Ångest innan. Minimal sömn. Glömde CD med purple Rain hemma men Micke hämtade. Noll koll.
Sen så fullständigt lugn i kyrkan. Handen mot kistan. Så nära Saga jag kunde komma. Hjärtat fyllt av sorg men kroppen lugn. Saga förenades med Nova. Det var Novas tur nu, hon behövde sin syster. Begravningen så fantastisk fin på precis alla plan. Vi kunde inte vara mer nöjda. Prästens fina ord och all levande musik. Helt otroligt vackert. Tårarna rann men det fanns en sådan fin värme i kyrkan.
Alla ni som kom, varenda en, Tack. Det betyder mycket för oss att Saga betydde mycket för er. Ni som kom för vår skull utan att egentligen känna Saga, oerhört fint gjort.
Utan er är vi ingenting. Så mycket kärlek till er alla. Extra tack till er hjältar som planerat, fixat, bakat, dukat, gjort smörgåstårtor etc ingen nämnd ingen glömd. Det var väldigt skönt att kunna släppa detta och fokusera på sorgen.
Nu har vi tre i familjen Majunie krupit till kojs. Milo sover tryggt och jag och Andreas varvar ned framför telefonerna men somnar snart. På övervåningen är de flesta fortfarande vakna. Jag är så trygg när jag hör dem. Aldrig ensam. Alltid tillsammans.
Cecilia fotade (Studiolullaby) Hon är så duktig. Vi har redan fått en liten tjuvtitt.
Idag har vi varit på Mall of Scandinavia länge och gjort av med mer pengar än iaf jag hade tänkt mig. Det är väl lite farligt att åka till ett shoppingcenter i vårat känslotillstånd och så lite folk i butikerna. Det var mysigt, bara jag och Andreas. Inget vi är vana vid. Lunch och tid att hinna prata. Vi gick loss inne på kitchen och köpte Paul Pava. Så roligt att vi båda går i extas när vi hittar saker inom det märket.
Nu är familjen Partille påväg till oss. Jag längtar så efter dem. Efter många. Kramar i samförstånd. Det är fint. Vilka fantastiska vänskaper vi funnit genom våra barn. Önska bara att Saga fick vara med. Att orsaken att ses var en annan. Hon älskade besöken så. Framförallt männen 🙂 Jag har en favoritbild när hon sitter i soffan mellan Christian och Niclas och Niclas kliar henne i hårbotten medan hon kollar sin Ipad. Drömscenario för henne. Och på sjukhuset när hon hakade upp sig totalt och sa ”åka bil Thomas” hundra gånger i följd tills hon somnade. Dravetspapporna som kommer bära Saga till sin sista vila precis som de bar Nova för två år sedan.
Båda flickorna är begravda i Lindex missoni och därför kommer också jag bära det imorgon. En hyllning för mina fina hjärtan som lärt mig mer om livet än någon annan. Jag kommer även bära detta armband…
Fem fina fjärilar och så var det bara två kvar.
Kommentera (3)Hur kan det gått så lång tid sen min flicka levde? Tiden så diffus. I hjärtat gör det ont hela tiden men ändå har jag inte förstått än att hon inte kommer tillbaka. Inte fullt ut. Kanske blir det mera verkligt efter fredagens begravning.
Dagen idag har varit bra trots allt. Så bra den kunde bli, trots oväntade händelser. Jag har fått fina fransar. Så nöjd och de gör mig lite piggare och gladare. Ns kompis L. Det var avslappnade att vara där, kände mig trygg och lugn. Även att prata med N efteråt. Förståelse. Vi delar något som jag är glad över att vi ändå är ganska ensamma om att dela. Förlusten av ett barn. Eller två.
Medan jag låg och fick fransar ringde Andreas som var hos T. Milo hade fått en kraftig allergisk reaktion över kroppen,stora utslag. När han ringde trodde jag först han sa kraftig kramp så allergi kändes som en bagatell. De två dravetspapporna åkte till Sachsskaakuten. Jag tyckte det var tryggt att A inte åkte ensam om det skulle sprida sig till halsen och påverka andning. Allmäntillståndet var bra hela tiden. Så här i efterhand kändes det kanske lite dumt att inte ringa ambulans ändå. Vi visste ju faktiskt inte orsak och när det blir andningssvårigheter kan det gå fort. Allt gick bra, han fick antihistamin (?) och utslagen avtog. En samtal till fsk visade även att han ätit couscous så ingen tvekan om orsak. Nu är allt borta och han är precis som vanligt. Lekt massor med sina bilar. Somnade precis nu, 20.30.
