Hurra ropp och ljubel är något som blivit mer vana än undantag här hemma. Överlyckligheten flödar både när det kommer till framsteg (leenden, läten och rörelser) men också när det gäller kiss, pruttar eller bajs. En ond mage mår bra av att göra ifrån sig och att byta bajsblöja är oftare en lättnad än något som helst osmakligt. Sen är visserligen amningsbajs ganska trevligt, om vi jämför med äldre familjemedlemmars konsistens och odörer. Jag anar en viss möjlighet till medgörlighet inför den omtalade kiss och bajs åldern.
Hur som helst. De senaste dagarna har jag ägnat åt EC (elimination communication) eller sk. rutinpottning. Amélie har kissat och bajsat i handfatet! På riktigt. Snacka om att jag ljublar inombords varje himla gång, det är så tufft! För det mesta sitter hon och skrattar framför spegeln. Ibland är det inte alls populärt och du avbryter vi på stört. Sjukt häftigt oavsett.
Vi går på ”pottan” efter amning och sömn eller när Amélie visar tecken (krystar, blåser bubblor eller rör sig allmänt bökigt). Oftast har vi prickat rätt när det gäller kiss och här om dagen bytte vi första blöjan först klockan 12. Även plånboken ljublar.
Den onda magen gör comeback titt som tätt och min förhoppning är att EC:ande kanske kan få den att må något litet bättre. Vi får se. Och när det gäller framgång och prestation så ljublar endast de vuxna. Det känns extra viktigt att det enbart görs för den lilla magens skull, eller för att det helt enkelt är roligt för oss båda.
Lediga stunder för läsning ägnas nu främst med; bebis på pottan.
Kommentera (1)
..och kommer inom ett par månader genomgå en skalloperation. Det är såklart jobbigt, tufft samt ledsamt att tänka på att vår lilla tjej kommer sövas, öppnas upp, justeras och sedan sys ihop. Samtidigt känner jag stark tillförlit till läkarna och sköterskorna på avdelningen på Sahlgrenska i Göteborg. I stunden försöker jag att inte tänka så mycket på vad som komma skall och försöker istället njuta av här och nu; av att följa en liten människas första tid i livet.
Eftersom att jag till en början hade svårt att hitta information om både diagnosen och ingreppet samt fick extra styrka genom förståelse så har jag bestämt mig för att dokumentera hela processen. Både praktiskt men också känslomässigt. Just nu kan det vara intressant för familj och vänner, senare för andra i samma situation och där efter för Amélie när hon är stor nog att undra över det ärr som kommer finnas kvar efter ingreppet.
Vi börjar här, med berättelsen om beskedet.
Kommentera (2)Ibland blir det inte riktigt som det var tänkt. När jag var gravid och framförallt när Amélie skulle födas fanns ett helt gäng domedagstankar rullande bland hjärnans aktiviteter. Det räcker väl kanske om jag nämner oro kring minskade fosterrörelser, akuta kejsarsnitt, det otroliga i att någon av oss inte skulle klara av en förlossning och så vidare. Ganska otänkbara men väldigt skrämmande saker. Jag tror det är väldigt få människor som inte tänker tanken och lika många som behandlar dem genom förhoppningar, planer och längtan. Graviditeten gick bra, förlossningen var hanterbar och Amélie skrek sitt första skrik och åt sin första måltid utan några som helst problem. Stundtals undrade jag om det verkligen skulle vara såhär enkelt och självklart, men det är precis vad det var och precis vad det har varit hela tiden sedan dess. Varje dag innebär lika många nya upptäckter för den lilla människan som ständigt ny utveckling för föräldrarna.
Läkarkontrollen
Dagen efter att Amélie fötts var det dags för läkarkontroll. Allting såg bra ut sånär till en avvikande form på huvudet. Amélie föddes med en trekantig huvudform och har en sk. ås i pannan. Vi fick förklarat för oss att huvudet ibland trycks ihop vid födseln, vilket leder till att skallen lägger sig omlott och att detta vidgar sig de första dagarna. Om inte kan suturen som går från fontanellern till näsvingen har slutit sig för tidigt, redan under fostertiden. Vi fick en återbesökstid på NEO en vecka senare. Läkaren nämnde hur det i det senare fallet görs ”ett litet rutiningrepp” och att ”vi det därifrån”.
Återbesöket
Återbesöket gick väldigt fort. Instinktivt visste vi ju redan; åsen i pannen var kvar. Läkaren konstaterade samma sak utan någon närmare undersökning och besöket ägnades åt fotografering; bilderna skulle skickas till läkarna på sahlgrenska för bedömning kring diagnos och behandling. Självklart hade vi inte kunnat låta bli att googla och söka information på nätet. Det var med lite av en klump i halsen vi tog oss därifrån, utifrån våra söknignar verkade den där operationen inte alls särskilt liten eller enkel. Även om vi inte fått ett slutligt besked så visste vi väl egentligen redan – vår lilla tjej skulle opereras.
I väntrummet inför besöket träffade vi en familj med en liten flicka som överlevt trots födelse i vecka 28. Vi hörde om hjärnblödningar, operationer och sorgliga besked. Läkaren fick strax innan besöket ett akut ärende och vi fick sitta och vänta på vår tur. Den mellersta hissen i huset var ständigt upptagen för akut transport och i entrén kommer ett enormt ekipage med en mobil kuvös genom dörrarna. Där och då fick allting ändå någon form av perspektiv.
Jag läste på, gick med i facebookgrupper för föräldrar och barn i samma sits samt läste på kring operationsförloppet. Jag hade fortfarande en del förlossningshormoner i kroppen och fällde ett par tårar som rullade ner och landade på Amélies axlar. Sen bestämmer jag mig för att lämna de där domedagstankarna och fokuser på här och nu.
Beskedet
Ungefär en vecka senare får vi ett samtal från Lund. Teamet på sahlgrenska har kikat på bilderna och konstaterat diagnos; Trigonocefali. Metopica suturen är sluten. Remiss skickas till sahgrenska och ett par veckor senare får vi tid för ett första informationsbesök.
Vi var på plats igår så nu är det på riktigt. Mer om det i ett annat inlägg.
Men till det viktiga; domedagstankarna har inte kommit tillbaka och jag hoppas att jag klarar att behålla det precis så för ett tag.
Kommentera
