I fredags, kl 12, startade maken ännu ett ultramarathon. Skövde 24-timmars skulle avverkas. Äldste sonen är numera rutinerad support och hängde gladeligen med sin pappa för många vakna timmar.
Kroppen svarade inte riktigt så som han hoppats men en tredjeplats på Riksmästerskapen i ultralöpning blev det i alla fall. Det krävs mycket för att göra en topprestation, allt måste klaffa. Även om han på pappret är god för en bra bit över 20 mil måste kroppen vara på absolut topp. Några krämpor senaste tiden, som vi nu fått bukt på, satte käppar i hjulen. Trots avsaknad av toppform sprang han dryga 18 mil. Riktigt grymt!
Jag och småkidsen anslöt igår förmiddag för att heja honom i mål och även köra hem de trötta krigarna.
Lite glamour efter målgång.
Efter morgonens frukost körde jag det andra passet i mitt nya schema. Sveriges bäste löparcoach har jag nu anlitat för ett nytt träningsprogram för löpning. Idag körde jag långa intervaller. Passet inleddes med 10 minuter uppvärmning följt av 2x 1.5km i för mig en ganska snabb fart. Strax under min mjölksyratröskel. Mellan intervallerna var det 5 minuter jogg. Passet avslutades med några minuters nedvarvning.
Min långdragna hosta visade sig vara mycoplasma. Jag besökte läkaren i fredags och gick därifrån med antibiotika, hostmedicin och förbud (såklart) att springa marathon. Tråkigt. Mycket tråkigt. Jag hade verkligen sett fram emot att springa men fick lägga de planerna på hyllan. Maken hade ju planerat att springa med mig och tvekade om han ville springa utan mig. Efter löftet om en hejarklack valde han att ställa upp. Med mycket galon och paraplyer nedpackat tillsammans med matsäck åkte vi in till stan.
Jag fick då också möjlighet att se alla härliga vänner och andra löpare ta sig an maran och det är ju så kul att heja på!
Vi for kors och tvärs över city för att heja fram alla löpande hjältar och avslutade vår turné på Stadion där vi hejade in maken i mål.
Med 11 mil i benen denna vecka innan maran spurtade han in på 2:48. Inte illa!
Det är roligt att heja på men det är ännu roligare att springa själv. Till och med i ösregn.
Själv försöker jag förinta den hosta jag drabbades av häromdagen. Jag blir bättre och bättre.
För dig som kanske springer din första mara och sitter med nerverna på helspänn vill jag först och främst säga: Vad kul du kommer att ha! Det är ett mantra jag hoppas att du upprepar för dig själv. Ha kul! Njut! Det är en fest!
Och för det andra: Säkerligen har du tränat bra och bättre kan vi alltid önska att vi hade tränat men livet händer. Du gjorde säkert det bästa du kunde med den tid du hade. Och vet du, även om du inte uppnår det mål du hade så gjorde du vad du kunde med det du hade.
Lite tips? Ha på dig beprövade skor, kläder och prylar. Använd det du vet funkar och som inte gett dig besvär tidigare. Detta gäller även energin. Testa inget nytt på lördag. Kroppen är lite svårflirtad när man pressar den och den kan då börja bråka. Bara för att jag klarar att springa på gel och vatten betyder inte att du gör det och tvärtom. Vänta inte med att tillföra energi tills du tappat den, energin alltså. Ha en plan från början.
Smörj in fötterna innan. Det minskar risken för blåsor och skavsår. Jag använder Sportslick, andra kör med vaselin. Sportslick är tjockare i konsistensen och dessutom antibakteriellt. Kladda på massvis!
Kolhydratladda? Njae, det här med att käka tills naveln ramlar ut är ganska onödigt och kan dessutom påverka magen negativt. Se kroppen som ett batteri; när det är fulladdat är det fulladdat och kan inte bli mer laddat. Det är ju inte så att en vanlig måltid ”fyller dig” till bara 50%… Ät bra måltider dagarna innan men överdriv inte, finns ingen anledning. Se till att drick bra, men inte överdrivet, dagarna innan.
Det är mycket möjligt att det kommer vara lite ”obekvämt” bitvis under maran. Du kommer säkert ha ont och vara trött. Bli vän med det monstret du kanske möter. Jag läste en bra sak i senaste Runners World: ”Om du brakar in i väggen – det gör de flesta – så upptäcker du snart att det egentligen inte gör så ont när du stretar framåt, utan i själva verket bara är obekvämt. Och det kan man ju stå ut med.”
Och som jag skrev häromdagen: Sista biten in mot mål är himmelsk; slut på lidandet och du får snart stanna. T-shirten och medaljen är din!
Och skulle du inte ta dig i mål så är det faktiskt inte hela världen. Det är inte snutet ur näsan att springa ett marathon. Du gjorde vad du kunde med det du hade och är en erfarenhet rikare. Gott nog.
Idag gjorde jag något som är olikt mig men kanske är det en prövningens tid som inspirerar fram snabba beslut. En önskan att göra annorlunda. Hitta ljusglimtar.
Idag fixade jag en riktigt härlig ljusglimt. Efter ett snabbt beslut med maken i ryggen bokade jag mig en plats på New York Marathon 2015! Jag åker med två fina vänner men det är förstås 11 månader kvar. Vilken skjuts för träningsmotivationen! Första gången till USA. Spännande!
Igår gav jag mig ett fartlekspass inför Tunnelloppet imorgon. Jag var ute i ca 30 minuter och lät kroppen försiktigt känna på lite fart. Det gick men det var tungt. Kanske kan ett spinningpass innan loppet imorgon ge nåt – not! Haha, inte världens bästa uppladdning men skit samma.
Just nu är jag bara inställd på en trevlig mil imorgon och det känns bra att veta att min kropp kan riva av en mil egentligen när som.
