VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Reflektioner över dagarna som gått

Jag beskrev tidigare en trötthet man inte kan sova sig pigg från. Min kropp gjorde ett tappert försök i måndags. Vaknade 11.30, halvt panikslagen för att Milo hämtas 12. Mormor och morfar ställde upp som vanligt.

Sen kom Andreas hem och vi fick möjlighet att gå på bio bara han och jag. Tacksam för möjligheten. Vi har mycket att jobba på. Vi är inte vana att umgås längre. Vi har levt som särbo i samma hus, mer eller mindre, under flera år. Kommunicerat över text och ”jobbat skift” med barnen. Alltid barnen först vilket känns oerhört bra med tanke på hur lite tid vi fick med tvillingarna. Varje minut var en investering!

Man pratar om änglabarn och änglamammor men jag är inte en av dem. Det kan jag väl inte vara? Jag födde mina barn, såg de växa iaf några år, lärde de saker och såg de utvecklas till egna individer. Jag har tre barn. Jag är trebarnsmamma. Inte änglamamma.
Även om mina barn är änglar.

Tisdag var Michelle, Micke och Jossan här och gjorde lunch till oss. Så mysigt. Jossan…dravetsbarnen har en särskild plats i hjärtat. Familjerna har en särskild plats i hjärtat, för att vi finns för varandra när andra inte vågar eller orkar.
Död är läskigt, att träffa någon som förlorat ett barn… Jag kan förstå att det är svårt men jag tycker ändå man måste våga bemöta. Även om man själv inte är drabbad nu kan saker inträffa framöver. Försök tänka hur du själv skulle vilja att omgivningen bemötte, det är en bra vägledning.

Igår var Andreas dålig och låg mest i sängen. Jag promenerade med paret Egeneas, vi hämtade Milo och åt lunch på drop in. Jag tror Milo tyckte det var mysigt och kul. På kvällen hade Nettan ordnat biljetter till kära barn live för mig och Linda. Vi åt middag innan.
En dag med mycket prat och skratt men också samtal om flickorna och sjukdomen. Bra balans. Jag hade en bra dag. Efter eventet på maximteatern var det fortfarande ljust ute, så skönt. Resan hem kändes till och med snabb och smidig, jag som knappt åker kommunalt längre.
Under promenaden hem kom tårarna plötsligt. Då önskade jag att mörkret kunde gömma mig och mina tårar. Det var inget som utlöste, inget mer än att Saga inte väntade hemma. Det är så tomt. Vi är bara tre nu. Saga tog så mycket plats. Hon var liksom mer än en person. Hon var hela huset. Allt är så tyst nu.

Jättemånga har frågat om vi ska skaffa fler barn. Ganska många har tagit det förgivet. Efter Nova visste jag att jag ville ha ett barn till. Jag ville redan innan Nova dog, det ville inte Andreas men han ändrade sig snabbt efter att Nova avlidit. Delvis för min skull tror jag och delvis för att vi båda förstod att vi annars skulle bli barnlösa.
Lika säker som jag var efter Nova på att jag ville ha ett syskon, lika säker är jag nu på att jag inte vill ha fler barn.
Det är klart att vi kan ändra oss men det känns väldigt långt bort just nu. Högst osannolikt. Två av mina tre barn föddes med svår sjukdom. Jag är så tacksam för Milo, tar inget förgivet. Jag vill vårda det jag har hellre än att kasta mig in i något osäkert. Jag har även flera barn runt mig som jag kan lägga min tid och kärlek på.
Så extrakilon på mig är inte en bebis utan för mycket choklad och för lite motion. Jag kallar de sorgekilon. De kommer snabbt.

image

Idag är en dålig dag. Panikångest. Sorg. Ont i bröstet. Det här dagarna finns, de hör till. Lika bra att känslorna får komma ut nu medan jag fortfarande är sjukskriven och omgivningen tycker att det är normalt att vara i sorg.

image

Ännu ett av Cecilias vackra kort


Kommentarer


  1. Sandra 2016/05/26 on 12:24 Svara

    Vill bara krama om er, som om allt ont kunde lindras. Minns tillbaka på helgen med alla känslor och hoppas att alla kramar från då fortfarande värmer när det behövs.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna