Jag visste att min träning inför årets upplaga av Stockholm Marathon inte gått som planerat. Så mycket sjukdom i form av löjligt många förkylningar har satt käppar i hjulet för att kunna göra det jag ska.
Jag visste också att jag, trots detta, skulle kunna genomföra det. Efter förra årets mara var målet att springa snabbare än 4:34. När loppet väl närmade sig visste jag att det nog inte skulle gå. Jag saknade för många pass.
I startfållan
Första halvan gick bra. Jag hade en liten dipp då magen kändes alldeles full men bestämde mig för att ignorera det. Jag hade bestämt mig för att sätta på musiken vid halvmaran och köra fram till 28-29 km. Vid 26 km började magen bråka än mer och jag fick, i panik, leta efter en bajamaja. Hittade en och fortsatte. Vid 29 km stod Coynthas man, Göran, med en cola till mig. Den hade jag suktat efter länge! Jag drack några klunkar och magen kändes ännu mer full. Vid slottet tvingades jag gå. Smärtan och känslan i magen var plågsam.
Ultramaken manade på: ”Nu kör vi!”. Han har varit där själv, han vet hur jag kände mig och han vet att jag inte ger upp. Vi sprang vidare och mitt på Söder mälarstrand kräktes jag. Första gången. Det lättade lite i magen och jag ökade farten. Över Västerbron. Ut på Norr mälarstrand och nu var det panik efter en bajamaja igen. Hittade en. Jag pluggade i musiken igen och ökade. Förbi stadshuset, förbi centralen. Sen fick jag kasta mig in bakom en parkerad bil och kräkas. Igen. Smaken av galla i munnen var avskyvärd men för en kort stund lättade trycket i magen.
Ultramaken höll sig bakom mig. Tyst. Han vet att det inte hjälper att säga nåt och han vet att jag aldrig ger upp. ”Respekt” var det enda han sa. Jag tog sikte på olika hus, vägmärken. Bara dit, bara dit. Jag tillät mig att gå vid varje kilometermarkering efter 39 km. Bara nån minut. Vid 41 km kräktes jag igen. En funktionär kommer fram och tittar oroligt på mig. Frågar hur jag mår. ”Ingen fara, det är bara magen. Nu ska jag i mål!” Han ler och jag springer vidare. Uppe på Sturegatan bränner tårarna åter i ögonen. Jag ser Stadion. Jag vet att kriget snart är över. Inne på Stadion ökar jag farten, rusar förbi alla och klipper mållinjen. Nu får tårarna komma.
4:50 vara vad jag hade i kroppen igår. Jag är nöjd. Jag vann.
Du är så himla stark! 🙂 Vi ses på startlinjen 31 maj! 😉
Det gör vi Linnea!
Respekt!
Fy fan vilken bragd Jessica, jag gråter som ett barn! Jag genomled mitt värsta krig ever igår och då kräktes jag inte ens… Hatten av – grattis till en fantastisk prestation!
Åh tack Helena! Vad fint sagt! Grattis till dig! Du är helt fantastisk!
Galet! Så himla starkt gjort. grattis!!
Tack Andréa!
Herrejävlar vad GRYM du är!! GRATTIS till bedriften att ta dig runt med krånglande mage och kräk! Jag är jätteimpad!!
Tack Mia, det är jag med!
RESPEKT !
Tack Marcus!
Hej Jessica!! Vill bara skriva och tacka för din spellista!! Jag brukar aldrig springa med musik men tänkte att jag skulle testa den här gången! Och när jag vid 26 km satte lurarna i öronen och ”dina” låtar började spelas så bara svävade jag bara fram, jag gjorde mitt bästa lopp!!!! Och under tiden så tänkte jag Tack snälla Jessica!!!
Vad härligt Pernilla! Jag fick lite samma feeling 🙂
Grattis! Vilken pärs, men otroligt bra kämpat! Skönt att det är över för dig nu!
Ja, jätteskönt att det är över, Miss Agda!
VIlken prestation Jessica. Jag sitter här med tårar i ögonen och läser det du skrivit. Men som sagt, jag är inte heller den som bryter ett lopp (med full förståelse för de som väljer att göra det). Måste ha varit underbart att haft maken med i spåret. Jag följde er via mobilen och heja på er!! Du är GRYM!!! Kramar i massor
Tack Linda!
Grymt jobbat.
Jag såg dig vid Rålis på varv nr 2. Du såg inte så trött ut men arg! Så jag vågade inte riktigt ropa (hade dessutom glömt vad du hette i förnamn, men nu har jag koll!!!) … visste inte om du skulle känna igen mig heller. Jag var en av alla de rosa på fredagens intervaller 🙂 Så starkt att du ändå tog dig i mål!!!
@Sara Haha, jag var nog mest irriterad över min onda, dåliga mage. Skam den som ger sig! 😉