VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Tack Trotsboken!

Idag började jag läsa Trotsboken och så glad är jag för det. Redan på första sidan kände jag så igen mig i allt. Och även fast det inte gör så att Noahs trotsperiod försvinner så kan jag förstå den på ett helt annat sätt och på så vis förhålla mig till den. Så skönt att läsa att det är helt normalt att känna sig förtvivlad och som världens sämsta mamma i dessa perioder.  Även om jag ju egentligen fattar det är det ändå skönt att få det bekräftat. Var tvungen att ta bild på några sidor som verkligen är så klockrena för mig och min situation. Det skulle kunnat vara jag som skrivit det. :)




Det mesta som står i boken stämmer verkligen in på Noah…han sover sämre, har svårt för avsked från framför allt mig och är ”känsligare” än han brukar vara. Det är mycket ilska men också enormt mycket kärlek som rymmer sig i den här älskade mini-människan. Nu ska jag verkligen försöka hantera detta på det bästa sättet jag kan men absolut inte vara för hård mot mig själv. För man får faktiskt bli arg och höja rösten när sitt barn beter sig illa och exempelvis slåss, det betyder inte att man är en dålig mami. Måste pränta in det i mitt huvud även om jag alltid först försöker att lösa situationen/konflikten genom att lugnt prata och förklara. 

Heja mig som trots utbrott och känslan av misslyckande då och då ändå är en väldigt bra mamma till Noah. Nu ska jag gå och hämta mitt lilla yrväder på förskolan. Lite tidigare än planerat eftersom jag har yoga ikväll och jag vill hinna pussa på honom en stund innan jag måste iväg. 

Kram, J 

Kommentera (8)

Annons

Tårarna fortsätter…

Fy farao, idag var lämningen värre än någonsin. Noah var så otroligt ledsen och det skär verkligen i mitt hjärta av att se honom så. Idag var det inte ens jag som lämnade men eftersom vi bor alldeles vid förskolan hörde jag honom ända hem. Hörde hur han skrek och det är ju verkligen helt fruktansvärt. En del av mig ville bara springa dit och hämta hem honom även om jag förstår att det bara är en kortsiktig lösning och dessutom ingen bra sådan i längden. Men där och då kändes det som det enda rätta.

Jag förstår inte vad det är som hänt eftersom han innan jullovet älskade att gå till sin förskola. Det var aldrig tårar eller ledsna miner utan bara en puss, en kram och ett snabbt hej då innan han for iväg med sina kompisar. Jag försöker verkligen ge honom tid då jag märker att det blir värre om jag eller R är stressade. Att man lugnt kan ta på kläderna och ta oss mot dagis i hans takt. Idag hjälpte dock inte det utan han grät helt hysteriskt och ville inte släppa R. Det är verkligen helt vidrigt att behöva lämna sitt gråtande barn och för oss är det här så nytt eftersom Noah fram tills nu varit väldigt enkel att lämna bort. Det är han i och för sig fortfarande, det är just lämningen på dagis som just nu strular för oss. Det som känns bra är att det går över ganska snabbt. En liten stund efter att Rasmus gått kikade jag ut på gården och då ser jag att han är i gång och leker med sina kompisar. Det är en stark tröst för mig. ♥️

Generellt upplever jag honom som extremt mammig. Det är bara jag som gäller i allt. Har ju skrivit om det här i bloggen tidigare men den senaste tiden upplever jag att det eskalerat. Han blir till exempel helt hysterisk om det inte är jag som lägger honom vilket resulterat i att jag lägger honom varje kväll. Inte en optimal lösning för någon av oss men just nu vet jag inte hur vi ska ta oss ur det. Känner mig så trött och orkar inte ta fighten det krävs för att bryta mönstret. Och sen tänker jag att han behöver mig och det vill jag ju inte vägra honom. 

Ja, just nu är vi inne i en kämpig period med lilleman och jag hoppas så att det vänder snart. Eller, det är klart att det kommer att vända och att detta inte är konstant. Frågan är bara när. :) Känner mig lite orolig inför vår flytt. Att det ska bli värre för honom med allt nytt. Tiden får utvisa helt enkelt. Vi får fortsätta överösa honom med kramar och en massa kärlek, det viktigaste ett barn behöver. ♥️


Önskar dig en fin vecka!

Kram, J

Kommentera (10)

Annons

Dumma mamma!

