Har varit på första föräldramötet idag. Första för G inom grundskolan. Kom 5 min innan det började och då fanns det nästan inga platser kvar, bara längst fram.. Mittemot lärarna (och övrig personal)..
Kände mig stel redan där. Sen började rektorn prata. ”tänk på att det är Ni som är viktiga och Ni som gör att barnen klarar av skolan.”
”Föräldrar har mkt kunskap om hur barnen fungerar hemma.”
Sen pratade han om lärarnas dokumentation, hur mkt det var, och att de bytt portal nu till en annan.
Där och då kände jag mig som ett barn. Hallå? Jag kan inte vara lärare. Jag kan inget om något i skolan. Jag hatade ju skolan som barn. Eller hatade och hatade. Jag längtade efter att flytta redan i 6:an.. Och jag kunde inte läsa, men fick läsa högt?!
Jag fick slåss på rasterna, jag fick fiska upp mössan ur toan. Svårt att lära mig och inte de bästa förutsättningarna. Hur ska jag då kunna låta bli att applicera detta på mitt barn? (en liten parentes)
Jag trodde ju att det var skolans ansvar att mitt barn klarar av skolgången. Att jag (vi) naturligtvis hjälper till med läxor och sånt, när de kommer. Att vi supportrar på bästa sätt. Men jag trodde det var SKOLANS ANSVAR?!
Sen tycker jag kanske inte att lärare behöver dokumentera, och jag känner mitt barn. Han är mitt barn och klart att föräldrar känner sina barn, bäst faktiskt.