Tvillingar – Dom är två inte 1,23 barn #tvillingupproret (del 2)

För 45 minuter sedan nattade jag mina små älsklingar, för er som inte känner mig vet ju inte att jag sen ca 1 år tillbaka är ensamstående. En ensamstående tvillingmamma!

Det jag skriver i min blogg skriver jag inte för att någon skall tycka ”synd” om mig på något sätt, jag skriver om mitt liv precis som jag upplever/upplevde det.

Vilmer och Tyra föddes på alla hjärtansdag 2013. Så de är snart exakt 2 1/2 år. De är den finaste gåvan jag fått här i livet! Alla som fått barn förstår nog vad jag menar <3

 

Medan jag och barnens pappa bodde ihop försökte vi att på helgerna (ibland på kvällarna innan middag) dela på barnen så att de skulle få ”egen tid” med en vuxen. Jag tycker det är jätte viktigt. Och jag tror nästan att egentid/vuxentid ensam är extra viktigt för just tvillingar.  De gör ju allt tillsammans annars. Syskon i olika åldrar får ofta göra saker ”själva”, de har sina egna ”förskole/skol-kompisar” i sin ålder, de går på aktiviteter för barn i deras ålder (utan syskon), de har inskolning på förskolan ensam med en förälder, de har redan från födseln fått ”tillgång” till sina föräldrar ensam. Tvillingar gör i princip allting med sin tvilling! De får ofta höra ordet ”tvillingar” från utomstående. Som förälder till tvillingar får man väldigt mycket uppmärksamhet vart man än går! Alltid kommer det fram folk och skall fråga/tycka saker. Och alltid frågan ”de är tvillingar va”?

Jag känner ingen i min omgivning som när de fått syskon valt att behålla den andra stora barnet hemma istället för att de går på förskola. Och jag förstår dem! Det är ett heltids jobb att ta hand om en bebis. Jag jobbar själv på förskola och många föräldrar lämnar även det större syskonet under det 10 dagarna då pappan är hemma med mamman och den nya bebisen. Då är alltså båda föräldrarna hemma med bebisen i 2 veckor och det större syskonet går 30 timmar (Hägersten/Stockholm) i veckan på förskolan.

Jag är så lycklig och glad över att mina barns pappa verkligen ställt upp för dem. Han har hela tiden gjort allt som går för att underlätta för mig. Och jag är tacksam över att de på hans förra jobb var så förstående <3

Jag är även så glad över att vi har såna fina familjer. Barnens farmor och farfar bor här i sthlm och när barnen var små kom de ofta förbi med de bästa ”presenterna” man kunde få. Flera liter bröstmjölksersättning, tvättlappar och blöjor.  De har tagit barnen med ut på promenader så vi fått städa/vila, alla har inte den ”lyxen”. Min familj bor i dalarna och med tanke på att det är en bra bit bort så har de verkligen hjälpt till massor! Mamma har kommit ned när barnens pappa tex varit på konferens med jobbet och tagit en av bebisarna om natten. Hon är också den ENDA vi känner som haft tvillingarna ensam någon timme! Hon har aldrig ens tvekat! Ingen av mina vänner (eller pappans) har varit barnvakt och de som sagt att de kan tänka sig vara barnvakt åt dem vill vara det tillsammans med sin sambo. Ensam skulle bli för jobbigt! (Har full förståelse för det med) Min mamma har städat mitt hem och hon har lagat mat åt mig. Hon har kommit ned och tagit hand om barnen när jag varit sjuk eller när båda bebisarna var sjuka. (återkommer till det) Min lillasyster (utan egna barn) och hennes pojkvän har tagit ett barn på nätterna när jag varit själv, de har tagit barnen med på timlånga promenader så jag fått vila. Vad skulle vi gjort utan er? (vill tacka alla min våra familjer!) Sen jag blev ensamstående har jag fått ännu mera hjälp av alla i mina fina familj.

Det är INTE gratis med barn! Vilmer och Tyra var inte ”planerade” med det sagt så vill jag förtydliga att de var önskade! Jag och Pappa är så glada att vi just fått er Vilmer och Tyra!!