Var hos frissan igår. Ett sätt att inte tänka eller att tänka på annat…
… Idag fransar. Skönt att slippa kladdig mascara på begravningen!
Milos kö. Han leker så mycket med allt med hjul här hemma. Så kul!!
Det var så nyss du var här. Precis nyss. Men aldrig mer. Älskade du, vem är jag utan dig?
Kommentera (1)Det var våra dagar. Mamman. Pappan. Sagan. Den bästa formen av rehabträning för vår tjej. Varmt vatten gjorde henne oerhört rörlig. Jag tror hon själv kände att hon kunde röra sig friare i vattnet, mer lik andra barn. Hon utvecklades snabbt, lärde sig flyta och sparka med benen för att komma framåt. På sikt tror jag att hon kunnat lära sig simma. Det hade tagit tid men hon älskade vatten så mycket och de hon älskade hade hon stort utvecklingspotential inom.
Jag är så glad för att vi höll de här dagarna heliga. Både jag och Andreas var noga med att detta var viktigast av allt. Bara vi tre. ”Åka bil bada” var den treordsmening hon använde mest tror jag. På fem minuter hann hon säga det säkert 50 och så fortsatte det hela bilresan till Bromma. Vatten var ökad kramprisk men den glädjen hon hade för vatten var värt risken. Det gjorde hennes korta liv rikare!
Efter badet var det ”åka bil hamburgare” vilket kanske om möjligt upprepades ännu flera gånger än badet 😀
Bad på landet…
Diska på landet… Vatten var kul i alla former.
Måndagar blev bästa dagen för hela familjen. Tror även för Milo som hade egentid med sin mormor och morfar.
Så blev det en måndag hon tog sitt sista andetag och nu är måndagar veckans sämsta dag.
I början av året köpte vi biljetter till Hedwig and the angry inch. I fredags var det dags och månader av förväntan var inte förgäves! Lite mys hemma, en god tapasmiddag med härligt sällskap och sen en fantastisk show. Mycket nöjd med kvällen. Verklighetsflykt, det var skönt!
Milo sov hos mormor och morfar. Tryggt för både oss och honom att han var just där. Det är mycket oro i honom. Han är mestadels glad på dagarna men nätterna är sämre.
Det var lite svårt att somna utan något barn vid min sida. Det blir så påtagligt att Saga inte finns mer när jag somnar helt utan barn och huset är tyst. Sen när jag väl somnade var det skönt med sömn utan att en liten kille vakna stup i kvarten 🙂
Min bubbe trivs mycket bra hos sin mormor och morfar precis som hans systrar gjort, men när vi återförenades somnade han i mitt knä.
Fredagen närmar sig för fort. Ångestladdad dag. Mitt andra barn ska begravas. Jag har ingen dotter kvar. Svårt att acceptera det.
Ser däremot fram emot att träffa våra vänner som bor en bit ifrån. Jag önskar orsaken var annan men jag ser verkligen fram emot att träffas. Vänner är familjen man väljer.
Hemma hos Oliveby finns en låda med bilar… De skulle förstås parkeras på deras vardagsrumsbord. Mycket lycklig Milo 🙂
Olivebys är nästan som att vara hemma för oss och han märker förstås det. Han har varit lite knepig att ta med hem till folk tidigare men idag märktes inget av det. Bilar är alltid en bra isbrytare för honom, med en bil i handen är han tryggare.
När vi var hos Egeneas i torsdags var han först lite blyg men de la sig väldigt fort. Det är nyfunna vänner men känns som vi känt varandra länge. Känns som Milo läser av oss oerhört mycket just nu. Känner vår sorg som gör honom orolig men märker också när vi är med människor som gör oss lugna.
Nu när vi inte alls är lika låsta av en sjukdom hoppas jag att vi kommer ta oss iväg mer hem till vänner och att Milo finner sig i det.