Igår kollade vi en stund på minneskonserten av massakern på Utöja. Alla hår på kroppen reste sig när Laleh sjöng ”Some die young”. Jag höll på att börja tjuta. Jag kan fortfarande inte ens läsa eller höra om Utöja utan att bli helt knäckt, ledsen och må dåligt. Jag kan inte för mitt liv ens förstå hur alla drabbade familjer mår, när jag som bara följt det på håll, kan få dessa känslor. Varför uppskattar man inte livet lite mer? Och uppskattar vardagen trots att den är kämpig? sommarens löfte – Uppskatta varje liten del av livet, eller försök i alla fall. Vädret är kass, men vad spelar väl det för roll, egentligen? Huvudsaken är väl att vi har varann, är friska och mår så väl?