Idag är Astrid hela 2 veckor.
Oj vad tiden flyger iväg.
Jag har nästan fått lite ångest över att ”idag är sista dagen hon är såhär liten”, ”detta är sista gången vi har en liten bebis”. Har ni känt så ibland?
Samtidigt är jag väldigt glad att jag inte kommer vara gravid igen.
Att ha Cholestasis i graviditet är otroligt jobbigt & medför sådan oro.
Både mamma & bebis ligger i ”faro zoonen” & nu när vi har två friska barn i livet, känns det som vi är färdiga.
Vi är otroligt tacksamma för våra små gryn & att allt har gått bra vid igångsättningarna.
Och just ja!
Till er mammor som genomgått två födslar- Tog er läkningsprocess längre tid andra gången?
Klockan var nu strax innan 8 & Pitocin kopplades in i mitt dropp.
Min läkare (Doktor M) kom in strax efter för att säga godmorgon & göra första undersökningen.
Ut-tunnad & 2cm öppen. Precis som innan.
Jag kände mig lite besviken på att ingenting hänt trots alla värkarna jag haft sedan Torsdagens undersökning men läkaren sa att ”detta kommer gå fort”.
I mina tankar snurrade en 12-timmars förlossning, vilket jag tyckte lät ”snabbt” i jämförelse med August, då jag låg inne i 24. Men det skulle visa sig gå mycket fortare än så!
Efter 30 minuter på Pitocin kom Doktor M in igen & jag hade redan regelbundna sammandragningar.
De kom med 4 minuters mellanrum, höll i sig i ca 50 sekunder & var enkla att anda sig igenom.
Han frågade om jag ville att han skulle ta hål på fosterhinnan, men jag kände mig lite osäker på om vi skyndade lite för snabbt. Han var dock helt övertygad om att detta var en bra ”nästa steg” för att slippa skruva upp värkstimulerande så jag sa ja. Efter ett par misslyckade försök gav vi dock upp.
Jag sa åt Andrew att han kunde åka för att köpa frukost eftersom det inte hände något kul & bestämde mig för att försöka vila en sväng.
20 minuter senare gick vattnet av sig själv!
Jag ringde till sköterskan som kom in & kikade & visst hade vattnet gått.
Jag skickade ett sms till Andrew som fick smått panik då han precis lämnat mig, men jag lugnade honom med att bebisen kommer ju inte komma precis just nu.
Han var dock tillbaka på ca en röd sekund, haha.
Strax efter att vattnet gick, började värkarna kännas mer.
När klockan närmade sig 10, började jag få riktigt onda värkar. Sköterskan undersökte mig & jag var nu öppen 4cm.
Fast besluten att försöka vänta med epidural till jag var åtminstone 5 cm, så ändrade jag mig samma sekund som en sådandär riktigt hemsk ryggvärk kom & jag inte kunde andas mig igenom den.
Tryckte på ”larmknappen” & sa ”I want my epidural NOW”.
10 minuter senare stod ett gäng redo i rummet att fixa med epiduralen samtidigt som en barnmorska kom in & började göra iordning för bebisens ankomst.
Jag blev lite förvirrad då hon var inne & fixade där så himla tidigt, men orkade inte bry mig då värkarna gjorde väldigt ont.
10:30 var epiduralen på plats & äntligen började jag kunna slappna av.
Det var precis lika ljuvligt som jag minns det.
Sakta sakta försvann den värsta värken & vid klockan 11 kunde jag äntligen stänga ögonen för att vila lite.
Strax efter halv 12 kom min sköterska in för att göra en undersökning & då var jag öppen 7 cm.
Hon sa att hon skulle se till att Doktor M inte gick på lunch, utan att han skulle komma till rummet så fort han kunde.
Samtidigt så började hon ringa runt till personal, barnmorskor etc för att fixa iordning ”ett team”. Fortfarande förstod jag inte att vi snart skulle hålla vårt barn.
I mina tankar snurrade minst 6 timmar till.
Klockan 12 kom Doktor M in & undersökte mig.
Han sa bara ”ja men då stannar jag här till det är dags”.
Både jag & Andrew tittade på varandra helt förvånade.
Han frågade om jag kände något slags tryck & det gjorde jag då verkligen inte.
Så han satt sig ner på en stol & började prata om allt mellan himmel & jord.
Vi skrattade åt en massa kul historier han hade & helt plötsligt, efter 10 minuter, började jag känna tryck. Ja då får du snart börja krysta, konstaterades det & Andrew som suttit bekvämt flög upp ur stolen för att ta fram kamera, sätta på musiken vi valt & förbereda sig på att hjälpa till.
Klockan 12:20 kom första krystvärken & jag tog i med all kraft som fanns.
Då säger läkaren ”She is a blondie!”.
Jag nästan skrek rakt ut ”SER NI REDAN HUVUDET?!!”
Och han skrattade & frågade om jag ville känna.
Det hann jag inte göra för då kom en ny värk & jag krystade för kung & fosterland.
Då blev jag tillsagd att slappna av & vänta lite för att låta huden vila lite, så nästa värk fick jag andas mig igenom.
Strax efter kom dock en till värk & jag kunde inte hålla emot.
”Are you ready to hold your baby” – frågade doktor M & jag blev helt chockad då jag helt plötsligt hörde bebis-skrik.
En sekund senare lades en varm minibebis på mitt bröst & jag började gråta helt okontrollerat.
