De fattas mig

Så länge man pratar om en människa lever de kvar sa en klok människa till mig idag. Milo hittade ett av alla gosedjur vi har från sjukhustiderna igår. Den som jag tog till Nova vid ett tillfälle då hon inte själv kunde välja och som inte alls är gosig och söt. Vi hade så många fluffiga djur från Bukowski så jag tog en rolig. Tyckte jag. Inte hon. Vansinnig blev hon och har aldrig velat ta i den. Förutom den gången hon la den i tidningsreturen jag ställt vid dörren för att kasta.
När Milo hittade den igår sa jag att det var Novas. Nåna upprepade han då. Vi pratar sällan om Nova med honom. Saga och han delade 15 månader tillsammans. Nova har han inte träffat. Ändå verkade de som han förstod att hon var speciell och därför blev den speciell för honom just då.

Jag saknar dem så oerhört mycket. Det lindras inte. Minskas inte alls. Undrar om det inte till och med eskalerar. Det spelar ingen roll att man byter rum eller möbler. Ett nytt köksbord för att det inte ska finnas en ”Nova plats” 2014, en ny möblering i köket för att bli av med en ”Saga plats” 2016. Hjälper inte. I vår familj fattas de ändå. Det borde finnas plats för tre barn runt matbordet, i bilen, i barnrum i huset. Tre barn att köpa avslutningskläder till och planera sommarnöjen. Vad vi än gör, vad vi än förändrar och var vi än skulle bo så ser vi skuggan av Saga och Nova. De är en del av oss. Det kan inte vara på annat sätt. Jag förstår det nu. Instinktivt ville jag fly, flytta, fara var som helst när vi förlorade Saga. Som jag beskrivit tidigare försvann så mycket av våra liv. Dravets var kärnan i vårt liv, det vi anpassade oss efter. Vilsenheten och kroppens känslor som kommer av den förlusten är så abstrakt. Jag förväntar mig inte att någon ska förstå. Jag förstår inte själv.

Det är så här det är. Så här det känns. Vi åker till Singapore med ett barn. Det är lättare än tre och det hade inte varit möjligt med Dravtsbarn. Jag är glad över resan, friheten och möjligheterna som finns med ett friskt barn men familjen är så liten. Vi är så få och det känns så konstigt. Jag ser mig fortfarande som en flerbarnsmamma. Det är jag förstås också men inte i vardagen. Den som ser oss ser en mamma, en pappa och ett barn. Kanske undrar någon som inte vet vår historia om vi snart ska skaffa syskon, Milo är 2 1/2år.
På stranden på Bali, kommer man där undra om den lönnfeta mamman kanske är gravid? Det är hon inte och hon kommer inte att bli det igen. Hon äter för att dämpa sorg och hon rör sig för lite för att hon ligger i soffan framför netflix istället. Hon har tappat sunda rutiner och den styrka till livet som finns kvar läggs på familjen och jobbet. Den här mamman sover ofta dåligt, ältar i ensamhet och glömmer bort att vara snäll mot sig själv men hon försöker bli bättre på det. 

Milos snarkningar är som lugnade musik i mina öronen. Han sover oftast i sin säng men ibland vill han somna mellan oss och igår när Andreas var på Guns´n´roses (tillsammans med typ resten av mitt facebook-flöde) så blev jag glad när han valde vår säng. Tätt, tätt somnade han så jag hörde hans snusande i örat. Han var vaken till över 22 så jag somnade strax efter honom. Djup och lugn sömn bredvid mitt lilla hjärta. Vi hade kollat Pippi, busat, kört bilar men han hade också lekt själv. Så var inte flickorna. Man behövde alltid kolla så de inte krampade och de krävde också att man satt med dem. Små chanser att fixa något i hemmet.
Det var svårt att ha de fint med tjejerna. Dels var de på allt och dels fanns inte ork eller tid eller pengar. Milo är helt annorlunda. Visserligen har vi parkerade bilar och körbanor överallt i hemmet men det är också det. Annars låter han saker vara. Pengarna fattas oss fortfarande. Egentligen ännu mer. Jag jobbar mina 65% och Andreas får inget CSN nu över sommaren men i höst börjar han jobba! Dessutom har vårt hem fått världens lyft av Sofias änglar. Trivs mycket bättre hemma efter det. Jag känner ofta att vi står och trampar vatten. I sorgen och i livet. Sen tittar jag bakåt i tiden och inser att vi gått livslånga mil tillsammans. Alltid tillsammans. 

This entry was posted in Autism, Dravets Syndrom, Epilepsi, lillebror, Mammatankar, Saga & Nova. Bookmark the permalink.

One Response to De fattas mig

  1. Emilia says:

    Tänker på er och önskar er mer krafter än
    ni har. Tänker å tycker namnen på flickorna
    är så fina. Vill sätta de namnen om jag får fler
    flickor, har fyra stycken.
    Varmaste kramar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *