Rätt vecka som det var kort arbetsvecka. Väldigt lite barn på skolan har gjort att jag kommit ifatt med allt tror jag. Skön känsla men jag saknar dem. Jobbat fler timmar än jag brukar för att ta igen endel från förra veckan och däckat som en klubbad säl på kvällen. Andreas kämpar på med sin lunginflammation och Milo har feber som vanligt. Jag har någon form av skuggförkylning, inget i närheten av min familj men något som snor min fulla kapacitet. De senaste veckornas tempo har satt sina spår. Ledig imorgon och klockan är 20.00. Jag är nedbäddad i min underbara säng i mitt älskade sovrum. Ibland måste man bara inse att kroppen säger vila. Jag har försökt lyssna på kroppen mer på senare tid, vilat, stannat upp och gått undan i min ensamhet en stund för att ladda om men ibland är det svårt.
På tisdag är Sagas dödsdag. Igår grät jag så jag hulksde. Imorse var ögonlocken tjock och mascaran la sig mer där än på fransarna. Sorgen behöver ut. Den tillåter sig inte att vänta. Jag har till och med smyggråtit på jobbet bakom stängd dörr. Längtar efter att passera ettårsdagen. Det blir något lättare efter. Det blev det iaf förra gången.
Nu sömn.
Kommentera