I natt vaknade jag av att Milo låg och hyperventilerade och småryckte i kroppen. Innan jag vaknade var jag bak i tiden. Till flickorna. När jag vaknade lite till men ändå i suddigt sömntillstånd fick jag panik. Min pojke. Hade han dragit på sig något udda i Asien? Eller på planet? Mannen bakom oss på första flygresan hade munskydd, varför då? Skulle min son aldrig mer vakna nu? Lite klibbigt varm var han också. Jag kliade hans arm och panna och viskade i hans öra. Så klart blev andningen lugn igen.
Nu är han vaken och glad. Trasslig mage men det är allt. Jag är så ständigt oroad dygnets alla timmar men framförallt på natten. De mörka timmarna då huset är tyst och tankarna får fara utan att störas. Mörka timmar, mörka tankar. Jag saknar flickorna mer den här sommaren. Jag har gråtit mer den här sommaren. Förra året var jag i en isolerad bubbla skyddad från det mest smärtsamma. Kroppen tog inte in för den visste att jag inte skulle kunna hantera det. Nu kommer det men jag vet inte om jag klarar det nu heller. Tittar avundsjukt på familjer med tvillingar. De söta flickorna på Melasti med ljust hår och lite fall. Bakifrån hade de kunnat vara Saga och Nova när de var runt 2år. Även i profil. På inna grand fanns färska tvillingar, inte gamla alls, men de flickorna som var jämngamla med Milo och som fångade hans intresse vid frukostarna berörde mest. Så fina.
Vi skulle resa med våra tvillingar. Vi skulle haft tre barn runt bordet. Tre barn att övertala att äta först och leka sen. Tre barn som personalen skämde bort och lät mata fiskarna när vi tyckte de skulle sitta vid bordet.
Tre. Barn.
Blev.
Ett.
Den ljuvligaste och finaste lilla pojke man kan tänka sig. En pärla att resa med. Både på flyg, i stad och vid sol och bad. Busig, trotsig och egen vilja många gånger men inte värre än hemma, inte värre än andra 2 1/2åringar. Han är allt och jag vill ge honom hela världen. Min utmaning blir att inte göra det. Inte curla. Inte skydda för mycket. Han måste få sin chans till motstånd, problem, lära sig kämpa. Bara då växer man och blir självständig men jag tycker att han redan nu bär på sorg och smärta att jag vill skydda honom från allt annat.
Min resväska står uppfälld på att bord. Jag grävde runt där i så väskan gungande lite och plötsligt så var den inte uppfälld längre. Den flög ned rakt på min näsa. Alldeles öm nu. Och röd. Blev arg men svårt att få utbrott på en väska. Funderade på om det kunde vara Andreas fel men nä. Kunde inte ens kräka ur mig min frustration och smärta på honom. Det här var igår, gör fortfarande ont.
Annars är livet slappt och skönt här. På kvällarna skäms vi bort med fyrarättersmiddagar. Det verkar som bara vi har den dealen för oavsett när vi äter är det tomt där. Bara vi. Maten är fantastiskt god. Stället hör till hotellet och till frukosten är vi fler. Min mage mår galant här på Bali. Bättre än hemma så inge gift i maten.
Imorgon åker vi vidare till ett annat hotell jag glömt namnet på. Det är tur att jag inte är ensam vuxen får då vet jag inte hur det gått. Min hjärna är också på semester.
Milo badar numera. Med armpuffar och allt. Hoppar i från kanten dessutom. Roligt!! ?
