Månadsarkiv: september 2016

Annons

BRUTALY HONEST

Hur känns det egentligen att föda barn? Detta är min berättelse. Om du inte har fött barn men har planer på att göra det i framtiden så rekommenderar jag dig att sluta läsa nu. Jag menar det, sluta nu.

BB v02 small

På bilden ovan ler jag, men att föda barn är det värsta jag varit med om


Har ni sett någon riktigt läskig skräckfilm, typ The Saw / Sågen? Ibland finns det scener där offret delas på mitten genom att en krok sätts i höger bröstkorg och en i vönster. På några sekunder slits kroppen i två delar. Att föda barn gör riktigt jäkla ont. Istället för att kroppen slits itu under några sekunder så slits den sakta isär, milimeter för milimeter under varje värk. Har man tur så får man vila en minut mellan värkarna innan den plågsamma tortyren fortsätter igen. 

Jag inbillar mig att jag har hög smärttröskel, men när jag skulle föda min lille pojke så kände jag mig så svag. I flera timmar låg jag och skrek högt under varje värk, det gjorde så sjukt jäkla ont. Johan höll min hand och försökte stötta mig så gott det går i en sådan sjuk situation, ”nu är nästa värk på gång” läste han av på CTG maskinen, ”ta lustgasen nu!”. 

För min del hjälpte inte lustgasen mycket, det var skönt att ha något i handen som jag krampaktigt kunde hålla mig fast vid men någon bedövande effekt kände jag inte av.

Jag tog nästan 100 värkar hemma i sängen innan vi äntligen fick åka in till förlossningen. Koordinatorn rådde oss att stanna hemma så länge som möjligt på grund av plastbrist. När vi väl kom fram fick jag sitta på en trästol i ett väntrum i en timme innan vi äntligen fick ett rum. ”Ge mig bedövning med en gång! Epidural vill jag ha” var det första jag fick ur mig när jag väl hamnat i sängen. Det dröjde dock nästan 40 minuter innan jag fick bedövning för barnmorskan var upptagen och för varje värk blev jag tröttare och tröttare. Epidural fick jag inte heller. Barnmorskan gav mig kvaddlar istället, varför vet jag inte men kanske var narkosläkaren upptagen? 

För er som inte vet vad kvaddlar är så är det fyra sprutor i ländryggen. Jag hade hört att det skulle kännas lika mycket som getingsstick men tänkte att allting skulle vara bättre än mina värkar. Barnmorksan satte två sprutor innan jag fick panik av smärtan. ”Inte en jävla spruta till!” väser jag till henne. För vem fan vill bli getingstucken när man redan har svinont?

Kvaddlarna hjälpte i alla fall under cirka en timme. Värkarna var inte riktigt lika jobbiga och jag kunde andas igen. Vid kl 11 hade jag haft värkar i 10 timmar. Då släppte bedövningen och jag bad återigen om epidural. Inte heller denna gång fick jag epiduralen. Istället fick jag PCB, bedövningssprutor i livmodern. Denna gång blev jag bedövad i nästan två timmar men värkarna var så pass intensiva att bedövningen knappt lindrade alls. Vid kl 13 låg jag och skrek att jag inte skulle klara av en enda värk till. Jag hade fullkomlig panik och då hade inte ens mina krystvärkar börjat ännu. Än så länge så var det bara livmodern och bäckenet som höll på att öppna sig.

På föräldrakursen hade jag  fått reda på 90% av alla förstföderskor i Sverige spricker eller får klippas upp. Sverige är näst sämst bland OECD länderna när det gäller svåra sprickningar (1). Med andra ord så var jag ganska rädd inför förlossningens sista skede, nämligen krystningarna. Jag bad tidigt min barnmorska ge mig lite extra råd och hjälp så att det inte skulle gå så fort eftersom jag hade hört att det skulle hjälpa.

När krystvärkarna väl började så visste jag att jag skulle ta det lugnt men det enda jag kunde tänka var att jag ville att det skulle vara över så fort som möjligt. Barnmorskan gjorde ett jättebra jobb i att lugna mig och kl 13.58 tittar lilla Will ut. 

 Barnmorskan lägger honom på mitt bröst men jag känner ingen glädje alls. Jag känner mig bara svag och gråtfärdig. När bebisen väl är ute så är man ju faktiskt inte klar. Man ska krysta ut moderkakan, man ska sys ihop ifall det behövs och man ska försöka gå på toaletten, annars får blåsan tömmas. Jag förlorade dessutom nästan 1,5 liter blod under förlossningen så jag var ganska yr efteråt och hade svårt att resa mig ur sängen. 

Förutom att jag tappade lite mer blod än normalt så hade jag tydligen en helt normal förlossning med bara några få stygn efteråt. Ganska snabbt gick det också för att vara första barnet, bara 13 timmar.. Nu kanske inte alla upplever det så smärtsamt som jag gjorde, det finns alltid två sidor av varje händelse, men detta är så det kändes för min del.

När vi kom till BB runt kl 17 så kände jag en enorm lättnad att skiten var över. Mitt livs värsta upplevelse som jag sent skulle glömma. Jag har då lilleman på mitt bröst och känner hans värme. Han öppnar ögonen och tittar på mig. Då kommer tårarna. Det fullkomligt svämmar över. ”Han är sååå fin” viskar jag till Johan med ett stort leende på läpparna. Så visst var det värt det och ja jag skulle göra om det igen, hur jäkla smärtsamt det än är!

Annons

TBT – SPORTKARRIÄREN

På omslaget till lokaltidningen


Throwback Thursday till tonåren då jag ofta tränade 15h per vecka och redan tolv år gammal vann KM i badmintonklubben. Jag spelade till och med en och annan elittävling. Drömmen om en badmintonkarriär dog dock under gymnasiet då många av motspelarna gick badmintongymnasium och jag hamnade efter. Jag slutade spela helt för ungefär fem år sedan då rygg- och knäproblem satte stopp. Idag är det styrketräning som gäller istället. :)

Annons

EFTER REGN KOMMER…

Will och Tom v04 m text

Will och Tom chillar medan jag och Ida laddade inför dagens träning med en kopp kaffe

Athletica 2

Vi hoppades att det lätta duggregnet skulle följas av lite uppehåll under dagens mammaträning i Slottsskogen, men efter regn så kom det ännu mera regn! Både jag och Ida var helt dyngsura till slut, men samtidigt känner man ju sig lite extra grym när man är ute och tränar i ösregn ;D

Annons
Annons