Konspiratoriska pappatankar om allt och ingenting.

”Ska bara”-pappan

Skit också.

Det känns som jag blivit lite ”ska bara”-pappa den senaste tiden, typ sedan Ebba kom. Den där typen man absolut inte vill bli. Ni vet, det är ju en barnboksklassiker med föräldrar som säger ”ska bara…” när barnen vill leka eller göra någonting. Varje gång man läser det där i någon bok så tänker man nej, så där ska jag minsann inte göra, jag ska alltid ha tid för att göra barnens grejer.

Numera är ju inte Ruth i ensamt centrum längre, nu finns ju Ebba också, och även om vi leker mycket med Ruth fortfarande så kan vi inte leka lika mycket som innan, av naturliga skäl.

Det har gjort att jag omedvetet plockat fram ”ska bara”-argumentet.

När jag gör något – typ städar, diskar, dricker kaffe eller andra nödvändiga och viktiga saker  – och Ruth kommer och vill leka så säger jag ”ska bara göra klart här så kommer jag sedan”, fast det kanske typ tar aslänge innan jag arbetat mig igenom det höga diskberget. Sedan när man diskat klart så kanske man måste tömma soporna också, och då kommer så klart Ruth igen och man får rapa upp ”ska bara” igen.

Fasen, jag hatar ”ska bara”. Vadå ska bara?

Det är ju bättre att säga som det är: Nu håller pappa på att diska för vi måste ha rena tallrikar till maten. Vill du hjälpa till?

”Ska bara” är ett kass uttryck och jag tycker inte om att ha blivit en ”ska bara”-pappa. Just nu slinker det bara ut ett ”ska bara” när jag står där och ska förklara att jag inte kan leka just exakt nu, och genom att skriva det här hoppas jag att jag sår ett frö som gör att jag lyckas ta mig ur ”ska bara”-träsket.

Både för min och Ruths skull.

***

På tal om att tänka på vad man säger. Ruth har väl visat trots ganska länge, men den senaste tiden så har hon fått ett par raseriutbrott när hon inte fått som hon velat, så jag och Milla har haft strategimöten för att styra upp vad som händer. Bland annat har vi snackat om att bli tydligare i vår kommunikation. Mer auktoritära. Milla menar att man inte ska fråga Ruth om saker som är givna att hon måste göra, typ att borsta tänderna. Jag har svårt att ta mig ur frågeträsket också. Istället för att säga ”nu borstar vi tänderna” så säger jag ”vill du borsta tänderna?”. Jag förstår ju själv hur dumt det är, men det är inte lätt att kliva ur gamla hjulspår. Jag får försöka.

***

Oj, nu ropar Ruth!

Ruth: Pappa, vi ska leka!
Jag: Ska bara skriva klart.

2 reaktioner på ””Ska bara”-pappan

  1. Haha, jag gillar att du kan erkänna det för dig själv och att du är medveten om det. Alla ser inte sådant med sig själva. Mina barn är inte så gamla än, 1 år samt en som är 1 månad så de kan inte prata ännu. Jag hoppas inte jag blir en förälder som säger ”jag ska bara” jag heller.

    Lycka till!:)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *