En del människor låter mycket och en del tar plats i tystnad. Hur mycket utrymme en person egentligen tar förstår man först när han eller hon är borta.
Att Anders inte var med igår på julafton märktes verkligen. En röst saknades. En plats i soffan vid kalle var tom. En falsk sång till nubben lös med sin tysta frånvaro. Det var verkligen en stor saknad.
Jag har förstått att jag och många med mig såg Anders som odödlig. En stark och trygg person fylld av godhet och som dessutom tog hand om sig själv i form av träning. En person som inte hördes mest men lyssnade, tog in och det som sades var värt att säga. Att Anders plötsligt inte finns mer är så fruktansvärt overkligt och jag förstår inte när det på riktigt ska gå in i huvudet. Det blir inte verkligt.
Julafton kom och gick ändå och det var mysigt. Annorlunda och tomt men så bra det bara kunde bli. Tomten kom, mycket godis o mat stoppades i magen, fina klappar och senare på kvällen kom även Wetterling. Julafton var lyckad!
Våra barn verkade piggna på sig under julafton och för första gången sen diacomit började vi känna igen våra flickor vilket var bäst av allt. Tyvärr vände det vid småtimmarna i natt. Nova fick feberfrossa och krampa. Andreas hade koll men jag var inte mkt till hjälp. Om det finns en gräns för vad man orkar med börjar jag komma dit. Den fruktansvärda sömnbristen senaste månaden gör mig inte stabilare. Åkte aldrig in i natt men nu på eftermiddagen for febern upp igen. Vi gav alvedon, ipren och stesolid men febern steg vidare till 40,5 och så klart krampa hon. Nova har ätit antibiotika i en vecka och borde vara friskare. Därför följde vi med ambulans in till ALB igen. De har tagit prover och akutläkaren är neurolog så vi är i trygga händer hoppas jag.
Så mycket mer vet jag inte. Det är en trött och ledsen mamma, syster, moster, svägerska, dotter och fru som skriver. Känns som allt gått utför sen oktober. Ser fram emot nytt år, 2013 kan bara bli bättre!!
Tänker på er så mycket just nu. Tårarna rinner och jag önskar jag kunde göra mer-
Kärlek
/T
<3