Dumma mamma får jag numera höra från Noah flera gånger om dagen och om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det. Ska jag ignorera tills det slutar (om det nu skulle hjälpa) eller ska jag lugnt förklara att jag blir ledsen när han säger så till mig. Och om inget hjälper får man bli riktigt arg och höja rösten? Jag tycker det här är så otroligt svårt och allt som oftast känner jag mig som en dålig mamma. Det gäller inte bara ”dumma mamma” utan alla situationer som uppstår med Noah under en dag. Det känns som att han är så arg och så fort han inte får som han vill så skriker han, slår mig eller kasta saker och det är ju verkligen inte ok och jag förstår ju att jag måste markera att jag inte accepterar detta beteende. Men hur?
Just nu läser jag boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Har inte hunnit jättelångt men där säger man ju att man inte ska höja rösten till sitt barn för då kan man skada deras självkänsla och det vill jag ju absolut inte göra med Noah. Jag försöker verkligen ha tålamod och alltid börja med att vara lugn och normal i mitt tonfall men efter hundrade gången han slår mig eller puttar ner datorn på golvet så är det inte så lätt att fortsätta behålla lugnet. I alla fall inte för mig. Och varje gång det händer får jag så dåligt samvete när jag tappar det och därmed höjer rösten och tar tag i honom för att han verkligen ska förstå. Verkligen ska förstå? Gör han det eller blir det bara värre? Hur gör du när ditt barn slåss och beter sig illa?
Känner att jag måste hitta ett sätt för så här vill jag inte ha det. Vill att vi ska kunna prata oss fram till något bra men just nu så verkar det inte gå. Känner att jag måste markera mot honom för det sista jag vill ha är en odräglig unge som tror att han kan få precis det han vill genom att slåss eller slänga sig på backen och skrika. Och så den där ständiga oron för hur han ska fungera med andra vuxna och barn i sin omgivning. Hur bemöter de honom? Varför blev det så här? Det som funkat så bra med Noah. Nu är det som att jag i vissa situationer inte känner igen mitt barn. Som att någon tagit min Noah och bytt ut honom mot en ilsken pojke som jag inte alls känner igen.
Det som är skönt är att han än så länge inte är så här på dagis, där lyssnar han och är snäll mot sina kompisar. Det är hemma som han skriker och bråkar och gärna vill bestämma precis allt. Vissa saker låter jag honom bestämma, som vilka vantar han vill ha på föris. Däremot känner jag att jag måste sätta begränsningar gällande paddan och film på datorn för skulle han få bestämma skulle han kunna sitta en hel dag.
Usch, just nu är ingen rolig period med Noah och jag hoppas så att det just är en period som snart går över. Både för vår och hans skull för jag inser att det inte kan vara kul att gå omkring som en känslotickande bomb som närsomhelst bara brister. Det är så det känns med Noah just nu. Ena sekunden glad och nöjd för att på en handvändning slänga sig på backen och bara skrika och vara arg. Hur hanterar man det? I boken jag läser så skriver de att det är viktigt att bekräfta alla känslor och det försöker jag verkligen göra med Noah. Visar och säger att det är ok att vara ledsen, arg, glad…ja, alla de känslor som en människa har. Men att det däremot inte är ok att exempelvis slåss när man är arg och inte får som man vill.
Är så less på min egen röst och ibland vill jag bara fly iväg från allt ansvar och alla måsten. Åka hem till min egen mamma och få vara liten igen. Tänk vad svårt det ska vara att vara vuxen, det som man längtade efter när man var barn. 🙂
Varvat med boken jag börjat läsa om barns självkänsla ska jag nu också börja läsa Trotsboken. Känner att jag behöver verktyg för att kunna hantera Noah på bästa sätt och med lite från båda dessa böcker och min egen magkänsla och mitt förnuft hoppas jag att vi ska hitta ett sätt som funkar i vår familj. Håll tummarna för oss! Vill ju inget hellre än att Noah ska växa upp till en omtänksam och snäll kille, med empati och hjärtat på det rätta stället. Att han ska känna att han duger precis så som han är. ❤
Kram, J
Känns som jag som skrivit detta! Har en son som är lika gammal och varit världens godaste kille, men nu, herregud så han håller på, man blir helt galen och sedan så otroligt dåligt samvete när man höjt rösten. Skönt att höra att man inte är ensam iaf. Men det är inte lätt och man vill bara att detta är just en period och att den tar slut snabbt. Kämpa på!
Tack Madelene, och det samma! Man blir verkligen helt galen och ibland känner jag verkligen att jag bara vill rymma. Håller tummarna för att det vänder för oss snart. Kram, J
Älskar den boken med känsla för barns självkänsla. Väldigt tänkvärd bok, tror dumma mamma eller pappa är uttryck för en känsla just då. Inget som barnet tycker hela tiden :).