KommenteraSista natten i Singapore. Vi har haft så fantastiska dagar! Intensiva men roliga. Gått många mil och upplevt massor. Milo är en pärla. Flygresan gick så gott som smärtfritt och han är så go här nere. Jublat över fiskar i gigantiska akvarium, glatt sig åt fordon och sett häftiga djur på Night Safari och Singapore zoo. Vi har också badat på Sentosas konstgjorda strand, fast med ”vi” menar jag mig och Emelie. De andra drack något kallt. Sen åkte vi linbana högt upp i luften tillbaka till fastlandet. Garden by the bay blev vår sista utflykt. Där var vi högt upp i en glaskupol med diverse att se, inte minst utsikten. Vi var också inne i flower dome och såg på vackra blommor från hela världen. Slutligen tog vi hissen upp i Supertrees, de som för oss gått under namnet ”svamparna”. Mellan två av dessa gick en bro. Det killade nästan mer i magen än linbanan från Sentosa. En kick får jag 😀
Vi sover för lite och har inte fyllt på med så mycket mat och dryck som man ofta gör på semestern. Vi har liksom inte hunnit. Nu väntar ett lugnare tempo när vi lämnar denna underbara plats för ett nytt äventyr.
PS Länge sen jag kände mig så här glad. Jag har längtat så efter att få resa och uppleva igen och det är så roligt att få göra det hela familjen. Saga och Nova är med oss hela tiden, i tanken och minnet. Vi ser saker de skulle gillat, som de borde fått uppleva som friska 7åringar. Livet är hårt men just nu gör vi verkligen vårt yttersta för att leva. Vi tar tillvara på den chans vi fått och vi njuter.
Bilder finns på mitt Instagram och påResiasverige men har inte Internet så ofta så lägger inte upp massor.
Jag är redan borttappad i tid och rum. Fast kanske var jag det redan innan semestern ? Funderade idag på vilken dag det var och om det redan gått en semestervecka. Ledigheten har ju inte ens börjat, bara varit helg men känns som mer. Det säger endel om hur mycket innehåll de senaste dagarna har haft, trots att jag inte varit med på Andreas konserter.
Lycklig Milo plockar smultron. Bara de röda. Gröna ska man inte äta. Svårt bara när de är röda uppåt och gröna nedåt. Gott påstår han ändå men minen säger något annat. ?
Vi har haft en väldigt lugn dag. Både jag och Milo behövde det! Läste nya boken om Halvan och sopbilen. Den var så bra så vi läste den en gång till och pratade mer om vad som fanns på bilderna.
Jag hade haft planeringsdag med mina kollegor. En bra dag. Vi var på Väsby Nya gymnasium. Det var december och julkänslan smög sig på. Jag var glad. Flickorna hade kramper men någorlunda kontrollerat, jag trivdes på jobbet och Andreas skötte mycket av markservicen. Livet fungerade.
Det blev lunch och jag och mina kollegor tog mat i matsalen som tillhör gymnasieeleverna. Ingen delikatess men jag har aldrig varit direkt kräsen och alltid hungrig. Satte mig vid bordet tillsammans med några men hann inte börja innan Andreas ringde. Jag var rädd för kramp men de var innan något Dravetsbarn i Sverige dött så var ändå inte livrädd, så att säga.
Allvaret i rösten gick ändå inte att ta miste på. ”Anders är död” sa han. Jag förstod inte. Vadå död? Inte möjligt. Så många andra namn som han hade kunnat säga och jag hade trott det. Detta var så orimligt och varför ringer min man och säger att min systers man inte längre lever? Så många frågetecken i samma mening.
Verklighet var så hård. En vältränad man inte fyllda 50 och med fru och barn levde inte mer för att hjärtat slutade slå. Livet kan vara så ont. Det har jag förstått flera gånger om sen dess.
Nu har det hänt igen. En kvinna, mamma, har plötsligt lämnat oss. Jag känner henne inte men jag vet vem hon är. Hon hade en dotter med epilepsi och hon kämpade tillsammans med Keep Fighting. Jag förväntar mig inget men lämnar följande swishnummer 1235202635. Det går till Keep Fighting. Många bäckar små.
Jag vet hur det är att förlora sina barn, jag har inte själv förlorat min partner, men jag vet att det är tufft på många sätt när livet vänds upp och ned. Pengar är futtigt i sammanhanget men underlättar. Om ni vill skänka en slant till ovanstående swish så sätt Christina som ämne.
Bilder nedan från KEEP FIGHTING Facebook sida. Därav inte så snyggt, bara print-screen.