Dumma mamma får jag numera höra från Noah flera gånger om dagen och om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det. Ska jag ignorera tills det slutar (om det nu skulle hjälpa) eller ska jag lugnt förklara att jag blir ledsen när han säger så till mig. Och om inget hjälper får man bli riktigt arg och höja rösten? Jag tycker det här är så otroligt svårt och allt som oftast känner jag mig som en dålig mamma. Det gäller inte bara ”dumma mamma” utan alla situationer som uppstår med Noah under en dag. Det känns som att han är så arg och så fort han inte får som han vill så skriker han, slår mig eller kasta saker och det är ju verkligen inte ok och jag förstår ju att jag måste markera att jag inte accepterar detta beteende. Men hur?

Just nu läser jag bokenMed känsla för barns självkänsla”. Har inte hunnit jättelångt men där säger man ju att man inte ska höja rösten till sitt barn för då kan man skada deras självkänsla och det vill jag ju absolut inte göra med Noah. Jag försöker verkligen ha tålamod och alltid börja med att vara lugn och normal i mitt tonfall men efter hundrade gången han slår mig eller puttar ner datorn på golvet så är det inte så lätt att fortsätta behålla lugnet. I alla fall inte för mig. Och varje gång det händer får jag så dåligt samvete när jag tappar det och därmed höjer rösten och tar tag i honom för att han verkligen ska förstå. Verkligen ska förstå? Gör han det eller blir det bara värre? Hur gör du när ditt barn slåss och beter sig illa?

Känner att jag måste hitta ett sätt för så här vill jag inte ha det. Vill att vi ska kunna prata oss fram till något bra men just nu så verkar det inte gå. Känner att jag måste markera mot honom för det sista jag vill ha är en odräglig unge som tror att han kan få precis det han vill genom att slåss eller slänga sig på backen och skrika. Och så den där ständiga oron för hur han ska fungera med andra vuxna och barn i sin omgivning. Hur bemöter de honom? Varför blev det så här? Det som funkat så bra med Noah. Nu är det som att jag i vissa situationer inte känner igen mitt barn. Som att någon tagit min Noah och bytt ut honom mot en ilsken pojke som jag inte alls känner igen. 

Det som är skönt är att han än så länge inte är så här på dagis, där lyssnar han och är snäll mot sina kompisar. Det är hemma som han skriker och bråkar och gärna vill bestämma precis allt. Vissa saker låter jag honom bestämma, som vilka vantar han vill ha på föris. Däremot känner jag att jag måste sätta begränsningar gällande paddan och film på datorn för skulle han få bestämma skulle han kunna sitta en hel dag. 

Usch, just nu är ingen rolig period med Noah och jag hoppas så att det just är en period som snart går över. Både för vår och hans skull för jag inser att det inte kan vara kul att gå omkring som en känslotickande bomb som närsomhelst bara brister. Det är så det känns med Noah just nu. Ena sekunden glad och nöjd för att på en handvändning slänga sig på backen och bara skrika och vara arg. Hur hanterar man det? I boken jag läser så skriver de att det är viktigt att bekräfta alla känslor och det försöker jag verkligen göra med Noah. Visar och säger att det är ok att vara ledsen, arg, glad…ja, alla de känslor som en människa har. Men att det däremot inte är ok att exempelvis slåss när man är arg och inte får som man vill.

Är så less på min egen röst och ibland vill jag bara fly iväg från allt ansvar och alla måsten. Åka hem till min egen mamma och få vara liten igen. Tänk vad svårt det ska vara att vara vuxen, det som man längtade efter när man var barn. :) 

Varvat med boken jag börjat läsa om barns självkänsla ska jag nu också börja läsa Trotsboken. Känner att jag behöver verktyg för att kunna hantera Noah på bästa sätt och med lite från båda dessa böcker och min egen magkänsla och mitt förnuft hoppas jag att vi ska hitta ett sätt som funkar i vår familj. Håll tummarna för oss! Vill ju inget hellre än att Noah ska växa upp till en omtänksam och snäll kille, med empati och hjärtat på det rätta stället. Att han ska känna att han duger precis så som han är. ❤


Kram, J

Kommentera (19)