Tack Madde! Glad att du läst boken och gillar den. Kommer att ha den och Trotsboken som hjälpmedel nu framöver. Kram, J
Rekommenderar podden Pampers barnvagnspromenader. Där pratar en barnmorska och psykoterapeut om barn. De har pratat mycket om trots, vad det beror på och hur man kan hantera det!
Tusen tack Emilie, då ska jag söka upp den och lyssna idag. Behöver alla tips jag kan få. Kram, J
Du prickar så rätt med hur jag också känner det med vår dotter som är 3 år & 4 månader. Trots, gap, skrik, slåss, säger också dumma mamma o kaxar emot. O det är så svårt att tackla! Samma som dig så tycker jag också att det är svårt att behålla lugnet i vissa situationer o när man väl höjt rösten eller så, så känns det inte alls bra. Hjälper ju oftast inte ändå kan jag tycka. När hon slåss brukar jag säga lugnt att jag blir ledsen o att hon vill ju att alla ska vara snälla mot henne, o då bör hon också vara snäll. Mot alla. Men det är svårt ibland. Ibland kanske hon viftar till bara för att hon blir frustrerad o vill visa sina känslor o det blir lite tokigt bara. Ibland när det blir utbrott så låter jag henne vara arg en stund. Ibland är det bara att avleda som gäller, använda fantasin! Ibland tar jag bara upp henne utan att säga något o bara kramar henne en stund. O pratar med henne när hon lugnat sig. Det är olika. Men det är verkligen svårt! Kul o inspirerande att följa dig. O få höra att det är fler som har det lite besvärligt ibland. Men däremellan är dom ju alldeles alldeles underbara, eller hur! ❤
Så skönt att jag inte är ensam Malin. Har förstått att det Inte bara är vi utan att alla familjer mer eller mindre går igenom detta. Nu är Noah väldigt viljestark och bestämd så ännu viktigare misstänker jag att man sätter gränser. Ska prova det du gör med din dotter, ta upp honom bara krama honom en stund. Ofta brukar han själv säga att han vill vara ifred och då lämnar jag honom tills han lugnat sig. Och visst, det är tur att de är helt fantastiska emellanåt. Älskade, älskade ungar! ❤ Kram, J
Åh vad tufft!
Nu säger jag kanske lite tvärtemot den ena boken, men alltså nog måste man markera om ens barn slår eller säger dumma saker. Absolut inte skrika, men att bestämt ta tag i barnet och bestämt säga ifrån att det där är inte okej. Du får INTE slå mamma. Hur ska de annars förstå att det där accepterar inte jag. Jag hade faktiskt pratat lite med förskollärare för att få tips och råd. Sedan är det ju jätteviktigt att efteråt kramas och pussas och säga att jag tycker om dig.
Lyssna gärna på Louise Hallins pod Kära barn. Jag tror att man kan söka på trots för att få råd där. Läste även en bra krönika av Meekat. Tror det går att googla på den. Där var den en väns son som skrek jävla mamma och sa att han skulle döda henne m.m utan att mamman sa ifrån. Då har det ju gått för långt. Barn testar ju gränser och var vårt stopp är.
Lycka till! PS. Att ibland välja sina strider är ju absolut ett bra tips, men jag tror också på att säga ifrån vid slag och verbala kränkningar.
Tusen tack Daniela för din kommentar och för dina tips och råd. Vem sa att det ska vara lätt att vara mamma? ? Och bag håller med dig, klart man tydligt måste markera och säga ifrån när ens barn slåss eller beter sig illa. Kram, J
Hej!
Jag tycker lite tvärtemot alla andra. Du verkar svajig ibland i din mammaroll, och jag säger det i all välmening. Med det är du som är vuxen. De senaste inläggen verkar det som om Noah terroriserar hela hushållet och så kan det inte vara. Hoppas du hittar styrkan i mammarollen 🙂
Jag förstår att du säger det i alla välmening Agnes och jag förstår att du kanske upplever mig som svajig i min mammaroll. Jag är inte mer än människa och ibland orkar jag stå emot och vara konsekvent men absolut inte alltid. Sen är det absolut inte så att Noah terroriserar hela vår familj, självklart sätter jag och R gränser men med en väldigt bestämd kille som Noah så är det inte alltid så lätt. Önskar att jag kunde säga att jag var perfekt och att jag tacklade alla situationer som uppstår med Noah på ett vuxet sätt men så är inte fallet. Du kanske har tips på hur man ska hantera en trotsig 2 1/2 åring med mycket humör och mycket känslor? 🙂 Tar tacksamt emot alla tips som kan underlätta för oss. Kram, J
Hej! Jag förstår det är inte lätt alla gånger:)
Jag kan säga från min erfarenhet, av att umgås nära med min brosbarn och systerns barn.
Är någon av dem så där arg som du beskriver så säger vi ifrån och barnet får gå till sitt rum och tänka över sina handlingar. Och nu pratar vi om barn som är i samma ålder som Noah eller yngre.
