Nu har jag gått flera mil känns det som! Gått, gått och gått. Vi har betat av både Ikea och shoppingcenter ikväll. Hittade bland annat ett par vita gardiner till de nya fina gråa tapeterna i sovrummet! 🙂 Sen gick jag på smurfjakt. Felix har ju hamnat i smurfträsket. Vi köpte en smurffilm för ett tag sen och den går varje dag nu. Sen fick han ett par filmer till på kalaset i söndags och han blev alldeles lyrisk! 🙂 Så, då tyckte jag att han ”behövde” några ”riktiga” smurfar också. Har letat i den här bedrövliga staden och naturligtvis inte hittat nåt. Men nu så!
Så söta! Och tusan va nostalgisk man blev för ett ögonblick! 🙂
Ja, på tal om kalas ja. I söndags var det fullt hus. En lycklig uppspelt 4-åring som irrade runt, öppnade paket och bara njöt av all uppmärksamhet. Det var familj och kaksmulor överallt! När kvällen – och tystnaden – kom bara dog jag en aning i soffan. Insåg att det hade gått i ett sen vi vaknade på lördagsmorgon. Nonstop båda dagarna. Jag hade behövt en söndag till egentligen. En sån där riktig vilodag. 🙂 Men vad är det man säger? Vila får man göra när man dör…
En trött nöjd liten kille!
Vi klädde på oss och gick ut en stund och frisk luft gjorde susen. Vi gick och kollade på skövlingen precis intill vårt område. En ny väg ska dras precis vid oss. Absolut inte alls fel men vår Essie-runda ryker nu! Hm…
Mörkret hann smyga över oss medan vi gick. Och dimman. Men det gjorde ingenting! En riktigt mysig stund med mina favoritkillar! 🙂
Jag läste häromdagen en jätteklokt inlägg på FB.
”Funderar varför man ofta tänker på allt man måste göra och inte hunnit med, istället för att tänka på allt man faktiskt gjort.” Jag har inte kunnat släppa det där riktigt. Så jäkla rätt skrivet. Varför är det så?? Man jagar hela dagarna, man suckar och svär när man kommer på att man glömt göra det, glömt ringa dit, inte hunnit hälsa på den, man planerar morgondagen, nästa vecka, sommaren, julen. Ja, ni fattar vad jag menar. Det är såna här saker som jagar upp en och skapar ett litet mindre kaos inombords.
Det finns en människa i min absoluta närhet som har sprungit rätt in i väggen. Den nya folksjukdomen? Det här en tjej som ingen någonsin skulle tro en sån här sak om. Ni vet, en tuff, stark, vet vad hon vill. Men framförallt stort hjärta, generös, en tjej som finns till för alla andra. För alla andra. Hon har glömt bort sig själv. Och det är ju så, det vet vi alla, en vacker dag så blir det för mycket. Även för den ”store och starke”. Hon vaknade mitt i natten och livet bara knackade på. Poff, så där bara. Som en blixt från klarblå himmel! Hon?
När blev det så här? Vad är det som händer med oss? Var ligger skillnaden hos mig och min mamma (eller er och era mammor?). Dom jobbade väl de med? De hade väl också en, två, tre, fyra ungar, en slö karl i fotöljen, ett hem att sköta och träningstider att passa för barnen. Var i ligger skillnaden? Varför mår vi så mycket sämre idag? Men ännu hellre, vad är det vi jagar?? Varför lever vi inte idag? Nu? Njuter av det lilla. Slår oss för bröstet och säger ”Fy fan va bra du är!”. Visst är det bra att sträva framåt, men till vilket pris? Nej, lova mig nu, dyrt och heligt, att du tar ett djupt andetag och en funderare på vad som är viktigt, vad du faktiskt har presterat och glöm inte alla som finns för dig, precis som du finns för andra!!
Ja jäklar, det där drog kanske iväg lite… 🙂
Och idag sken solen. Jihoo! About time skulle jag nog vilja säga!! Jag vill jag vill jag vill ha lite vår nu! Det hörrni, var positivt. Solljuset är positivt. Felix födelsedag häromdagen var positivt, det är fredag imorgon, det är positivt.
Nej, nu ska jag ta mina positiva tankar och luta mig tillbaka en liten stund. Och le.
Puss!! ♥
Kommentera
Nu, äntligen, har vi friska(re) barn här hemma. Jacob insjuknade han med och har varit jättedålig! Det har legat två tröttmössor i soffan nästan hela veckan, med feber och hosta som gemensamma nämnare.
Den ena pipigare än den andra. Felix vände och blev piggare lite snabbare än Jacob. Insulinet strular ju för Jacob vid infektioner och han verkar bli mycket sämre än han skulle blivit i normalt fall. Hans blodsocker skjuter i höjden och det blir extrabevakning på honom. Hur som, nu är det full fart på dom igen. Både jag och Edde har klarat oss. Och det är helt otroligt!
Så här hänger Felix tvätt. Snyggt va? 🙂 Det gäller att lite coolt och hemligt försöka hänga om tvätten efteråt, när han inte ser!
