har hon redan hunnit bli lilla loppan. Reste sig själv upp mot soffan härom dagen och är nu en snabb rackare på att åla sig fram.

Nästa vecka är förhoppningsvis protesen klar och kan provas ut i Malmö.  Det är även träff med bebisgruppen nästa vecka som numera består av 8st härliga små dysmelister i Skåne-Blekinge födda 2014. ♡ Längtar efter att få träffa de andra barnen och deras föräldrar,  en sån befriande känsla att umgås med dom som uppleveler samma sak som vi. Finns massor av givande och spännande saker att diskutera kring.  Ska även bli spännande att se hur mycket småttingarna växt sen sist.

Så fin. Så enkel och så betydelsefull för mig.

Var på inredningsparty igårkväll, trevligt och mycket fint att köpa. Dock så var det ändå den där frågan som gjorde min kväll. Så enkel och fin.

Tänk så mycket mer en fråga om Ebbas arm kan betyda för mig än tusen blickar.  Jag ser alla ögon som tittar,  inte kan slita blicken.  Dom tar i lilla armen och upptäcker att något saknas. Blir tysta. Dom undrar men vågar inte fråga med rädsla för att såra.  Jag vet för jag har själv kommit på mig själv med att titta på det som är annorlunda. Men hon som frågade hade en egen berättelse att berätta därför förstod hon mig. Hon hade förlorat något. Ett barn.

Vi har  ”förlorat” en arm. Självklart går det inte att jämföra med ett barn.  Men förståelsen fanns oss emellan.

Jag vill inte dömma någon, alla har vi våra egna sätt att bearbeta. Men den där lilla lilla frågan var så härlig. Gjorde mig så varm inombords.

Jag är stolt som en tupp över mina små sockergryn.