VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Jag förstår att många separerar under småbarnsåren…

Ja, så är det faktiskt. Det som rubriken säger. Jag kan verkligen förstå att många skiljer sig och separerar när barnen är små. När vi väntade Noah sa många till mig att första året är värst men jag håller absolut inte med. Eller så har jag förträngt hur jobbigt det första året var. För mig är det absolut jobbigast just nu. Alla min tid och energi går till Noah så det blir inte mycket över för Rasmus och mig. Vissa dagar känns det som att vi knappt pratar med varandra och gör vi det så är det praktiska saker som rör Noah. Så himla tråkigt och det måste verkligen bli en förändring för så här kan och vill jag inte ha det.

Känner du med småbarn igen dig? Jag känner mig så trött hela tiden och när Noah väl somnat är jag själv helt slut och redo för sängen. Jag är verkligen beroende av min sömn. Får jag inte sova blir jag inte en jättehärlig människa och tyvärr är det Rasmus som får ta mycket av mina ilskna utbrott. På senare tid har de kommit allt oftare och jag vill bara bli mig själv igen. Orkar inte alltid med mig själv och hur ska jag då kunna begära av Rasmus att han ska orka med mig. :)

Så nu håller jag tummarna för att Noahs värsta trotsperiod snart är över så att jag kan få mer energi över till mig själv men även till mig och Rasmus. Vi har varit dåliga på att göra saker bara han och jag och vi alla vet ju att en relation behöver näring, kärlek och skratt för att må bra. Hos oss har det varit alldeles för lite av det den senaste tiden. Jag vet att det i vissa perioder får vara så men nu har det varit så lite för länge.

Även fastän jag älskar att vara mamma till Noah så längtar jag ibland tillbaka till den perioden i livet när jag bara hade mig själv att tänka på. Inte långa stunder men någon gång då och då önskar jag att jag inte behövde vara den vuxna och kloka. Känner att jag och Rasmus måste boka in ett dygn då vi släpper alla måsten och bara fokuserar på varandra. Gör det som faller oss in utan att behöva tänka så mycket. Så som vi levde innan Noah kom. :)

Tills dess tänker jag tillbaka på vår bröllopsdag och fylls med fina och kärleksfulla minnen. ❤️


Kram, J


Annons

Kommentarer


  1. Sandra 28 november, 2016 on 20:59 Svara

    Jag förstår dig helt! Min dotter är 1 år och 7 månader och har börjat trotsa redan nu, tidig som hon är med allt. Hon är väldigt temperamentsfull och har alltid varit ett väldigt krävande barn. Jag känner att den tyngsta tiden är just nu. Småbarnsåret var helt galet, totalt vansinnigt med kolik i fem månader och jag som tog 6+ månader på mig att bli mig själv efter en dramatisk förlossning. Det första året handlade bara om överlevnad, och vi fortsatte pussas o kramas som vanligt. Men nu? Nu är man trött på ett helt annat sätt, en annan nivå. Det är nu jag hinner fundera på saker mycket djupare, det är nu både sambons och mina alla fel, alla egna misstag och brister kommer fram till ytan. Det är nu det är T U N G T att överleva! Vi fick just möjlighet till en natt tillsammans, med middag och hotellövernattning, bara vi två. Det hjälpte enormt! Nu kommer jag också att börja träna för att få rensa tankarna några gånger i veckan så tror det kommer hjälpa också. Vi klarar detta! Allt går bara man vill. Kämpa och kramar av en läsare från Finland!

  2. Johanna 28 november, 2016 on 21:18 Svara

    Hej! Jag känner inte dig och halkade in på din blogg av en slump. Men det känslorna och det jobbigt trotsiga med ditt barn känner jag så väl igen mig i. De är som jag själv har skrivit inläggen. Ville bara säga att du inte är ensam att känna så här. Och längtar själv till den jobbiga perioden är över för oss och våren dotter. Många styrkekramar

  3. Stina 28 november, 2016 on 21:33 Svara

    Åh förstår dig precis. Det är tufft och det blir inte mkt tid över till ett vi, inte minst ett jag. Skönt att höra att jag inte är ensam. Vi funderade faktiskt på att skaffa dateboxen.se. Känns nästan som att vi skulle behöva att nån annan planerar en aktivitet att göra tillsammans hemma varje månad. Kram ❤