Annons

Två och ett halvt år idag…

Idag fyller min älskade pojke 2 1/2 år. Kan inte fatta var tiden har tagit vägen och tycker det har gått så otroligt fort. Flera gånger om dagen säger jag till Noah; vart tog mammas bebis vägen? Då svarar han alltid; han blev stor mamma. Älskade, älskade unge! ❤ Inför det här inlägget gick jag igenom alla bilder jag tagit på Noah från det att han kom till fram till nu och det är då man inser hur mycket han vuxit och vad mycket vi gjort och hunnit med tillsammans. Bästa tiden i mitt liv. Kan konstatera att vi rest en hel del, första utlandsresan gjorde Noah till Kreta när han bara var 2 1/2 månad och sedan har det fortsatt. Hoppas att framtiden också ger oss många och härliga resor tillsammans.



Hela den här perioden har ju inte bara varit en dans på rosor för oj vilken omställning det är att få barn med allt vad det innebär. Så mycket som mitt tålamod har testats sedan jag fick barn har det nog aldrig gjorts tidigare. Särskilt nu när Noah blivit lite större och han själv vill bestämma över allt och ingenting. :) 


Men det är väl det som är tanken, att de ska växa upp till trygga individer som en dag ska klara sig utan mamma och pappa och då krävs det ju mod och lite egen vilja. Nu ser jag fram emot att se honom växa och utvecklas ännu mer. Och jag ska verkligen försöka njuta av varje sekund  (även när jag vill slita mitt hår av frustration) för ett tu tre så är han tonårig och vill inte hänga med sin mami mer.



Grattis min älskade pojke till dina 2 1/2 år på jorden.❤

Kram, J

Kommentera (8)

Annons

Noah

Usch, tårarna och gråtet fortsätter vid lämning på dagis och det gör så ont i mig av att se Noah så ledsen. Idag trodde jag att det skulle gå utan tårar. Vi pussades och kramades hej då och jag gick för att lämna hans ryggsäck. Hann tänka, åh idag gick det bättre. Då kommer han springandes och storgråter. Upp i min famn och vägrar släppa mig. Där och då ville jag bara ta med honom hem igen men vet ju att det inte är någon bra lösning i längden. Jag sitter en stund med honom i famnen. Han bad om det och jag hade inte hjärta att säga nej. Vet annars att man säger att man inte ska dra ut på avskedet men idag kändes det som att han behövde sitta hos mig en stund så så fick det bli. 

Vi satt där på bänken en stund och pratadade. Eller Noah grät och jag pratade. Tills slut lugnade han ner sig och slutar gråta och helt plötsligt säger han, pussen och kramen vilket betyder att han är redo för att jag ska gå. Så vi pussas och kramas hej då, inga tårar nu vilket är så skönt. Det gör verkligen så ont i mig när jag ser Noah ledsen även om jag vet att det inte är farligt. Alla människor är ledsna någon gång och det är helt ok men som mamma önskar jag alltid att jag kan ta över Noahs sorg och smärta. Vill verkligen inte att han ska vara ledsen även om jag vet att det går över.

Nu hoppas jag verkligen att den här perioden med att inte vilja gå till dagis snart är över. Speciellt för Noahs del för det kan inte vara en härlig känsla han bär omkring på. Det lustiga är att när jag hämtar honom på eftermiddagen så vill han alltid tillbaka när vi kommit en bit på väg hem. Tror därför inte att det är att han inte trivs på sin förskola utan snarare att han tycker det är så skönt hemma som är anledningen till tårarna vid lämning. Min fina lillis! ❤


Kram, J

Kommentera (8)

Annons

Mitt hjärta går sönder…

Usch, hela denna veckan har Noah gråtit och varit ledsen när vi ska gå till dagis. Tårarna trillar nedför hans kind och han säger mellan snyftningarna att han inte vill gå till ”gögis” utan vara hemma. Mitt hjärta går verkligen sönder och jag försöker med alla medel att göra det lättare för honom. Påminner honom om hur roligt han har med kompisarna, alla bilar som finns där och det ena med det andra men det är inget som lockar. Det är inte så att han vägrar gå dit men han är ledsen och gråter från det att jag börjar klä på honom ytterkläderna till dess att jag lämnar honom och det känns otroligt jobbigt. Klamrar sig fast vid mig och vill att jag ska bära honom. ❤ Jag behöver dock aldrig tvinga honom från mig utan hittills har han alltid gått med på att byta min famn mot någon av pedagogernas och det är väldigt väldigt skönt. Det är jobbigt nog att lämna honom när han är ledsen.

