Jag borde sörjt längre när jag fick. Det är de jag kan konstatera så här knappt 1,5 år senare. Inte så att någon säger något eller ifrågasätter nu. Det är nog mest jag själv som dömer. Det skulle kännas konstigt om jag plötsligt la mig i fosterställning på golvet och hulka tills tårar och snor lagt sig som en ansiktsmask. Dra täcket över huvudet på morgonen och bara ge upp. Kapitulera för det tunga, smärtsamma som tär i bröstet varje dag.
Jag vill ge upp vissa stunder. Ibland flera gånger om dagen. Det känns ofta som en omöjlig uppgift att resa sig ur sängen, göra sig i ordning, köra bil, lämna Milo, åka till jobbet. Varje moment är energikrävande. Vissa dagar mer än andra. Det är svårt att förklara vad sorg och saknad gör med kroppen men det lättaste att beskriva är tröttheten. Man blir så trött av sorg och när man får sova kan man inte. Tankar som maler. Minnen och Tänk-om. Saknade. Alla varför. De skulle ha börjat ettan. Mina töser.
Jag ler. Jag skrattar. Det är inte fejk. Jag är glad på riktigt. Vissa stunder lycklig. Dagen kan börja som ett skådespel och lagom till jag kommer till jobbet tror jag på det själv. Lurar mig själv att vara glad. I viss mån har vi ett val. Skratta eller gråta. Det bara sitter längre in ibland och tårarna måste få utrymme. Det går inte att fly från livet genom att skratta och nonchalera. Faktum är att två av mina tre barn är döda. De blev 3 resp 6år. Det är inte normalt. Jag kommer att sakna dem för alltid.
Sagas sista år innebar mycket kramper som krävde sjukhusvård. Det kan jag sakna hur konstigt det än låter. Milo lärde sig gå där och många av personalen träffade jag oftare än mina vänner. Familjer kom och gick. Barn dog, andra blev friska. Och några kämpar fortfarande.
Igår hälsade vi på Ella och hennes familj. En av de vi träffade som mest sista halvåret. Ella och Saga krampade ikapp och jag och mamma Anneli drack kaffe och boade in oss på Q82. Det blev många halva samtal mellan mig och Anneli för att Saga, trots Proepanutin eller midazolam i kroppen, absolut skulle kuta runt på vingliga ben. Jag och droppställningen dansandes efter och slangen som gick till hennes port. Ett under att den inte rycktes ut fler gånger än den gjorde. Det var jobbigt. Så oerhört påfrestande men jag saknar det. Extra mycket efter att ha fått hänga med Ella. Stora tjejen som var så mycket piggare på ögonen. Åt själv. Gör mig så glad. Och Milo och Viggo. Både i en ovald lillebrorroll till sjuka systrar men utan att klaga. Normalt för dem. Så kul de hade ihop. Milo yngre och stolt över att få vara med en större kille. Mitt mammahjärta blev varmt.
Nu är vi på landet tills ikväll. Andreas sitter i stugan och pluggar. Milo hänger med mormor o morfar. Jag sitter i en solstol på tomten med vemod i kroppen och skriver en blogg på telefonen. Blinkar bort tårarna när Milo kommer ut och hoppas att han inte ser och märker. Ännu en sommar har passerat som inte känts ”normal”. Undrar om vi någonsin hittar den där stabiliteten och ron i kroppen. På fredag börjar Andreas jobba. Två bra inkomster för första gången på många år. Jag fortsätter på min deltid, Milo slipper långa dagar på fsk och Andreas blir den som drar in mest pengar. Som vilken familj som helst… Fast ändå inte.
Tillsammans.
Älska ❣️
Kommentera