Sorgen, kampen, livet. 

Visst är det märkligt hur vissa dagar, veckor, rullar på som om livet är helt vanlig. Inga konstigheter. Inga döda barn i minnet. Iallafall inte på ett alltför smärtsamt vis. Vardagen fungerar helt enkelt. Sen faller jag plötsligt hundratio steg tillbaka. Minnet är färskt av lek och bus med två flickor. Deras skratt. Deras kramper. Jag kan höra de sista andetagen i mitt huvud. Jag kan känna exakt hur det kändes båda gångerna jag för sista gången sjöng trollmor för mina döttrar. 

Jag är ett trasigt vrak som har ont i varenda millimeter av kroppen. Inifrån och ut. Tårarna är slut igen. Sömnen också. Jag har som vanligt inte lyssnat på kroppens signaler så tillslut talar den med vanlig sjukdom. Huvudvärk, halsont, stel nacke, feberkänsla. Sådant som är allmänt godkänt att bli däckad av. Sånt som är accepterat. 

Jag är så svag och samtidigt så stark. Dagar då jag knappt håller mig ovan vattenytan är jag inte mycket nytta för någon men jag ser också min styrka. Jag vet att jag är stark mellan allt de svaga och att jag har något att ge andra. Mina livserfarenheter kan göra att jag får möjlighet att stärka andra. Jag vill det. Då är inte allt hopplöst ont helt förgäves. 

Sommarminne från Skåne 2016

This entry was posted in Dravets Syndrom, lillebror, Mammatankar, Saga & Nova. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *