Well hello!! Jag har som ni märkt inte varit här på ett tag. Det har varit ett helt frivilligt val. Jag hamnade i nån slags inspirationsdipp och tänkte att jag skulle passa på att känna efter om jag skulle fortsätta med detta eller inte. Och det ska jag. Fortsätta alltså. Saknar att inte skriva. Behöver få skriva. Det har jag gjort i hela mitt liv och kommer antagligen fortsätta med så länge jag kan.
Jag fick min första dagbok julen -82. Jag var åtta år och dagboken var en ljusblå bok med en cockerspaniel-valp på. Ett litet obligatoriskt rött hänglås på och två söta nycklar som gömdes väl. Har för mig att varje sida påbörjades med ”kära dagbok”… 🙂 Mitt behov av att skriva utvecklades i massa andra former. Jag skrev dikter, noveller och skrev av låttexter. Nånstans vid 13-årsåldern så tog det fart ordentligt. Skrev varje dag, om allt mellan himmel och jord. Mest om kärlek. Och killar. Och mitt sorgliga hem. Dagboksskrivandet följde med mig upp i vuxenlivet även om det kanske avtog något. Skrivandet av övriga texter likaså. Jag älskade citat och vackra ord. När Jacob föddes rann det ut i sanden lite. Tröttheten vann varje kväll och skrivandet gjorde sig påmint i form av saknad. Jag levde med nån slags tomhet i att inte få skriva av mig. Jag återupptog det när han hade blivit ett par år men det dog tyvärr ut på samma sätt när Felix kom. Men mammaledigheten med Felixen gav mig mitt nya intresse för bloggar. En helt ny och helt fantastisk värld öppnade sig för mig och nånstans där ett jättesug på att skapa en alldeles egen blogg. Men det dröjde länge och krävde massor med djupdykningar och inspiration från andra bloggar innan jag äntligen bestämde mig. Det var verkligen bara ett sånt där ögonblick då jag liksom ”jaa, jag ska också”, kom över mig. Nu har jag delat med mig till er i två år och det bara rann av lite. Jag började fundera på vem jag skrev för egentligen.
Och nu, efter typ fyra veckors uppehåll, kände jag att jag absolut inte är helt klar med det här. Jag skriver ju faktiskt för min skull. Mest. Och lite för er skull förstås. Det är ju nåt visst med att få dela med sig.
Yours sincerely. ❤️
Sådär kan man nog tänka många gånger, vem skriver jag för egentligen. Men för ens egen skull räcker ju ibaldn så mycket mer. Det här är ju den moderna dagboken, istället för dne med ett hänglås på som man ändå tappade bort nyckeln till. 🙂