De får alltså sitta på sitt rum i några minuter, och sen kommer vi in och frågar ifall de har tänkt över sitt beteende. Är de redo får de säga förlåt, annars får det sitta kvar på sitt rum. Hittils har de alltid varit redo att säga förlåt. Alltså har vi en tvåråring som säger förlåt när han har betett sig illa.
Aktiv uppfostran har vi alltså hållit på sen de var väldigt små. Jag måste erkänna att jag tycker svenskar i överlag är ganska daltande med sina barn. Jag själv är utlandsvensk och har ett annat synsätt 🙂
Tack Agnes! Vi är väldigt noggranna med Noah att ”göra förlåt”. Alltså inte bara säga ett förlåt utan verkligen visa att man menar det. Vi är alltid noggranna med att efter våra bråk också bli kompis så när Noah haft sina utbrott då han oftast vill vara i fred brukar han komma och säga; mamma nu vill jag bli kompis och så pratar vi om hans beteende. Han vet att det inte är ok att slåss och kan långt efter en incident prata om den. Det gör mig som mamma varm i hjärtat, att han kan prata och reflektera över det som hänt och hans beteende. Det är just när det händer som han har svårt att kontrollera sig vilket jag kan förstå. Är likadan när jag har PMS. Även fast jag vet att mitt beteende inte är ok kan jag inte hejda mig. 🙂 Det är verkligen inte lätt att vara förälder och vi alla gör så gott vi kan. Kram, J
Kram! 🙂
Hej Agnes (och Jessica),
Intressant med andra synvinklar – det är alltid intressant! Är dock av en HELT annan mening än dig Agnes. Jag är mamma till små barn och har läst mycket böcker, pratat med psykologer, lyssnat på roddar etc då man ju förstås vill vara en så ”bra” förälder som man bara kan.
Små barn vet inte vad ordet förlåt innebär. Tvingar vi in dem på sitt rum får rummet en negativ laddning och de lär sig att säga förlåt utan att veta varför/mena det. De flesta psykologer verkar vara inne på samma linje – var konsekvent som förälder så mycket det bara går och ha regler som du och din partner är överens om. Bestämmer ni exempelvis att det är TV max 20 minuter så är det så. Ni kan dock ”påminna” er son när det är ex 5 minuter kvar så att det inte kommer för plötsligt med att stänga av. Blir det ett utbrott när ni stänger av så får det vara så. Psykologerna är också överens om att man inte ska kommunicera så mycket med ett argt barn då det leder till att de blir ännu argare. Var dock tydlig med att ”Vi ser att du är arg nu och det får du vara. Vi är i köket och väntar på dig. Vi älskar dig” Det här kör vi och det funkar bäst av alla tillvägagångssätt jag hört/sett! Lycka till! Kram HC
Åh HC, det är precis så jag tänker och försöker agera kring Noahs trots och bråk.:) I den mån det går vara konsekvent. Ibland brister det dock men jag försöker att inte vara för hård mot mig själv. Jag gör så gott jag kan. Har också hört det där med att de inte förstår förlåt därför jobbar vi med att ”göra förlåt”, alltså att man alltid pratar om det som hänt och alltid ser till att bli sams. Med andra ord, jag kommer att fortsätta så som vi hittills gjort med att låta honom vara när han får sina utbrott men på ett tydligt sätt visa att vi finns där när han känner sig redo. Ibland tar det jättelång tid och ibland kommer han med en gång, det beror lite på humör. Stor kram, J
Fortsätt läsa Petras bok, den är kanon. Alla beteenden kommer från behov. Vilket behov tror du att din son försöker tillfredsställa? Uppmärksamhet? Närhet? Försök se behovet i varje konflikt och behandla och bemöt alltid din son som du själv vill bli behandlad/bemött. Tänk på att straff, hot och mutor ev kan råda bot på ett oönskat beteende, men sällan behovet bakom. Jag har själv en treåring och en ettåring och det är givetvis inte lätt alla gånger. Kämpa på!
Det ska jag absolut! Jag varvar den med Trotsboken och min egna magkänsla så hoppas jag att det ska bli bra! 🙂 Det är verkligen inte lätt alla gånger men det är bara att kämpa på. 🙂 Kram, J
Jag har också en 2-åring hemma som börjat med ”dumma mamma”. Jag fick tips av en spec.pedagog att varje gång ”dumma mamma” sägs ska jag ställa mig framför sonen och dansa roligt, typ hoppa runt och sjunga något i stil med ”snälla mamma, tänk att du har världens snällaste mamma, din mamma är så snäll och hon älskar dig”. Kändes sjukt konstigt när hon sa så men när jag provade det hemma efter han sagt ”dumma mamma” började han skratta och dansa med. Då ville han komma fram och kramas och sa ”snälla mamma”. Man kan ju alltid prova sig fram! Du verkar iallafall vara en sjukt bra och engagerad mamma! Stor kram, Victoria
Åh ett sådant bra och roligt tips Victoria, fuldans är jag bra på så det här ska testas. ? Tack för fina och peppande ord också, jag försöker verkligen även om jag är långt ifrån perfekt. Kram, J