Idag är det 14 år sedan terroristattackerna i USA ägde rum. 14 år men jag minns det som igår. I juli 2001 flyttade jag till New York för att plugga marknadsföring. Med andra ord, jag var alltså på plats den 11 september 2001.
Den dagen började våra föreläsningar sent så jag var fortfarande hemma i lägenheten när det hände. Nu i efterhand har jag förstått att smällen jag hörde när jag gjorde mig iordning för dagen var smällen som blev när det andra planet flög in i tornen.
När en av mina klasskompisar ringde för att kolla om någon av oss var i skolan (skolan låg ganska nära) och berättade att flygplan hade flugit in i World Trade Centers tvillingtorn kunde jag inte riktigt ta in det. Min första tanke var att det var ett litet propellerflyg som hamnat fel.
Precis när vi satte på nyheterna visades det hur det andra tornet blir träffat. Fast jag såg vad som hände kunde jag ändå inte ta in det. Ingen av oss kunde det.
Vi började promenera mot skolan och Ju närmre vi kom desto mer kaos och människor såg vi. Det var ambulans, polis och brandbilar överallt. Det kändes lite som i filmen Independence day.
Någon antyder att tornen kommer att rasa och jag minns att jag tänker, det kommer absolut inte att hända. Så stora byggnader kan inte rasa…
Helt plötsligt hörs en massa skrik. Jag springer ut i gatan och ser hur det ena tornet rasar. Det faller ihop som ett korthus och på bara några sekunder är det borta. Då får jag riktig panik, böjar gråta och känner att jag bara vill hem, hem till min familj och till tryggheten i Sverige.
Den kvällen sitter jag och mina rumskompisar på taket i huset där vi bor. Vi pratar, gråter och försöker förstå vad som har hänt men det går inte, det är omöjligt att greppa. Vi försöker att ringa våra familjer för att tala om att vi är ok men lyckas inte, allt är avstängt. Kan tänka mig oron hos vännen och familj innan de hörde från oss, det där samtalet de väntade på som meddelade att vi var oskadda.
Fortfarande 14 år senare tycker jag att det är obehagligt att se bilder och dokumentärer från den här händelsen. Jag slängs tillbaka i tiden och ser alla hemska bilder flimra förbi. Bilder på hoppande människor, gråtande barn och vuxna, skyltar uppsatta över hela stan på saknade människor…
Jag har nog aldrig varit så rädd som jag var då och det är absolut en av de värsta sakerna jag varit med om i hela mitt liv.
Idag tänker jag extra mycket på de som som dog och på deras familjer och vänner.
Kram!
Hej Jessica!
Tänk att det är så länge sen men ändå inte.
Själv så minns jag att jag gick mitt första år på polishögskolan och när jag kom hem så ringde min lillebror och sa att jag var tvungen att sätta igång TV n.
Sen så satt jag fastklistrad framför tvn i flera timmar med tårarnas rinnande nerför mina kinder.
Jag minns hur otroligt overkligt det hela var.
Detta får aldrig glömmas bort.
Mina tankar går också till alla som dog samt deras familjer och vänner.
Önskar dig en fin dag!
Kram Jossan
Eller hur, så många år men ändå känns det som igår. Kommer aldrig glömma den dagen och jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva något så hemskt som den igen. Hoppas du får en fin helg! Kram
Ja, jag minns också den dagen väldigt väl. Usch!
Ja, verkligen usch! Det får aldrig glömmas bort… Kram
Ja, jag minns också den dagen väldigt väl. Usch!
Ja, verkligen usch! Det får aldrig glömmas bort… Kram