Men när jag blev gravid så hade vi inte som andra ”hunnit spara” pengar att använda tills vi skaffar barn. Där emot ”levde vi inget lyxliv” när vi fick veta att vi väntade barn och kunde lägga undan lite då.

Jag fick reda på i redan vecka 8 i graviditeten att det var två i min mage. Efter att fått en kraftig blödning där blodet rann längs mina ben och lämnade spår ända in i badrummet!

I vecka 13 hade jag ytterligare en och varje gång trodde jag att det var missfall. Har aldrig någonsin blött så mycket!

När du väntar tvillingar går du jätte ofta till Mödravårdscentralen , du gör massa ultraljud, vägs, mäts, lyssnar efter bebisarnas hjärtljud och kollar värden. Du får hela tiden höra ordet riskgraviditet och uppmanas att ta det lugnt. Du får även höra hela tiden att de kommer födas förtidigt och att man skall tänka tanken att vi kommer få spendera lång tid på neo/bb.

Vi vågade knappt köpa barnvagn för vi visste inte om vi  skulle få behålla båda bebisarna 🙁

På slutet är det så trångt inne i magen att det är svårt att känna vilken bebis som rör sig eller om det ens är två som rör sig! Denna oroskänslan är hemsk!

Ut kom ju två friska stora bebisar med 3 minuters mellanrum!! Mer om det hittar ni i ”Del 1″ här

 

Ja och så började pappan jobba heltid och bebisarna blev större och större. Det skall tränas nacke, de vill sitta, de börjar rulla, de börjar åla, de börjar krypa.. Ja ni vet allt det där som bäbisar gör. Våra började ställa sig upp tidigt! De ville iväg! Många i min tvillinggrupp fick även höra att deras bebisar hade ”platta bakhuvuden” eller att det låg för mycket på en sida. Vi slapp tänka på sånt. Kan inte ha varit lätt <3

Hela tiden tänkte man ”det blir enklare” att vara själv med dem när de blir äldre. Visst, kanske på vissa plan. Vi har alltid låtit dem ”äta” själva. Just för man hinner inte ensam ha den där ”mysiga matstunden”  . Utan det var/är stress stress stress, Tror aldrig jag har stressat så mycket i hela mitt liv! Majskroken var min ”bästa vän” ett tag! Att hinna laga egen mat till dem, det var ju ett skämt! Här ser ni två barn som är uppvuxna på ersättning och burkmat! För när sjutton skulle man hinna laga specialmat åt dem. Visst, har kokat ton med osaltad pasta, morötter, broccoli och potatis. Kan säga att man hinner inte ens äta själv. Jag levde på ägg! Mammakilorna försvann snabbt i alla fall 😉

Ni skulle sett hur det såg ut hemma hos oss när de börjadesitta/krypa/gå! Vi hade även babygym ocb babysitters kvar. Totalt i vårt vardagsrum kunde det vara 3 babygym,hoppgungor, bumbo stolar, gåvagnar, 4 olika gåstolar och vi hade 4 olika babysitters! Allt detta för att lyckas att underhålla och hålla 2 bebisar glada och nöjda längre stunder!

Vårt hem såg ut som ett barnsäkrat lekland för barn under 8 månader!!

Hur gör man när man är ensam med två bebisar som vill lära sig gå? Hur gjorde du med en? Här gick jag och höll en i händerna medan den andra sprang/gick efter i någon av de 4 olika gåstolarna gnällandes/gråtandes för att den inte ville sitta i en gåstolen! Jag kunde aldrig ha en i gåstol och den andra krypandes på golvet för då blev den överkörd.

Hur gjorde du när din bebis hade ont i munnen vid tandsprickning? Mina fick i princip alla sina tänder samtidigt med 1-3 dagars mellanrum. Det var skrik/gråt/missnöje/dreggel/bajsblöjor dagarna igenom! Och inte kunde jag trösta genom att bära runt på dem båda.

För att inte prata om att ta hand om TVÅ sjuka bebisar ensam!! Det är ju inte så att man sätter bebisar framför tv:n kollandes på en film…

Så mycket som jag gråtit under barnens första år har jag aldrig gråtit under hela mitt liv!

Jag grät minst en gång om dagen av trötthet, utmattning och av att känna mig ensam och otillräcklig! Att jag inte ”gick in i väggen” är ett under! Vet många tvillingmammor där mammorna blev sjukskrivna så att papporna fick komma hem tidigare än planerat för att vara föräldralediga.

Kan förstå att vårt förhållande inte höll så här i efterhand! För sista timmen innan Alex (pappan) kom hem från jobbet räknade jag ned minuterna, minuterna tills jag kunde lämna över bebisarna till honom och få lite ”egentid”. Och med egentid menar jag: stänga in mig i köket för att laga middag och gå på toaletten! Alex hade då (också precis som jag) haft ett heltids jobb hela dagen… Vi försökte kolla på nån film ibland men jag somnade ganska snabbt.. Vi fick barnvakt ibland av snälla släktingar och gick då på bio/middag med varandra. Oftast var man dock för trött för att kunna ”njuta” fullt ut..

Jag och barnens pappa är fortfarande goda vänner och hittar på gemensamma aktiviteter med barnen!

Minnen från småbarnstiden som verkligen etsat sig fast är tex när man skulle till barnavårdscentralen och rampen i trappan var för smal för en tvillingvagn, så varje gång fick jag plocka isär vagnen , del för del, upp i trappan och parkera i väntrummet långt från rummet där sköterskan satt. Sen på med bärsele, ner med en bebis, upp med skötväskan på axeln och bära andra bebisen på armen. Vaccinationen var hemsk! Behöva lägga/sätta ena bebisen ensam på golvet, hålla fast den andra bebisen medan sköterskan stack sprutorna i låren liten skrikande. Den andra började gråta och ville också ha tröst samtidigt som den tillslut försökte ta sig där ifrån så man var tvungen att hålla koll samtidigt.. Hann inte ens trösta den första innan jag fick sätta/lägga ned denne ensam på golvet för att plocka upp den andre som redan grät för att den syskon gallskrek vid sprutorna! Fy så hemskt! Första fick gråtandes vara ensam på golvet och lyssna på sitt syskon som skrek ännu högre vid sprutorna. Sämsta mamman i stan som vanligt kände man sig! Ensam och otillräcklig! Gången där på fick min lillasyster komma upp från dalarna och följa med oss.

Alla dessa öppnaförskolor där man måste parkera tvillingvagnen långt från lokalen är saker man minns med! Medan andra mammor/pappor tog skötväskan i ena handen och bebis på andra armen.. Jag hade alltid bärselen med mig under vagnen, vad hade jag gjort utan den… På så sätt fick man ju en arm/hand lite mer fri så man kunde öppna dörrar i alla fall 😉

 

Man skall inte ”jämföra” barn få man hela tiden höra. Tvillingar jämförs inte bara med andra barn utan öppet jämförs de med varandra..  Vilmer och Tyra är tvåäggstvillingar (de är ju kille/tjej). Kan bara tänka mig hur det är med enäggs. Tror det blir ännu mer jämförande där och de blir nog ännu mer kallade för ”tvillingarna” bland folk än mina tvåäggs.

Har så mycket jag vill skriva ned. Men vem orkar läsa?

Jag vill avsluta detta inlägg med att säga att sen ”#tvillingupproret” startade har jag fått höra så många kränkande och sårande åsikter om oss tvillingföräldrar så det är helt sjukt! Det har vissa gånger tagit så hårt att jag gråtit och dagar av min efterlängtade semester blivit delvis förstörda!

Hur kan folk i Sverige 2015 vara så okänsliga och så oförstående för andra människor?

Ni ser bilderna på våra barn och tänker vilka glada bebisar!! Jag har andra bilder också men jag vill tyvärr inte lägga ut bilder på mina barn på nätet som är ”förnedrande”.. Dessa bilder håller vi för oss själva, vi har minnena, ´behövs inga bilder för att minns dessa saker jag skrivit om..