Så lycklig att hon var ute, att hon var frisk, att hon skrek & att det äntligen var över.
Klockan var 12:30 när Astrid Elise Peterson föddes till tonerna av Led Zepplins ”In the light”. Tisdagen den 22:e Juli.
En liten minitjej på 2400 gram & 45 cm.
Alldeles perfekt & allt vi kunnat drömma om.
Från första sekunden jag såg henne växte mitt hjärta till det dubbla & den där varma starka moderskärleken bara sköljde över mig.
Vi hade fått ytterligare ett barn att älska & livet kunde inte kännas mer perfekt.
Måndagen den 21:a Juni bestämde jag mig för att vara så aktiv jag bara kunde för att möjligtvis pusha igång kroppen att starta värkar av sig själv.
Gick en promenad runt hela området med August & Mally, tog en lång simtur i poolen alldeles själv & yogade då August sov.
Försökte fylla på med massa kolhydrater & verkligen kramas så mycket det bara gick med August.
Jag minns att jag grät när han somnade för kvällen.
Det kändes så himla sorgligt att det var sista gången jag la min älskade skatt. Sista dagen då det bara var han & jag. Det kändes som ett väldigt ledsamt farväl till något otroligt kärt.
Någon middag fick jag knappt i mig & att sitta uppe framför tv:n kändes som slöseri med tid.
Kröp istället ner med min korvunge & försökte mentalt förbereda mig för vad som komma skulle.
Då började värkarna komma.
Helt plötsligt, från ingenstans som så många andra dagar under 5 långa veckor, så började det göra ont.
Efter en timme blev de starkare & kom tätare. Jag började hoppas att kanske kanske kunde det starta av sig själv?
En timme senare fortsatte värkarna komma med 5 minuters mellanrum & ytterligare lite starkare.
Någonstans mitt i alla tankar & funderingar somnade jag äntligen för natten.
Vaknade igen runt klockan 2 av en värk, men somnade om ganska snabbt igen.
Klockan 5 ringde alarmet & jag insåg då att värkarna avtagit & att det inte skulle bli någon naturlig förlossning.
Vi gjorde oss iordning för att åka till sjukhuset. Knäpptysta & lite nervösa.
August vaknade 5 minuter innan vi skulle åka & jag kände i det ögonblicket att jag ville ångra mig. Jag ville inte åka in.
Det var en sådan ångest som sköljde över mig. Varför gjorde jag såhär mot oss?
Vi hade det ju så bra.
Men det fanns såklart ingen möjlighet att lämna återbud, så vi vinkade hejdå & åkte mot sjukhuset.
Vi checkade in klockan 6 & turligt nog var det inte fullt på förlossningen, så vi fick ett rum ganska omgående.Världens mest tillgjorda leende. Fy så orolig jag var..
Strax kom en sköterska in & det visade sig vara samma vi hade haft då de stoppade min förlossning i vecka 33. Hon var SÅ glad att se oss & jag kände mig genast väldigt lättad.
Jag ställde nog en miljon frågor angående igångsättningen medan hon kopplade i alla apparater.
De skulle börja ge mig den lägsta dosen Pitocin för att se om kroppen kunde sätta igång egna värkar.
En annan sköterska kom in för att koppla i IV & hon var så himla gullig.
Då de startade monitorn på bebisens puls kom en stark sammandragning & jag undrade om de redan hade kopplat in Pitocin, men det hade dom inte, så de sa att detta kommer inte ta lång tid alls.
Oj vad det pirrade till i kroppen! Snart kommer andra & sista delen av berättelsen
Nu har snart denna graviditeten nått sitt slut.
Efter 7 månader av försök att så ett litet frö i min mage, flyttade Grynet äntligen in. Lyckan var så total.
Sedan har 37 veckor rullat på i en himla fart. Men det har inte varit en enkel väg. Oj vad vi/JAG (!!) kämpat med denna lilla damen i magen.
Det började i fruktansvärt illamående som golvade mig helt till vecka 16 & krävde medicin för att orka med.
Tidiga kraftiga värkar som innebar beordrad vila.
Tidig diagnos av Cholestasis & medicinering av det.
Och sedan en nyfiken liten dam som bestämde sig för att försöka äntra världen redan i vecka 33, vilket resulterade i strikt sängvila (igen!) & ännu mer medicinering.
Denna graviditeten har varit väldigt olik min första med August på alla sätt & vis. Denna har varit väldigt jobbig & som världens berg&dalbana.
Men nu är vi äntligen i mål.
Nu ska vi få priset för allt detta slit & all denna väntan.
Vi ska snart få träffa den där lilla damen som vi fantiserat så mycket om. Hålla vårt andra barn som kommer göra familjen komplett.
Idag är känslorna ”all over the place” kan jag meddela.
Godmorgon Söndag! Hur mår ni vänner?
Det ser ut som många av er är ute & badar eller njuter av solen på annat vis. Härligt!
Idag vaknade jag lite småpirrig i magen.
Nu är det snart dags liksom! Ihhhh!
Jag räknar ner timmarna, haha.
Är så glad att vi kom iväg på en snabb dejtkväll igår. Skönt att hänga lite i lugn & ro med Andrew. Äta favvomaten & prata om småsaker. Välbehövligt!
Idag fortsätter nog familjemyset lite till.
En sväng till poolen kan jag tro det blir & massa soffhäng.
Slappsöndag at its best.
(Obs! att jag ska göra den där dansen varje timme, hehe)
