Roliga planer ställdes in flera gånger om och jag blev sittandes i min egen eländighet i sällskapet av en enormt charmig, rolig och intensiv 2åring… som testade varenda gräns som finns samtidigt som världen, enligt honom, är sjukligt orättvis. Framförallt mot honom. Den rasar ungefär femhundra gånger om dagen och då måste man vara dramatisk. Gråta, skrika, ropa ut sin frustration om vaaaarfööör händer allt mig!? Då blir man mer eländig även som mamma och tänker vaaaarföööör händer allt mig!?
Idag hade det gärna fått knacka på dörren och någon hyfsat närstående och stabil person (inte så nogräknade idag) kunde fått sagt, du det verkar som att du har en tuff period. Ska jag ta Milo? Han kan sova över.
Hejdårå hade jag sagt då och gått och lagt mig. Men det hände inte. Så nu är jag tröttare än Milo och struntar fullständigt i om det är måndag eller lördag, låt mig bara sova och vakna till en bättre dag och mindre ångest.
Livet. Aldrig enkelt aldrig lätt.
Natten som var sov han faktiskt 22-07(!) Jag somnade när han somnade och vaknade av honom. Hur mycket jag än älskar honom, hur mycket han än älskar mig… Vi behöver vara ifrån varandra ibland. Framförallt när jag mår sämre i mig själv. Jag briljerar inte som förälder då. Fast orden ”älska mamma natt natt” värmer i hjärtat på ett sätt inget annat gör och då är jag glad att det är här hemma han somnar. I sin säng i vårt hus.
Älska!
Kommentera