Det är koncentration på hög nivå i alla fall… 🙂
Felixen fyller ju år typ jättesnart och vi har verkligen inte haft en susning om vad vi skulle hitta på för nåt till honom i födelsedagspresent. Därför tog vi med honom till Toys ‘r Us. Uppenbart så mindes han inte att han varit där tidigare. Ungen var helt salig kan jag säga. Han hade nöjt sig med första avdelningen tror jag. Han gick av och an, tittade, kände, ville ha. Edde lyfte upp honom så han skulle få grepp om hur mycket det fanns kvar att titta på. Han njöt kan jag säga. 🙂 Och så fick vi massor av tips på vad som var intressant dessutom!
Brorsan ringde. De var också i Västerås. Så de kom förbi och fick ett hett tips på present de med. 🙂
Edde har kämpat vidare med vår nya toalett. Det har kaklats och idag har det målats.
Hittills har vi; satt väggar, rivit en garderob, byggt hyllor, breddat dörröppningen mellan kök och toa, borrat för vatten och avlopp, dragit el, tapetserat sovrum, målat och lagt nytt golv i lillhallen, målat i klädkammaren, fixat ventilation, flytspacklat och lagt golv inne på toan, dragit avloppen och så kaklat. Duktiga bästa Edde. Nu är slutet nära. Faktiskt! Bäst av allt, är nog inte toan som vi faktiskt drog igång hela projektet för. Utan mitt (ja, vårt, såklart) sovrum. Det är så fint. Och mindre framförallt. Jag har aldrig trivts i det rummet förut. Det var alldeles för stort och jag fick aldrig till det riktigt där inne. Med inredningen alltså! 😉
Idag har jag bakat. Och bakat. Och bakat. Är det nåt jag tycker är riktigt skittråkigt så är det köpekakor. Jag är ingen mönstermorsa på nåt vis, och givetvis serveras sånt här hemma med. Men visst är det mycket roligare att ställa fram kakfatet med hembakat?! Och visst är det väl underbart att komma hem till folk som ställer fram hembakat?! Så är det! Jajamen.
Jag bakar. Felix smakar. Så jobbar vi. 🙂
Nej, nu gör vi söndagkväll! Vi missade lördagsgodiset igår så det ska vi kasta i oss nu istället. Och så får det bli Bond-film också. Och brasa. Och filt. Aah…
Kommentera…för jäkla väder egentligen? Förra veckan var det barmark på gatorna och våren frestade. Satt alldeles nyss och bläddrade i Clas Olsson-katalogen och trädgårdssidorna ropade ännu mer! Vi vill ha vår! Men nej då, vi låter det vräka ner ett par decimeter till! 🙂
Här hemma har vi sjukstuga. Felix gick från inget till allt natten till igår. Han fick vara hemma från dagis med Edde. Fy så ämlig han var. Det var pyjamas, feber och röda ögon hela dagen igår.
Jag flängde ner på dagis efter jobbet för att hämta overallen. Dagisfröken berättade att det hade varit fyra (!) barn på avdelningen igår!!! Gissa om ordet ”vabruari” stämmer?! Helt sjukt (var ordet!). Fyra friska ungar av nästan tjugo!
Vi har baciller på jobbet med. Mina närmaste kollegor har avlöst varandra så det blir väl jag som ligger nästa vecka nu! Det kan ju inte vara kul att vara arbetsgivare den här tiden. Alla är ju för tusan hemma!
Idag blir det Sala för min del! Lilleman får stanna hemma med sina baciller och pappa. Men allra först, dusch, plock och leta present.
Ha en fin dag!
Minns ni att jag berättade att jag hittade en död kvinna strax innan jul? Jag har tänkt så mycket. På hur och varför. Otäcka bilder som bara ploppade upp rätt vad det var.
För några dagar sen kom en kvinna in på mitt kontor. Hon skulle lämna tillbaka lite nycklar sa hon. ”Jag är dotter till …..” sa hon. Den döda ensamma kvinnans dotter. Luften gick ur mig. Där satt hon, på mitt kontor, och jag visste fan inte om jag skulle skratta eller gråta. Där satt en kvinna som jag inte visste vad jag tyckte om egentligen. Som jag skrev tidigare så förstod man att det måste finnas nån sorglig historia bakom allt men som ändå kändes så fel när det hade fått gå så lång tid för en död kvinna.
Vi tog allt det praktiska, nycklar och prat om städning osv. Sen, just innan hon skulle gå så sa hon: ”Hur såg hon ut?”. Jag såg en sån sorg i dom ögonen. Jag berättade och vi pratade. Och pratade. Det sista hon sa innan hon gick var ”Jag ville bara berätta. Så ni förstår.” Och det gjorde jag. Och vet ni, värsta tunga stenen bara lossnade från mitt hjärta. Jag har känt sån sorg och fastän jag inte kände den döda kvinnan egentligen så kände jag på nåt konstigt sätt att jag kunde gå vidare nu.
