VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Blåljus 

Många turer med blåljus har det blivit genom åren. Långa stunder av ovisshet och skräck. Hjärtat i halsgropen samtidigt som kroppen systematiskt agerat nära nog felfritt. Kanske är det konstigt att vi, efter de här åren och två förlorade barn, utsätter oss för samma situation igen. Jag har sagt det förut och säger det igen, det är det här vi kan. Det här vi vet någon om. Kris, trauma, akuta situationer. Det är inte hälsosamt för kroppen men ändå är det då vi fungerar som bäst. Dessutom slutar man inte älska barn. De hoppar in i hjärtat och stannar där de här små Dravetsbarnen. På något vis är jag inte heller rädd. Jag vet hur det känns när det värsta händer. Jag vet att jag likabra som flera andra kan förhindra det men det är en tickande bomb att leva med Dravets. En bomb man inte vet om den är inställd på sekunder, minuter, dagar eller år. Leva här och nu är vår viktigaste skyldighet. 

Josefine och Milo var så glada att se varandra igår. Lekte massor. Imorse vaknade han först och när hon kom upp för trappan jublade han och ropade Jossan och hon Milo. De är fina ihop även om de slåss också. 

Ett par timmar senare kom krampen. Svår att upptäcka. Fick lite kontakt men ändå inte. Jag vet hur snabbt hon kan bli riktigt dåligt. Hur farligt det kan bli. Andreas vet också. Vi som är det ultimata teamet var ringrostiga. Länge sen sist vi larmade och första på Josefine. Tacksamheten jag kände över alla bekanta ansikten hos de grönklädda är svår att beskriva. Att läkarbilen kom och att just de två jobbade som träffat Saga. Tryggheten i Daniels kram innan vi åkte. Alla fina människor. Rörd. Jag kunde slappna av lite, ha tillit. 

Jossan är kvar på sjukhuset men ok. Igen gick det bra. Jag fick en snabb tur in till staden och häng där inne hela dagen. Vad mer att önska 🙂 

Room with a view. Ser ni vattnet där borta 🙂 

Så pigg och glad igår på dagen. Babblig och utmanade min dominanta son till att låna ut sina favoritsaker. Som syskon är dem. Kanske var det därför Andreas sa till sos ”Det är inte mitt barn det är min kortisdotter” ? Älskart. 

Nu far tankarna. Känslorna ligger osorterade i kroppen. Minnen från åren med mina döttrar, färska minnen från Jossan. Kampen mellan liv och död. Kampen i min egen kropp om hur jag vårdar mig själv bäst. Milo som undrar varför Jossan inte är här. Som ikväll varit enormt trygghetssökande. Rädd att även vi ska försvinna? Minns hans kropp Saga? Hur tryggar vi honom bäst utan att dölja verkligheten som ärligt talat är allt annat än rättvis. Livet. Så komplicerat. 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna