilligt och orättvist fått sätta livet till av skäl som jag aldrig – hur mycket någon än skulle försöka förklara – kommer att förstå. De senaste dagarna har jag hört om den skenande terrorlastbilen i Nice, kuppförsöket i Turkiet, yxpojken i Tyskland. Idag är det fem år sedan massakern på Utöya. Saker som inte går att förstå, förklara och framförallt inte försvara.

Men inte bara det.

Jag har läst om bussmisshandel på Öland, sextrakasserier på Gothia Cup och en sjuhelvetes massa festivaler, elever som spottar lärare i ansiktet, nättroll som anonymt bara hatar. Jag får reda på mordbränning av asylboenden, telefonlurendrejeri och brutala rån av försvarslösa pensionärer och elevskjutning i Trollhättan.

Vad hände med respekt, förståelse och sunt förnuft?

Jag bävar för dagen då mina döttrar kommer undra om det som händer. När de kommer se glimtar av nyheterna, av katastrofer, brinnande byggnader, gråtande människor, flickor som inte vågar gå ut – och ställer den fråga som alla barn ställer: ”varför?”. En fråga som inte går att svara med ”därför”, en fråga som inte går att svara på alls eftersom det inte finns något svar.

Varför?

Jag kan inte förstå vad som snurrar i de huvuden som mördar, bränner, trakasserar eller luras. Är dessa människor så desperata och vilsna, och hur hamnade de i så fall där? Eller drivs de av ett sådant hat eller sådan stor övertygelse att de anser att det de gör är värt handlingen, och hur kan de i så fall leva med sig själva?

Jag förstår inte.

Jag älskar mina döttrar. Det är så fantastiskt att se deras utveckling, deras glädje till livet. Nyfikenheten, viljan att utforska, lekfullheten, fantasin. Stoltheten som förälder i att se när något klickar, när de förstår eller gör något för första gången, är obetalbar. De är så bekymmerslösa, så glada. Jag önskar att deras liv kunde se ut så för alltid, att de bara ser möjligheter, glädje och hoppfullhet.

Jag förstår inte mycket, men att se dem ger mig hopp om världen.

Jag hoppas du Världen ser samma hopp.

/En tvåbarnspappa