Lukt, känsla och syn kan plocka fram så mycket minnen i ens kropp. Inget nytt men ändå blev jag förvånad när jag klev in på BIVA i Uppsala. Det var ju inte ”mitt” BIVA men minnesbilder flög förbi ögonen och känslan i kroppen så bekant. Blandningen av trygghet och skräck, sorg och hemmakänsla. Den sterila lukten som nästan sticker i näsan och ändå inger något positivt i kroppen. Väldigt svårt att förklara. Mitt i känsloruset låg Jossan intuberad efter en lång kramp. Så lik mina flickor i sitt avslappnade, nedsövda tillstånd. Inget barn ska behöva uppleva det här och ingen förälder ska maktlös tvingas stå bredvid och se sitt barn inte andas själv.
Jag saknar sjukhuslivet. Det är så konstigt att göra det men det är så. Jag är tacksam för att Michelle bjuder in mig i det mest privata kring Jossans vård, att jag får inkluderas. Det känns bra för mig för i det här sammanhanget vet jag vem jag är.
Att förhålla sig till tid och sorg är svårt. Det finns ett före och ett efter och det kan minnet relatera till men hur mycket tid som gått är så diffust. Så märkligt hur tiden kan gå så fort och långsamt på samma gång. Idag är det fyra år sedan Anders så oväntat inte vaknade på morgonen. Livet är inte självklart. Inget är självklart. Lev i nuet. Älska!
Älska <3
Kärlek! ?