Så många gånger har både jag och Andreas fått frågan om vi vill ha fler barn. Frågan är ställd i välmenande nyfikenhet tror jag. Ändå så laddad. Som om barn är något man får och sen löser sig allt av sig själv.
Jag har fött tre barn. Om 2,5 är snittet fortfarande så har jag mer än snittet. Jag har definitivt bytt tillräckligt många blöjor och suttit vaken tillräckligt många timmar nattetid för att ”ha gjort mitt” att ha rätten att kalla mig trebarnsmamma. Om nu det är kriteriet. Jag kommer inte att ha kämpat med tonårsbekymmer med tre barn men har istället fyllt en helt annan typ av oro-kvot de flesta slipper uppleva.
Vi har inte tålamodet. Inte kraften. Inte ens kärleken för att skaffa fler barn och även om tiden finns så känns det inte så för oss. Vi har varit småbarnsföräldrar sedan 2010 och livet har slitit på oss oerhört. Det vi längtar efter nu är att se Milo växa upp, se vem han blir och möta nya åldersfaser. Att börja om igen är oerhört främmande. Bara tanken på allt det negativa med smått ger mig panik. Jag kommer bara på allt man inte kan eller får göra. Alla hinder. När Andreas tycker att Milo 2år låter för mycket blir jag oproportionerligt arg på A för att Milo trots allt är en lugn tvååring. Vad skulle hända om vi fick fler barn? Ärligt talat är jag inte säker på att min och Andreas relation skulle klara det. Vår relation är stark och väldigt speciell men den är prövad många gånger och det har verkligen inte varit lätt eller självklart. Det kommer alltid att fattas två barn hur många barn vi än skaffar. Våra tvillingflickor, Saga och Nova, kommer alltid att fattas. Ingen ny knod ersätter dem.
Önskan att ge Milo ett levande syskon finns. Saknad efter fler barnfötter i huset är stor men rädslan för allt vad en till graviditet, förlossning och uppväxt innebär är större.
Vi har Emelie som är som en syster. Vi har Jossan och Disa som låter Milo få utmana sin svartsjuka. Vi har alla Dravetsfamiljer som gör oss alla till en enda stor familj. Under min arbetstid har jag barnen i skolan. Snart kommer Baby Coehn <3 och vi har många vänner med barn i olika åldrar.
Jag älskar barn och alla barn runt mig fyller tomheten men det är också skönt att hemma i vardagen bara ha ett barn som vi verkligen hinner med att ge mycket fokus och även stora möjligheter att avlasta varandra. Jag tror det kommer att ta år innan jag är utvilad och hel. Behöver lugn och vila.
Som ni ser hinner vi inte städa med ett barn heller 😛
Kommentera