Livets erfarenheter

På jobbet
Idag kom det in en yngre flicka till mig som jag inte pratat med förut mer än att vi hejat på varandra. Jag brukar vara hård med att man inte får kommma in i mitt rum för att bara rita på whiteboarden, men det är sportlov och det är många kompisar lediga eller som kommer senare. Jag har också oerhört lite att göra så det är en bra chans att lära känna de barn jag annars inte kommer i kontakt med. Den här tjejen sa det så bra ”jag mår bra så jag har inte behövt komma till dig”.

Hon började rita ett högt hus och sen frågade hon om jag hade en rödpenna. Hon fick en röd och började rita ett kors högst upp på huset.
– Är det ett sjukhus? frågade jag
– Ja
– Har du besökt ett sjukhus någon gång?
– Jaa jättemånga gånger

Lättsam ton, inga konstigheter. Allt blir vardag. Hon sammanfattar sitt liv som att hon mår bra och allt är bra vilket jag inte har någon anledning att misstro. Hon har inte haft behov av att söka upp mig för det är inga konstigheter för henne att ha besökt ett sjukhus många gånger eller att känna någon som behöver vara på sjukhus mycket.

Jag tänker på Milo som lärde sig gå inne på q82 och fick gå in i köket för personalen för att han tog några av sina första steg i livet. Påhejad av syrror och uskor vinglade han fram med ett stort leende. Jag tänker på de andra dravetssyskonen och deras bagage av erfarenheter. Milo kommer inte att ha egna minnen från sjukhuset. Han kommer inte att minnas lekterapin på så vis som den här flickan som jag träffade idag gjorde. Allt med sjukhus är inte dåligt men det är jobbigt att vara orolig och rädd för att förlora någon man tycker om.

Även glada människor, stora som små, bär på erfarenheter. Att låta de sätta ord (eller bild) på sina upplevelser i trygg miljö kan göra stor skillnad. Jag tar med mig det från dagens besök. Jag har inte på något sätt avgjort något för den här flickan men om alla runt henne är lyhörda på hennes berättelse och låter henne pysa ut lite när hon känner för det så har man gjort tillräckligt. Ledord: Lyssna, finnas, stanna upp, stressa inte, inget är tabu. Det gäller även om barnens kompisar eller en kollega, alla människor runt oss.

Jag fick också belägg för det jag redan känt, att jag skulle vilja ha lite tid med precis varenda elev på skolan. Inte för att gräva fram problem utan bara för att visa att de är sedda, att de finns vuxna människor med tid och vilja att bara lyssna och vid behov stötta. Det behöver inte ha hänt något stort traumatiskt. Det är bra att bara få lära sig att sätta ord på sina tankar och känslor.

Älska!

This entry was posted in Dravets Syndrom, lillebror, Mammatankar, Saga & Nova. Bookmark the permalink.

4 Responses to Livets erfarenheter

  1. Sara says:

    Så otroligt klokt. Håller med dig. Önskar att jag själv stannade upp oftare för fånga upp eventuella tankar (eller teckningar) så mycket oftare. Och vuxna som är omkring tshes syskon. ♥️

    • flersamhet says:

      MAn önskar nog alltid att man gjorde lite till. Du gör redan massor. Klok, fin och rolig är du <3

  2. Sandra says:

    Så fint! Är så glad för alla de barn som har möjlighet att få pysa hos dig. Det kommer vara en sån viktig start för dem. Vet ingen som dig. Ditt lyssnande och bekräftande är något extra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *