Konspiratoriska pappatankar om allt och ingenting.

Annons

Fårskinnet

Jo, Ebba har – speciellt nu när hon varit sjuk – haft lite problem att somna i sin säng. Däremot somnar hon direkt i sin vagn.

Efter att vi famnat i blindo ett tag så knäckte Milla koden.

Fårskinnet.

Milla la fårskinnet som vi alltid har i vagnen i Ebbas säng och vips så somnade Ebba direkt när vi la henne i sängen. Hon älskar att borra in ansiktet i det där fårskinnet. Det är en trygghet för henne.

Ja, jag får väl erkänna – även om jag inte gillar det – att det är hennes snuttefilt.

Jag är ju motståndare till just snuttegrejer eftersom det skapar behov och att det blir ett helvete om man glömmer den där snuttegrejen vid något tillfälle – men det är bara att konstatera att när man väl har en snutte och den fungerar så är det förbannat smidigt. Som med fårskinnet i sängen nu, till exempel. Jag menar, istället för att Ebba skriker och man får sitta och vagga henne till sömns så lägger man bara ner henne och hon slocknar.

Fantastiskt.

Att det sedan innebär att vi får släpa runt på den där jätte-fårskinnet överallt, precis överallt, är ju baksidan av hela kalaset.

Men vem har sagt att livet är enkelt?

Annons

Ge

Jo, Ebba har ju börjat ge saker nu.

Hon kan plocka upp något, vad som helst, och sedan räcker hon över det till någon – och varje gång den någon är jag och jag tar emot den hon räcker över så blir hon hur glad som helst. Så kan hon sitta en bra stund, bara plocka upp saker för att ge till mig. Till exempel från ett av pusslen vi har, där bitarna har sådana där greppvänliga knoppar, så sitter hon och plockar upp dem och ger till mig.

Jag minns att Ruth gjorde samma sak – fascinerande när de kommer på att de kan ge saker till någon.

Sedan är ju inte Ebba lika bra på att ta emot. Eller jo, hon tar emot, men sedan kastar hon i princip alltid bara iväg sakerna som man ger henne.

Kontentan?

Ja, det känns som man kommer få fler födelsedagspresenter av Ebba än man behöver ge henne – för hon älskar att ge, men kastar bort det hon får.

Annons

Hårlocken

Jag har varit i Stockholm – och då passade Ruth på.

En av de där sakerna som man vet att barn förr eller senare kommer göra, men som man ändå tänker att de aldrig kommer att göra.

Ruth har för första gången lekt frisör med sig själv.

– Mamma, jag tyckte att det var för långt så jag klippte av det, lär Ruth ha sagt till Milla efter sitt påhitt.

Nu klippte hon bara av en hårlock så det är ju inte hela världen. Ja, det hade inte varit hela världen om hon klippt av sig halva håret heller för den delen. Fördelen med hår, som jag brukar säga till frisören som är orolig om jag ska bli nöjd med frisyren eller inte, är ju att det växer ut igen.

Jag undrar dock var Ruth fick idén att klippa sitt eget hår ifrån?

Visst, både Milla och mormor har klippt hår på henne innan, men varför tog hon saken i egna händer? Hon tyckte ju, enligt sin egen utsago, att det var för långt – men då borde hon väl sagt till Milla och bett henne klippa istället för att göra det själv?

Barn är inte alltid helt logiska.

Nåväl, hellre att hon klipper av en hårlock än att hon använder väggen som ritblock, soffan som toalett eller mina skor som papperskorg.

Annons

Klappa händerna

Wow.

Nu har Ebba, drygt nio månader, äntligen lärt sig att klappa händer. Jag är i Stockholm på jobb men fick en film skickad till mig av Milla som tydligt visar hur Ebba klappar händerna.

Det där har man ju väntat ett tag på.

Det som kan se så enkelt ut, men som är så svårt. Att synka två (!) stycken armar så att man kan klappa – det är faktiskt inte det enklaste. Speciellt inte om Ebba ärvt min takt- och synkkänsla, för jag är ju en sådan som aldrig skulle kunna lära mig spela trummor eftersom man ska slå händerna i olika takt (ja, det hade ju gått, om det inte var för det faktum att händerna ska slås i olika takter SAMTIDIGT). Ja, jag kan ju klappa händerna, men det är typ dit mina kunskaper sträcker sig.

Men nu kan Ebba alltså också klappa.

Nu ska det klappas!

Annons

Leka med fötterna

Något som Ebba tycker är väldigt roligt är när man leker med hennes fötter när hon sitter i barnstolen för att äta mat.

Då dinglar fötterna under henne och hon ser dem inte, men hon börjar alltid le eller skratta när man leker med de där fötterna som hon inte ser. Det där har Ruth också upptäckt, hon tycker det är väldigt skoj att leka med sin systers fötter och Ebba brukar skratta rejält då.

Ebba är ju medveten om sina fötter numera (antar jag…) man har nog ändå lite svårt att få ihop vad det är som faktiskt händer. Hon liksom känner att någon leker med henne – men hon ser det inte. Jag tror det är där en stor del av tjusningen ligger.

Extra kul när både Ruth och Ebba tycker det där är kul.

Två nöjda och glada barn.

Då blir det två nöjda och glada föräldrar också.

annons