Min tröst är att jag vet att han har det bra på förskolan och en stund efter att jag gått är han i gång och leker men jag önskar så att vi slapp tårarna. Under dagen säger han till och från och han saknar mig men det är inte så att han är helt förstörd vilket är skönt och igår när jag kom för att hämta honom tidigare än planerat ville han inte gå hem och det är ju ett gott tecken. Men likväl i morses ville han inte gå men jag hoppas att det bara är nu och att det beror på att han har haft jullov i tre veckor. Jag vet ju själv hur jag brukar känna efter en lång ledighet, man är inte jättesugen på att sätta igång allvaret igen och man känner alltid att man önskar att man hade ytterligare en veckas ledighet. Så är det nog i Noahs fall också. Vi får helt enkelt bara ge honom lite tid och vips så är han tillbaka till som det var innan långledigheten då det var en snabb puss och kram och sen hej då, aldrig några tårar.

Längtar till dess för mitt mammahjärta brister verkligen av att se min älskling ledsen. 


Kram, J

Kommentera (12)

Annons

Noahs skidpremiär

Noahs skidpremiär. Vi hade ju så sett fram emot att Noah skulle få prova på att åka skidor för första gången när vi var i Sälen. Vi var så peppade och trodde verkligen att han skulle älska det men ibland stämmer inte verkligheten ihop med mammans och pappans förväntningar och förhoppningar. Noah var inte alls intresserad och vi fick verkligen truga. Först var det ett himla sjå att bara komma ut. Väl ute började vi med att åka bob (du kanske säger snow raser 😊) för Noah skulle under inga omständigheter åka skidor. Vi försökte med allt men icke och vi kände att vi inte ville tvinga honom. Första gången ska ju vara en rolig upplevelse. 



Så vi busade i snön och åkte några åk med bobben, mysigt och roligt men kanske ingen helt optimalt när vi hade sikte på annat. Helt plötsligt (till min och Rasmus lycka) säger Noah att han vill åka skidor. Hurraaaa! Vi skyndar oss iväg för att få utrustningen. Provar pjäxor och hjälm och hela konkarongen. När allt är på förutom skidorna vill han inte längre…så galet snopet. Där står Rasmus i full skidmundering redo att swisha ner för backen med Noah men han vägrar. Vi försöker verkligen med allt men inget lockar vår bestämda lilla prins som nu bestämt sig för att han vill gå hem. Till slut går han med på (efter att vi lovat att vi sedan går hem) att åka i Rasmus famn ner för backen. 


Vi båda tänker att bara han får åka ner en gång så kommer han fatta att det är kul och kommer att vilja åka igen och igen och igen. Riktigt så blev det inte. Visst, han tyckte det var kul men inte så kul så att det blev fler åk. Tro mig, vi försökte men sen kände jag att eftersom vi lovat honom ett åk och sedan hem var vi tvungna att stå fast vid det löftet. Det var bara att lämna in hela utrustningen igen utan att Noah ens stått på sina skidor. Hjälmen och pjäxorna fick vi dock på så en liten bit på väg är vi allt. Och vi har absolut inte gett upp, nästa gång kanske skidorna kommer på…jag hoppas verkligen det! 


Till hans försvar var det inte jättehärligt väder just denna dag. Dimmigt, blåsigt och kallt och inte alls en perfekt dag för att åka skidor för första gången i sitt liv. Vi träffade en annan familj med stora barn och de berättade om sina tjejers första gång. De hade (efter flera timmars om och men) kommit till liften men sen hade det blivit stopp. Första dagen ingen skidåkning alltså men till slut hade det gått bra och nu åker hela familjen på skidsemester varje år. Vi får hålla tummarna att det blir så för oss också. :)

Kram, J

Kommentera (4)

Annons

Så galet bestämd…

Alltså vi har verkligen fått en son med världens starkaste vilja och visst, det bådar gått för framtiden men just nu håller den på att knäcka oss. Allt som vi planerar att göra blir inte alls som vi tänkt eftersom Noah krånglar och sätter sig på tvären. Bara att komma ut ur stugan som vi bor i här i Sälen tar flera timmar och när vi väl är ute är jag helt slut och på pissigt humör. 


