VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Positivt

Om det nu finns något positivt med allt så är det positiva med genfelet att vi träffar människor vi annars aldrig skulle ha kommit i kontakt med.

Fina härliga människor!! <3

Kommentera

Zumba och träningen

Nu har jag testat poppisdansen. Det var kul men jag blev inte sådär frälst som så många blivit. Kanske är jag för svensk och för stel. Jag är inte tillräckligt mjuk i höfterna som man behöver vara. Aftodansen rör man iof också på höfterna mycket men det gillade jag mer.
Blev inte heller speciellt trött men det hade kanske o göra med att jag inte hängde med helt med överkroppens rörelser. Jag stod aldrig still, jag rörde underkroppen hela tiden. Kanske inte helt korrekt 😉 men jag rörde mig iaf. ”Fake it til you make it” som instruktören kört med i alla år. Haft henne i alla möjliga olika typer av pass genom åren 🙂

 

Mitt främsta mål är att bränna fett och få upp konditionen så jag prioriterar inte styrka. Försöker få in ett styrkepass i veckan iaf och nu har vi två veckor i rad kunnat gå tillsammans jag och Andreas. Jättekul att både få umgås och träna tillsammans. Kvalitetstid utan barn 🙂 Tjejerna har varit hos Mormor och Morfar som bor alldeles intill gymmet. Perfekt!
Jag kommer att fortsätta med Zumban på måndagskvällar och göra Bootie 30 min innan, rumpa och ben. Sen får vi se hur mycket pass det blir i övrigt. Vi är två här hemma som slåss om kvällsträningarna samtidigt som vi så klart vill hinna umgås hela familjen. Jag kan inte kräva mer än att rymma en kväll i veckan känner jag.
Har fått in morgonträningen vilket jag är glad över. Är ingen morgonmänniska men det är enda tiden på dygnet jag helt utan dåligt samveta kan  smita från familjen. De sover ändå och märker inte att jag är på gymmet när de öppnar. På mornarna kör jag bara kondition, lättast att ha koll på tiden så. Förra veckan cyckling och denna vecka crosstrainer. 20 minuter har det blivit men om jag blir liiiite snabbare i omklädningsrummet så kan jag få det till minst 30 minuter! Skönt med årskort, man måste inte stanna länge för att det ska kännas värt det. Det är förtidigt för att kalla det för vana men jag har iaf både de här veckorna jag gått två mornar. Kommer nog kunna få in minst tre men det beror lite på hur min dag på jobbet ser ut. Jag har ingen lust att ränna runt med mina stinkande träningskläder om jag är ute och far 😉 Måste avsluta dagen på kontoret när jag tränat så jag kan ta väskan precis när jag går.
Jag promenerar även mycket vilket kompletterar gymträningen. Använder stegräknare för att peppa mig att gå längre. Rör mig i regel till fots mellan Rissne, Centrala Sundbyberg och Hallonberen. Jag gillar den milda vinter vi har för annars hade det inte varit möjligt 🙂

Har även ändrat mina matvanor. Jag äter  var tredje timme ungefär. Alltid. Det fungerar på mig. Magen jobbar ständigt med förbränning. Har även minskat ned måltiderna rejält. Behöver mindre mat när jag äter under hela dagen. Vissa måltider har jag halverat till och med. Äter fortfarande onyttigheter av olika slag. Det måste inte vara ett äpple till mellis, det får bara en bulle någon gång ibland. Guldkant på tillvaron 😉 Nolltolerans och hårdakrav gör bara att man ledsnar efter en kortare tid. Jag tror och hoppas jag kan hålla detta levnadssätt. Det får mig att må bra. Jag orkar mer, piggare även de dagar jag går upp supertidigt och gymmar. Snarare piggare de dagarna. Magen är gladare med. Bara vinster. Inte minst orkar jag busa och leka med barnen bättre även när de e gnälliga. Jag blir en bättre och trevligare Mamma när jag vårdar mig själv på alla sätt.

Den här arbetsveckan har gått rekordsnabbt och imorgon har jag tusen saker att göra så lär gå fort imorgon med.
Nu sängen!