  4. Stina 28 november, 2016 on 21:34 Svara

    Dejtboxen ska det stå ☺

  5. Mia 28 november, 2016 on 21:52 Svara

    Känner så med dig! och igen mig. Mina barn har varit väldigt mammiga och även om jag älskar dem över allt annat så har jag flera gånger kännt mig kvävd när de bara velat ha mig och ratat sin pappa. I perioder blev det tufft för hela familjen då min man kände sig sårad och jag bar allt annat än glad. Ständigt trött och noll energi då jag kände att jag blev dränerad av barnen… Men! Mitt enda ”råd” är kämpa på och försöka att stå ut. Det blir bättre❤️ När min nu mer 4-åring var i Noahs ålder var det väldigt mycket gnäll här också. Man blir tokig! En period åkte vi till badhuset bar och varannan dag dör det var enda stället som var konfliktfritt och vi kunde skratta och känna livet i oss för en stund. Då orkade man lite till hemma sen.
    Hoppas att ni hittar era ”räddningsstunder” i er familj❤️ Tack för en jättefin blogg!
    Kram

  6. Maria 28 november, 2016 on 21:53 Svara

    Blir lite rädd når du säger att det blir värre. Jag tycker att det är supertufft nu med en 13 månaders. Är precis som du trött hela tiden och känner mig inte alls särskilt kär trots att vi gifte oss för knappt tre månader sedan. Det blev verkligen en kort smekmånad för oss. De flesta jag talat med säger att det släpper rejält nånstans när barnet är 2-3 år så vi hoppas på det och får härda ut! Och du gör nog rätt i att se till att ni får lite egentid bara du och Rasmus. Vi ska lämna till farmor på lördag och bara vara hemma, se på serier och SOVA!

    Kram

  7. Fotograf Nina Jarlholt 28 november, 2016 on 21:57 Svara

    Fina du❤️Finns inga enkla svar eller rätt lösning på dina bekymmer, jag är helt säker på att ni snart är på banan igen. Att både ni som par och som familj rätt vad det är, är i harmoni igen.

    Jag känner igen mig väldigt i det du skriver och minns att just den åldern vid 2 var tuff, framförallt med vår stora kille. Eller kanske inte så mycket med vår kille utan jag med mig själv. Det är en ny fas, bebisen är ett minne blott och för mig tog det tid att hitta tillbaka till mig, hitta min roll som mamma, partner och egen person när bebisperioden var över. Så när trotsen kom, tröt mitt tålamod snabbt för att jag trapade på för glatta livet inombords.
    Har inga konkreta tips men skickar en kram, energi och kanske hjälper det att veta att det går över. Finns om du vill prata 💓

  8. Du/Ni kan inte åka iväg på en Weekend själva någon helg då? Bara rå om varandra medan någon annan passar? Tror sånt är väl värt för förhållandet.

  9. Jessica Lagergren 28 november, 2016 on 23:10 Svara

    Så ärligt och fint inlägg Jessica. <3 Jag känner exakt likadant som du. Det är inte så lätt men man får bara hoppas att det blir bättre! Stor kram

  10. Elin Dahlström 29 november, 2016 on 01:53 Svara

    Ni är inte ensamma.. Första året som kantades av kolik och vakna nätter känns som en piss i havet och jag vet inte varför! Just det där att tid och ork för varandra inte finns tror jag är sen största boven. Vår dotter är född i Mars 2014 och kräver ju uppmärksamhet på ett helt annat sätt nu, vilket givetvis är helt underbart… Men jag vill ju att hon ska få växa upp med en mamma och en pappa under samma tak :) Det viktigaste av allt är att man pratar med varandra. Om ”varför det är såhär just nu” och tar reda på hur den andra känner. TUSEN TACK för ditt ärliga inlägg som känns otroligt aktuellt. Varma kramar!

  11. Sandra 29 november, 2016 on 06:54 Svara

    Barnvakt kanske kan vara en idé för att ni kan få datenights. Glöm inte att du är mer än bara en mamma. Sonen kommer inte må dåligt för att ni är iväg. Han kommer snarare vinna på det. Om ni är intresserade har min 17 åriga dotter många år av erfarenhet från att passa min yngre dotter. Hon skulle säkert bli uppskattad av sonen och mest av er!

  12. Ann-Sofie 29 november, 2016 on 08:10 Svara

    Jobbig period ni har och jag känner igen mig. Det kommer bli bättre. Vår dotter har precis fyllt 3 år och jag tycker det har börjat bli lite lugnare nu. Om än hon fortfarande kan göra tvärtom och vägra göra vissa saker så är det inte lika ofta som när hon var 2 – 2 1/2år. Nu lyssnar hon bättre. Så härda ut, bättre tider kommer.

  13. Anni 1 december, 2016 on 07:10 Svara

    Jag har full förståelse för att många separerar. Vi valde att skaffa barn med nästan 2,5 års mellanrum, o det är jag glad för. Vi tog liksom småbarnsårs-smällen på en gång på nåt vis. Men det har varit tufft, speciell när barnen var 1 och 3,5 till 3 och 5,5. Usch, vilka år. Gjorde verkligen det bästa av tiden, men så arg och trött jag kände mig mest hela tiden. Det är jag i och gör sig fortfarande, det försvann liksom inte, men nu när våra barn är 6 och 8, har vi börjat lämna bort dem ennhel del o det fungerar jättebra. Ingen mår bra av att nöta på varandra. Och barnen älskar att vara med mormor eller farmor eller sova över hos våra kompisars barn.

    Jag har precis börjat uppskatta att få tillbaka mig själv och min personliga sfär. Gillar att jobba (50%) och träffa vänner. Åker gärna bort med maken, men lika gärna med en tjejkompis. Att umgås med maken ihop med våra kompisar är också mysigt. Att få skratta o har roligt ihop är viktigt. Då hittar man lättare tillbaka till kärleken. Ser varandra i ett annat ljus.

    Min man och jag bestämde tidigt att det som sägs o görs när barnen är små, o vi är trötta o gnälliga, det stannar där. Vi har aldrig ältat konflikter från den tiden. Utan vi bestämde snarare att det som pågick då inte fick tas personligt. Man är ju inte sig själva under den där tiden.

    Lycka till!

    • jessicaolers 2 december, 2016 on 09:56 Svara

      Tusen tack Anni för din kloka och ärliga kommentar. Så som du beskriver ditt och din mans liv, så vill jag också ha det. Så viktigt att få skratta och ha roligt, både tillsammans med sin partner och med sina vänner. Ska ta med dig ditt tips om att det som händer under småbarnsåldern får stanna där. För precis som du skriver så är man inte sig själv. Kram, J

  14. Kajsa 1 december, 2016 on 08:34 Svara

    TACK för att du delar med dig, så himla skönt att läsa inlägget och kommentarerna! Sitter i precis samma sits härhemma. Har funderat ibland på varför det blir så? Man väljer ju att skaffa barn för att man älskar varandra och evolutionen borde ju sett till att det skulle leda till ÄNNU mer kärlek och inte till att det ska bli jobbigt och påfrestande?! Innan vi fick vårt första barn var det självklart för oss att vi skulle ha två barn. Men nu vacklar vi just på grund av detta. Vill inte ångra mig sen men vill heller inte ta på oss mer jobb än vi klarar av. Har en 11 månaders nu som är världens gulligaste och inte alls ”jobbig” att ta hand om egentligen men ändå känns det läskigt att tänka att man ska ha två knoddar att handskas med när tiden knappt räcker till som det är!

    • jessicaolers 2 december, 2016 on 09:59 Svara

      Kände exakt samma när kommentarerna började trilla in Kajsa. Så glad att vi inte dömmer varandra utan istället peppar och hejar på. Förstår dina tankar kring ett eller två barn. Jag och min man är i exakt samma tankar. Orkar vi och vår relation verkligen med ett till barn? Många säger dock att många saker dock blir enklare med ett till barn. Jag vet inte…det blir ju liksom dubbelt av allt. :) Kram, J

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *