VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Nu spänner vi musklerna och sträcker ut senorna!

ben

Tiden springer mer än vad jag själv gör. Inte nog med att benet saknade den där vikmuskeln till den grad att jag trodde mig tappa hoppet första dagarna så växer den där magen i raketfart. Tji fick jag som började fundera på om inte magen var lite liten eller trodde att jag ska skulle kunna gå promenader på kyrkogården redan denna veckan. Men julen har varit här och piggat upp ordentligt. Huvudpersonen behagade dock inte dyka upp så vi sparar på våra barnsliga krafter till nästkommande år.

Mitt i detta lite omysiga fysiska tillstånd (jag har dragit på mig en förkyldning till råga på allt) måste jag ändå säga att kroppen är bra mäktig. Bara på en vecka har jag gått från att inte kunna lyfta benet från underlaget (liggandes på golvet med rakt ben) till att klara tio repetitioner utan någon direkt smärta. Lyften gör fortfarande ont när jag inte koncentrerar mig nog och om jag ska tycka synd om något i min kropp så är det det där stackars korsbandet som inte fått njuta av att strecka ut sig på alla dessa veckor. Inte konstigt att det smärtar när jag ovant sliter i det med mina orutinerade muskler. Att jag börjar känna mig klumpig och begränsad känns lite som en bisak i sammanhanget, även om det säkert är lite roligt att föreställa sig hur jag tar mig upp och ner från yogamattan med hjälp av ett ben och alla de där 14 extra kilona på kroppen. Än roligare är det för mig är att tänk på allt som kommer hända med progressen under den kommande veckan. Helt fantastiskt vore ju om jag kunde gå sakta men ganska normalt utan kryckor, åtminstonde inomhus. 

Hur som helst så ska bärsjalen tvättas (hjälpmedel ifall bebis kommer innan benen fungerar), förlossningsbrev ska skrivas och jag ska jobba heltid de kommande två veckorna. Idag var första dagen, och jag har verkligen glömt bort hur uppslukad man kan bli av att lösa problem med kod. Det ska bli fantastiskt att vara föräldraledig där efter men samtidigt känns det skönt att veta att jag har ett väldigt roligt jobb att komma tillbaka till på halvtid om ett halvår. 2017 är snart här, i likhet med 2016 förväntas året bli både så oklart och så spännande att det är svårt att fokusera på allt fint som händer i nuet. Slut på rapporteringen och åter till sjukgymnastiken – nu ska här fokuseras på härligheten i att spänna muskler och stretcha senor.

Kommentera

Idag åker skenan av!

Idag är dagen med stort D. Dagen då benskenan åker av och jag omvandlas till någonslags bambi på hal is. Minus den taniga kroppen och de smala långa benen då förståss. Jag lär väl stoltsera något väsen som utseendemässigt är något helt annat, snarare något helt tvärt emot. Jag är ganska kortväxt när det kommer till underkroppen och har ett midjemått större än någonsin. Men inte skall det väl beklagas, det är ju en liten bebis som tjockar på sig där inne. Läste att de börjar lägga på sig synligt fett nu. Knubbiga lår, runda armbågar och nackveck – gulligt! Känslan lär dock vara den samma. Ostadigt och … läskigt.

Så viktigast idag blir att hålla mig på benen och trygga den kära magen. Let’s träna upp detta benet nu! Bjuder på en glad bild på den där magen och håller tummarna för att benet är i någorlunda kondition. På återseende, med en uppdatering.

gravid gravid

Kommentera

Blir du en kopia av mig eller en galen mix av oss båda?

jag som liten jag som liten

Nu är du ca 44cm lång och väger omkring 2.38kg. Jag börjar bli olidligt spänd på hur du ser ut, låter och känns. Jag tänker på bilder på oss när vi var små och inser att vi båda är så långt ifrån varandra lika att det är helt omöjligt att förutsäga hur du kommer se ut. Att din far har en hel hög med dominanta attribut så som mörkt hår och mörka ögon gör mig ganska övertygad om att du kommer vara honom upp i dagen. Men vilka element kommer du ärva från mig. Kroppsformer, färger, egenskaper? Än märkligare känns det att ge dig ett namn innan vi fått träffa dig och lära känna dig. Det ska bli mäktigt och nu är jag förväntansfull. Några cm och kg till, sen är det fritt fram att sträcka ut dig i världen.

Här ovan finns några bilder på din mor. När hon var väldigt väldigt ung.

Kommentera (1)

Mellanmål utan smoothie eller ett lunchrum utan spis?

smoothieSmoothies måste väl ändå vara det bästa mellanmålet? Enkelt att slänga hop och tokigt smidigt att gömma märkliga nyttigheter i. Här; grönkål, spenat, fröer (solros, chia och kokos) uppblandat med söta banener och hallon. Jag är själv en obotlig allätare men kan ändå inte tänka mig annat än att grönkåls- och spenatskeptiker blir frälsta och omvända av sådana här stordådiga kökstricks. Att vår stavmixer visat sig vara alla tiders köksredskap gör ju mixandet än mer fröjdefyllt. Ser fram emot att gå loss på diverse mat att purésiera för småfolk i framtiden.

Diskussionerna om köksredskap leder även in på något förbjudet. Microvågsugnar. Jag har sedan flera år vägrat micro. Hyllat ugnen. Och bossat över hur detta är ett redskap som inte kan klassificeras som annat än en fantastiskt onödig bekvämlighet. Jag och T har aldrig behövt argumentera om det här med micro förr vilket måste vara ett bevis på att det osar striktförbjudenhet ur mina kroppsådror. För inte nog med att maten blir seg och osmaklig i den – jag har ju inte saknat dess funktionalitet det allra minsta under de här typ 10åren. Snarare grinat illa varje gång jag ser ett lunchrum utan spis (det omvända har ännu inte inträffat). Tills nu då. Jag grinar inte så illa när jag redan i tanken börjat planera hur nappar ska steraliseras, vatten ska kokas och mat kan komma behövas frysas in för lite mindre strukturerade och planerade veckor där i början på 2017. I dagsläget finns alltid en glad plan B för att komma runt stelfryst kyckling. I framtiden kommer förmodligen dessa trollerikorsade planer stavas ”liten micro”. Än dock skall erkännas, att det gör väldans ont att inse att jag kan komma att bryta vissa hårda vardagsprinciper.

Tummar jag på min identitet nu?
Förmodligen inte alls.

smoothie

Kommentera

Vi ska lära oss gå

babyKänner mig helt plötsligt supergravid. Någonting annat vore kanske konstigt då graviditeten faktiskt beräknas vara fullgången om fyra (!) veckor. Då kan det bli bebis. Jösses! Hur som helst. Mitt mentala fokus ligger just nu väldigt långt bort från att föda barn och kan enbart fokuser på den 19/12 – då åker benskenan av och benet ska äntligen börja rörelsetränas. Vilken fröjd!

Har ändå under den här sjukdomstiden varit på både föräldrautbildning, bläddrat i böcker, lyssnat på poddar. Väldans bra förberedelser. Men, den senaste tiden står varenda himla morsa på knäna och föder sina barn. Snacka om att sätta griller i huvudet och stor förhoppning på den där rörelseträning. Håller tummarna för att de där 14 extra kilona fungerar som välgörande vikter och inte själper någon typ av läkning eller progress. Eller att sammandragningarna ökar och förbjuder all eventuell rörelse (det sköter redan kryckorna och skenan rätt bra). Eller att vätskan forsar ut i kroppen av ansträngning. Eller finns det någon annan potentiell risk som kommer göra mina knäböj extra problemtiska? Jag har för mycket tid över för reflektion! Med största sannolikhet kommer ju allt gå väldigt bra och min fysiska kondition på dagen D kommer fungera alldeles utmärkt, om än som en plan B.

Den 19/12 kommer det vara samma fyra (!) veckor till beräknad födsel och återvändon är obefintlig (och har väl kanske varit ganska länge). Märkligt det där, att en liten människa ska titta ut genom mitt underliv och göra livet total annorlunda och säkerligen väldigt vackert. Samtidigt som det känns märkligt känns det mäktigt och jag börjar bli aningens pepp på allt det här. Trasigt knä eller inte – det kommer lösa sig bra ändå.

Men först.
Knät ska läkas.
Julklappar ska inhandlas.
Och jag ska lära mig gå!

Det sistnämna något som med all säkerhet kommer präglas av en ganska rejäl osäkerhet och rädsla för att återigen välta. Ser det dock från den positiva sidan och tänker att jag och bebis kommer ha en beröringspunkt lite närmare i tid än andra. Jag kommer ha god förståelde för dina staplande, osäkra och knoddiga ben med bulliga fossingar. En del i ett säreget föräldraskap. För nu är vi båda dina officiella föräldrar – det firade din far med dinosourie-dans och klacksparkar. Jag ansluter om några veckor.

Så, kom ann nu läkeproccess och så småningom; förlossning!

Kommentera (1)

    Följ