Har alla familjer det så här eller är det bara vi? Vissa dagar drar jag mig för att ens gå ut med honom för att jag vet att vägen dit är så jobbig och gör mig så galet frustrerad. Jag försöker verkligen hålla modet och humöret uppe men flera gånger denna vecka har det bara brustit för mig. Vågar knappt säga det högt men det ska faktiskt bli skönt att dagis är öppet två dagar nästa vecka. En välbehövlig paus för oss båda känns det som. 


Igår skulle han och jag ge oss ut och busa i snön och det var verkligen jordens prövning att komma ut. Han skulle göra allt annat än att klä på sig och så fort jag fick på honom något satt det fel och åkte av igen. Man kan ju bli galen för mindre. Ville ge upp flera gånger men som tur var så stod jag på mig och väl ute fick vi en mysig stund tillsammans. Det är ju just det, att jag vet att han kommer tycka det är roligt när vi väl börjar leka. Antagligen därför man orkar kämpa för att man vet att det blir härligt i slutändan.


Efter bus och lek körde vi after ski vilket var härligt. Noah var dock totalt slut och däckade i Rasmus famn. Lilla skrutten, det tar på krafterna att bara ute i friska luften. :)



Kram, J

Kommentera (25)

Annons

Det gör så ont i hjärtat…

Alltså är det något som krossar mitt mammahjärta så är det att se Noah sjuk. Idag har vi inte gjort mycket här på Bergsgatan. Noah är jättehängig med nästan 40 graders feber så vi har pendlat mellan soffan och sängen hela dagen. Han orkar inte göra någonting förutom att titta lite på Daniel Tiger och knappt det orkar han. Vi tittar korta stunder och vilar där emellan. Noah vill gärna att jag ska vara nära så jag ligger bredvid honom när han sover. Det känns tryggt att kunna ha koll på honom. Tycker det är läskigt med den höga febern och jag är livrädd för de där hemska feberkramperna som jag bara har hört talas om. 

Har bett Rasmus att handla med sig äppeljuice och Puttelin (Piggelin) på väg hem från jobbet så att Noah får i sig vätska. Han vill inte ha någon mat så jag petar i honom välling då och då. Han som vanligtvis älskar sin nenne är inte överförtjust när jag kommer med flaskan men som tur är så dricker han den ändå. Han måste ju få i sig något så att kroppen kan återhämta sig. Tycker så himla synd om min lilla älskling. Jag känner inte alls igen honom. Han som alltid är som en virvelvind är nu allt annat än det. Blank i ögonen och med snorig näsa sitter han nu bredvid mig. Jag hoppas så att det vänder snart och att han får bli frisk. Nu räcker det med feber, hosta och sjukdom tycker jag. Längtar tills Noah är som på bilden nedan, busig och sprallig igen. Håll tummarna för att det inte dröjer allt för länge.


Kram, J

Kommentera (2)

Annons

Ändrade planer…

Idag var planen att jag skulle möta upp Rasmus vid lunch för att spana in några möbler som vi är sugna på till nya lägenheten. Insåg igår att det inte är så många veckor kvar tills vi flyttar så vill vi få möblerna lagom tills vi flyttar in bör vi beställa dem typ nu. En del saker kommer vi inte hinna få men så får det vara. Det får vara lite tomt den första tiden. 

Jag skulle också köpt de sista julklapparna men allt detta får vänta eftersom Noah är sjuk. Han var som en kamin i natt och även om han inte är lika varm nu så kände jag ändå att jag ville ha honom hemma. Så så fick det bli, istället för möbelshopping blev det hemmamys med min prins istället. Vi har tagit det väldigt lugnt så att Noah kunnat vila upp sig. Mycket tittade på Bamse och Daniel Tiger har det blivit och då i sängen så klart. Han är så go min älskling. När han ligger där i sängen tittat han på mig, pussar och kramar och utbrister; mysigt mamma, mysigt. Mitt hjärta svämmar verkligen över av kärlek till min lilla pojke. ❤


Håll nu tummarna för att han är på benen snart igen. Lite tur ändå att det hände nu och inte på julafton. Nu hinner han ju bli frisk till dess så att vi kan fira julen i Nacka som planerat. Hoppas du håller dig frisk i dessa sjukdomstider. Har förstått att det går både magsjuka och inluensa…blä för det! 

Kram, J

Kommentera (4)