Konspiratoriska pappatankar om allt och ingenting.

Annons

Fin människa

Ruth är en fin människa.

På många sätt.

Häromdagen hade hon gömt en överraskning bakom ryggen och ropade på mig och Milla för att vi skulle komma. Det gjorde vi. Då, när vi kommit och hon stod där, så märkte hon att både jag och Milla var förväntansfulla, så då bad hon oss att vänta lite, sprang ut och kom tillbaka, och bad oss sedan välja vilken hand bakom ryggen som hon skulle visa. Då hade hon en blomma i varje hand – och vi fick varsin.

Helt magiskt.

Från början hade hon bara en blomma bakom ryggen, men hon såg att både jag och Milla ville ha överraskningen, så hon hämtade helt enkelt en blomma till.

Det var nästan så man fick en tår i ögat.

Sedan sa hon: Jag älskar dig mamma, jag älskar dig pappa.

Då kom tåren.

Ruth är en fin människa.

Annons

Den vandrande reklampelaren

Hej alla potentiella sponsorer,

Letar ni efter en bra exponeringsyta?

Då har jag en.

Min äldsta dotter är en vandrande reklampelare. Det finns en exponeringsplats kvar på henne. På byxorna. Övriga är upptagna. Idag hade hon på sig:

Spiderman-keps, Trolls-tröja, Minioner-jacka och Frost-stövlar.

Varför ska man då annonsera på just min dotter?

Jo, hon tilldrar sig uppmärksamhet typ överallt, dels genom att vara enormt busig, dels genom att vara enormt klok. Hon syns och hörs överallt, i alla sammanhang, så att visa reklambudskap på henne skulle alltså ge extremt bra avkastning på de investerade pengarna. Jag har inte hört några klagomål från organisationerna bakom varken Spiderman, Trolls, Minioner-filmerna eller Frost, så jag tror inte ni heller skulle bli besvikna över att boka upp ett budskap på brallorna.

Det är bara att hugga direkt.

Med Vänlig Hälsning,
En pappa med en vandrande reklampelare

PS. Alltså, innan man fick barn så hade jag tänkt ha ett reklamfritt barn, inte pryda henne med massa kläder med reklambudskap på, men jag fick backa på det. Som så mycket annat.

Annons

Typ

– Så här är det typ, sa Ruth häromdagen.

Jag hajade så klart till. Vadå… typ? Ruth var tidig med att prata, har aldrig pratat bebisspråk (sluddrigt, alltså) och har en vokabulär som tre och ett halvt-åring som får många att häpna. Jag och Milla reagerar inte speciellt på det egentligen, Ruth är ju vårt första barn och vi har inget att jämföra med, för oss har det alltid varit självklart att Ruth kunnat uttrycka sig verbalt. Därmed inte sagt att man inte blir överraskad av henne – det blir man hela tiden. Inte minst när ordförrådet utökas ytterligare.

Nu har hon alltså börjat använda ”typ”.

Hon har gjort det flera gånger. Då och då.

Det är ganska fascinerande. Hon pratar alltså inte bara för att göra sig förstådd, hon plockar också in modeord (jag vet i sjutton vad jag ska kalla det… men typ ord som man egentligen inte behöver men som man använder ändå). Jag kan inte det där ordets historik, men det känns ju som ett ungdomsord som stoppas in här och var i varenda mening bara för att, utan egentlig anledning. Ett modeord, liksom (som typ liksom är också).

Det känns inte som det finns en given mall eller facit för hur man kan eller ska använda ”typ”, utan det är typ ett sådant där ord som bara dyker upp i meningar när man trillar runt med tungan. Ett ord som egentligen inte alls behövs, men som är karakteristiskt för ett speciellt sätt att prata.

Jag tycker Ruth använder ”typ” ganska bra. Det låter inte konstigt när hon säger det, i alla fall.

Nu väntar jag bara på att hon ska börja köra med ”fett” och ”liksom” också.

Annons

Plånboken

Hej hamburgerestauangen Max,

Jag vill bara berätta en historia för er.

Det är väldigt trevligt att alla barn får en present när de köper en barnmeny. Min äldsta dotter har bland annat fått en rolig barnbok (nåja, har läst den alldeles för många gånger) och ett bra pussel (nåja, någon bit gick sönder ganska snabbt, men motivet var fint).

Idag fick hon en ny grej.

En plånbok.

En grej som vi fick förklara för henne.

Okej, det finns ju fortfarande enstaka mynt och sedlar i omlopp, men min dotter har knappt sett några. Jo, hon har lite mynt hemma som hon leker med, men när vi är i affären och säger att vi inte har några pengar när hon tjatar hål i huvudet på oss om den där leksaken som hon måste ha så säger hon alltid att vi kan betala med kortet. Det är det som är normen idag, att betala med kort. Inte kontanter. Pengar är något abstrakt, inget fysiskt. Om några år lär kontanter vara ett minne blott. Ingen vill ha dem. När min dotter, om en sisådär fjorton, femton år, blir myndig så vågar jag nästan slå vad om att det inte finns några kontanter alls. Och finns det inga kontanter så finns det heller inga plånböcker. Eller ja, det finns ju knappt plånböcker nu känns det som.

Om ett tiotal år kommer plånboken anses vara fornhistorisk.

Nåväl, det positiva är att min dotter nu vet vad en plånbok är i alla fall. Alltid något.

Med Vänlig Hälsning,
En pappa som inte har några kontanter och som har en dotter som knappt vet vad kontanter är för något

Annons

Vagnen

Hej Sveriges psykiatriska förening,

Jag tänkte bara vara förutseende och höra av mig till er redan nu för att inte hamna något jobbigt hälsotillstånd i framtiden. Det handlar om, vad jag förmodar, ett alldeles ordinärt ärende: nämligen den stress som drabbar människor som går från att vara småbarnsföräldrar till att ”bara” vara föräldrar, och den stora förändringen som infinner sig i just den processen.

Den stora förändringen?

Ja, att inte längre ha en barnvagn.

Jag har fortfarande så pass små barn att de kommer att åka barnvagn ett bra tag till. Det förmodar jag i alla fall. Men jag känner redan nu hur jag är barnvagnsberoende och vill vara mentalt redo den dag jag inte längre kommer att ha en barnvagn som kompanjon, och tänkte att det kanske redan nu finns åtgärder eller tankar att ta till sig för att vara så förberedd som möjligt inför dagen som inte går att undvika (ja, för även om man skaffar barn på barn på barn så kommer ju den där dagen förr eller senare…).

Ni kan ju hela grejen. När man har en barnvagn så kan man ju nämligen stänga av all form av planering i hjärnan när det gäller prylar och kläder. Man kan blicka ut genom fönstret, undra om det blir sol eller regn, sedan rycka på axlarna eftersom man vet att man ändå kan skyffla in extrakläder och paraply i förvaringsutrymmet på vagnen. Man kan stå där och klura på om man ska gå via mataffären på promenaden och handla eller inte, sedan rycka på axlarna och kasta in påsarna i vagnen för säkerhets skull. Man kan stå där och fundera på att kanske ha en picknick i parken när man ändå ska trava till lekplatsen, sedan rycka på axlarna och lasta in filt, kaffetermos och några frukter i vagnen.

Allt blir så enkelt med vagn. Man behöver liksom inte tänka eller planera speciellt mycket – man bara packar vagnen full med grejer och kör.

Men dagen när man inte har vagn – hur ska man då helt plötsligt kunna slå på hjärnan igen?

Då måste man bestämma sig från början, för man orkar ju inte hasa på massa extragrejer i onödan. Man plockar ju inte fram stora reseryggsäcken bara för att man kanske ska ha en picknick på lekplatsen eller kanske ska handla på vägen.

Vagnen skapar massor av valmöjligheter, rymmer oändligt med kläder och prylar. Den dagen man inte har vagnen så måste man göra avvägningar, prioritera och fundera, då man inte har en prefekt kompanjon som kan släpa på alla extraprylar.

Det är därför jag skriver det här brevet.

Jag, precis som alla föräldrar, kommer gå igenom en stor stress när vagnen inte längre finns där – så, som jag nämnde innan… finns det några tips eller råd för att redan nu förbereda sig på förändringen?

Med Vänlig Hälsning,
En pappa som älskar att ha vagnen med sig

PS. Alltså, hur sjutton gör en barnfamilj som går till typ en djurpark den dagen barnen inte behöver åka i barnvagn? Barnen lär ju fortfarande skita ner sig, behöva dricka vatten, ha regnkläder och jag vet inte allt. Var gör de av alla prylarna, egentligen? För att inte bara tala om sin egen jacka. Den som man numera alltid tar med ifall att… annars kan den ju alltid ligga i vagnen. Jag blir stressad bara jag tänker på det.

annons