Från att ha aldrig vart beroende av sjukvården till att behöva hjälp blev en chock. Jag hade vid trettio års ålder aldrig besökt en läkare i vuxen ålder så jag fick nästan en utskällning första gången jag kontaktade familjeläkaren på grund av eksem. De trodde att jag valt bort dem för en familjeläkarcentral där jag inte bott sen jag var 15 år och som låg 10 mil bort från där jag då bodde.

Nu har jag nog tagit igen det mesta av den icke erfarenheten av svensk sjukvård och jag var chockad, för hur det än är så kunde jag inte riktigt förstå förrän jag var där själv. Nu kan jag ändå bara förmedla mina erfarenheter i hur man blir bemött med hypotyreos. Ingen läkare och inte ens de specialister jag mött är tillräckligt pålästa och det saknas väldigt mycket kunskaper. Ingen har förstått exempelvis att min viktuppgång berott på att jag fått gå länge med obehandlad hypotyreos/underfunktion i sköldkörteln och vem som helst kan läsa om detta på 1177 där det står ”Sköldkörteln, som sitter på halsens framsida, producerar hormoner som påverkar nästan alla kroppens funktioner och styr ämnesomsättningen. Om sköldkörteln tillverkar för lite hormoner kan man få hypotyreos. Då får man låg ämnesomsättning och kroppen går på lågvarv”. Ändå har alla läkare bemött mig som att jag har ätit fel och inte rört på mig tillräckligt. När jag sedan fick ta del av min förlossningsjournal för någon vecka sedan, så står det ikryssat att jag är överviktigt av okänd anledning?

Under min tredje graviditet förra året så blev jag onormalt trött, jag kunde inte hålla ögonen öppna och hade ingen kraft alls i kroppen. Jag sov 18 timmar per dygn och var fortfarande helt slut. Jag besökte då vår familjeläkare som tog tester på sköldkörteln då jag krävde det eftersom det finns problem med sköldkörteln på båda sidor i släkten. Läkaren hävdade hela tiden att det kanske är en depression och frågade vad jag skulle göra om proverna visade att jag inte har problem. Hen föreslog redan innan svaren kommit att jag kunde få tabletter mot depression. När svaren sen hade kommit fick jag ett brev hem där de stod att jag var fullt frisk. Jag fick inte reda på värdena och inget om att vi bör kolla upp så det inte är något annat fel. Så jag fortsatte försöka arbeta med mitt egna företag runt två timmar per dag och för det mesta av dagarna klarade jag det inte alls. Jag försökte hålla mig vaken vid middagen med familjen men ofta kunde jag inte ens det. Efter tre månader hade jag också fått så svår foglossning att jag inte kunde ta mig längre än från soffan till köksbänken, så då bokade vi in en ny tid till en ny läkare. Denna nya läkare undrade varför jag inte fått behandling gången innan, för mina värden var absolut inte bra. Äntligen tänkte jag då och fick levaxin samt en sjukskrivning.

Sen förflöt 2 månader innan vårt barn kom till världen. De vart de två värsta månaderna i mitt liv då jag vart inlagd flera gånger för njurstensfall, misstänkt havandeskapsförgiftning, graviditetsdiabetes, jag fick också karpaltunnelsyndrom. Ingen på sjukhuset förstod varför jag var rädd, man undersökte aldrig njurarna men varje ny läkare jag mötte undrade om hur min kost såg ut, samtidigt som man erbjud sjukhusmat med jättemycket socker i.

Vårt barn kom till världen och pep lite så vips innan vi ens fått vår ”fika” så kom en läkare in och sa att de skulle ta med honom och min man ned till barnkliniken. Jag kunde komma sen och hälsa på. Jag lämnades helt ensam i en sjukhussäng efter en 16 timmars lång förlossning utan att fatta varför jag bara skulle få hälsa på och när skulle det bli? Jag låg där i en timme utan att någon kolla till mig, sen kom sköterskan in med vår fika på bricka. Jag sa bara att  de vart hämtade för mer än en timme sedan. Först då fick jag veta att jag måste ligga där minst två timmar för att de ska se att allt var bra med mig. men det skulle jag fått information om. Efter ytterligare någon timme fick jag tillslut träffa vårt barn igen och allt var bra så vi fick åka hem. Men när vi var in på sista kontrollen så visade de sig att vårt barn hade gulsot och vi fick flytta in igen på sjukhuset. De första de sa när vi kom till vårt rum är att om värdena inte sjunker så kanske vi får åka akut till Uppsala men inte varför. I en timme fick vi sedan vänta innan läkaren kom och vi kunde få svar att det var bara för att de inte har någon blodbank i Västerås.

Nu har det gått mer än tre månader sen vårt barn kom. För fyra veckor sedan fick jag en jättestor blödning för de var rester kvar som de missat och för tre veckor sedan vart jag nekad ny medicin av en endokrinolog på medicinkliniken. Detta för att denna vilja ha nya provsvar först så jag fick gå tillbaka till min familjeläkare för att få min livsnödvändiga medicin.

Sammantaget så är inte min upplevelser av den svenska sjukvården bra någonstans. Jag har anmält alla dessa fel redan. Men för några dagar sedan fick jag svar från löf, att den felaktiga friskförklaringen som gjordes från första början inte kan räknas för att ge mig ekonomisk ersättning, för den var inte gjord av endokrinolog. Sen vet jag inte hur man ska kunna hamna hos en specialist från första början, när den läkare som ska skicka en dit inte ens kan läsa av provsvar. Men på det hela så kan inget göra min tidigare graviditet bättre, göra mig frisk eller göra mig mindre ekonomiskt skuldsatt.

Jag vet bara att jag inte valt att bli sjuk, överviktig och fattig.

För två dagar sedan vaknade jag vid 5 tiden av värkar som gjorde ont. Tömde sedan magen och började misstänka att något var på gång. Provade duscha men det gick inte över utan ökade till att komma var tredje minut. Runt nio ringde jag förlossningen och de sa att jag skulle åka in så de fick kolla. Väl där kolla dom kurvan och det var intensivt, så intensivt att jag kräktes. Sen kollade dom tappen vi tolv och inget hade hänt med den överhuvudtaget. Vart så besviken och sen sa jag att nu struntar jag i det här och föder hemma istället, kan ju inte vara normalt att ha lika ont som strax innan man får krystvärkar.  Barnmorskan skulle prata med läkaren och vi gjorde oss klara för att åka hem då jag började kräkas igen, kände mig helt utmattat och jag vågade inte åka hem så jag fick bli inlagd på kvinnokliniken istället.

Väl där så frågade de om de kollat urinen, vilket jag meddelade att de hade dom inte. Efter en stund visade det sig att jag både hade proteiner och ketoner i urinen. Blodtrycket låg också för högt och efter flera prover misstänker man en början till havandeskapsförgiftning. Värkarna avtog efter 24 timmar och har inte kommit tillbaka i samma omfattning än.

Känns helt sjukt och tråkigt med denna graviditet som är fylld av olika sjukdomar som man verkar kunna få överhuvudtaget när man är gravid. Sen säger sjukhuspersonalen ständigt att det är bra att inte bebis kommer för tidigt i alla fall. Ja det är bra om han mår bra, men om jag mår skitdåligt har jag svårt att önska att det tar så mycket längre tid. Går i alla fall in i vecka 36 i morgon och bebis är enligt deras mätningar redan 53% större än andra bebisar i denna vecka. Slemproppen gick för en vecka sedan men det var troligtvis inte hela för i dag kom mer, men i mitt fall verkar det inte betyda att det är gång tyvärr.