Jag var förberedd men det hjälper inte alltid. Att springa dryga 4 mil kräver sitt och att dagsformen är med. Det var den inte idag.
Hela veckan har jag verkligen varit taggad! Jag har känt att det skulle bli så kul, både att springa och umgås med maken på tu man hand. Loppet började bra. Vid 18 kilometer började det dock kännas tungt i kroppen. Jag började släpa mig fram. Då kom Linda-Mari fram till mig, sa fina upplyftande ord som hjälpte mig. Sedan hörde jag ev välbekant melodi längre fram. Highland Cathedral som spelades av en man med säckpipa. Till saken hör att jag vid mitt och makens bröllop för 9 år sedan i hemlighet bokade in en musiker med säckpipa som spelade just den i Strängnäs domkyrka. Min man älskar säckpipa. Idag rann tårarna. Alla känslor blev lite mycket.
Efter halvmaran satte jag på musiken. Samtidigt kände jag mig utsvulten. Jag drack välbeprövad sportdryck och vatten. Klämde i mig en banan vid 23 kilometer. Det var inte bra.
Vid 29 km stod bästaste syrran med delar av sin familj och med mina barn. De hade Cola som jag suktat efter länge. Jag drack för mycket. Ca 1dl. Nu började illamåendet på allvar. Det kändes som att springa magsjuk. Jag var svag, krampade i större delen av kroppen och kräktes, kräktes, kräktes. Sorry for the details… Att springa blev omöjligt. Jag ville bara lägga mig ned. Sista 12 km sprang jag kanske 3. Uttorkad, svag men med världens bäste make vid min sida. Omtänksam utan att pjoska. Min hjälte.
Efter att ha kräkts passade jag, när jag klarade det, på att jogga lite. Ville att lidandet skulle ta slut! Till slut hade jag betat av kilometer efter kilometer. Stadion var nära. Jag joggade in, såg slutet. Äntligen!
Väl i mål föll jag ihop. Grät som ett barn. Än en gång stod min kärlek där: ”Jag lovade ta dig i mål och nu ska jag ta hand om dig”. Vilken lyx att ha honom med mig och där hos mig efteråt. På Östermalms IP började jag försöka få i mig näring som snabbt gav effekt. Nu när jag inte krävde att kroppen skulle röra på sig…
En femte till samlingen!
Tack till er som peppade och hejade på mig längs banan. Oj, vad det hjälper! Speciellt tack till min familj och till Linda-Mari. Gulle er!
Nu slickar jag mina sår och tar lite välbehövlig vila på hotellet. För övrigt samma hotell som svenska herrlandslaget i fotboll. Vi stötte på Zlatan och Källström vid incheckning 🙂
En reaktion på ”Stockholm marathon 2014 – mitt värsta någonsin”