 

Kommentera

Anfall idag

Vi var och handlade ikväll när Camilla hade kommit hem. Inne på Coop var barnen kalasglada och hälsade på allt och alla. Vi var snabba och effektiva i vår handling. Framme vid kassorna så smet jag med korgen lite före Milla med vagn. När jag hunnit slänga upp en påse kommer Milla fram och säger anfall, det var Nova. Lämnade korgen snabbt som tusan, ut förbi kassorna och snabbt i med en Epistatus. Milla ringde 112 och jag kutade hem, mjölksyra is teh shit kan man säga. Det var ett krampfritt anfall, det var en stelhet i ryggen och flackande blick. När vi kom hem så slutade blicken flacka och det blev mer en tom blick. När Camilla kom (hon kutade inte lika hårt eftersom hon pratade med 112) så hade det mesta av anfallet slutat och Nova gick att få lite kontakt med.
Ambulansen kom strax efter och Nova kunde konstigt nog sitta upp fast hon var i ett anfall.
Ambulanspersonalen lyssnade på oss och stack inte i porten i onödan utan väntade.
Vi lassade och åkte in, Nova sov i bilen. Sen sov hon i dryga timmen, vaknade och var på strålande humör. Det strålande humöret varade visserligen bara 10 min eller så sen hade hon ledsnat. Vi väntade kanske en 20 minuter på läkaren som sen kom och tog anteckningar, kollade öron/mun/reflex och sedan skickade hem oss.
Så vi gick till PB och ”hjälpte” C att stänga och åkte sedan hem

Nova blev överlycklig när hon såg mamma hemma och slängde sig i hennes famn, När vi sedan lagt oss i sängen så såg hon sin syster sken hon upp ordentligt och gjorde allt hon kunde för att hon skulle vakna men Saga tyckte inte att det var nödvändigt så hon stensov vidare.
Timmen som Nova sov på Astrid visade sig när hon skulle sova…..
Nu sover de i alla fall, med lite tur så kanske de sover hela natten och inte vaknar och börjar föra debatter med Barbapappa.

Inte en vacker uppdatering detta men jag är för trött för att skriva bra.

Ha en skön kväll!

 

Kommentera (1)

Vaccination mm.

Vi har inte riktigt vågat säga det högt, eller skriva det, men nu gör jag det ändå. Vi har hamnat i en bra period rent krampmässigt. Saga hade sin senaste den 30 november utom ett petit mal som vi inte är helt hundra på att det verkligen hände. Det handlar om 5-10 sekunder i sådana fall och oavsett inget märkvärdigt alls i vår värld när de händer så sällan som de gör.
Nova hade sitt senaste 12 december och det hände sannolikt p.g.a. den bakterie som vandrade genom hennes port och ut i blodet. Hon var förvånansvärt pigg för att vara blodförgiftad som hon faktiskt var.

När det går så här många veckor så börjat ett litet hopp tändas. Ett hopp om att vi är på rätt dos av medicin. Ett hopp om att det ska stanna på GEFS+. Ett hopp om att vi kanske kan leva lite mer normalt och tryggt. Samtidigt går vi på helspänn. Vi vet att det kommer flera kramper. Säkert ganska snart och säkert många fler men de här perioderna som är lugnare är så viktiga, inte minst för tjejernas utveckling.

Det vi började lura på nu var vaccinationen. Senaste läkarsamtalet diskuterade vi med S hur vi skulle göra och hon tyckte som vi att barnen givetvis ska vaccineras. Vi tog den inte runt 18 december som man ”ska” eftersom detta vaccin är ett sånt som gör att kroppen reagerar runt två veckor efter spruta. Då skulle vi riskera hela jul och nyårshelgen. Istället sa vi efter nyår och i samband med att barnen inte krampat på en tid eftersom det förstås inte är bra att krampa ofta. Dessutom ska det vara friska i samband med spruta. Där står vi nu. Efter nyår och barnen har inte krampat på en tid och båda är friska. Ett ypperligt tillfälle att vaccinera tycker vi och efter dagens samtal med barnens neurolog kan vi konstatera att hon tycker lika. Fast det känns ju sådär…Vi har en så bra period och så måste vi ge dem spruta så det blir högrisk för kramp :/ Kommer förstås ha (ännu) mer koll en vanligt på feber och överdosera alvedon och vara generösa med stesolid.
Viktigt förstås att de får vaccinet eftersom de annars riskera bli sjuka i just det som vaccinationen täcker och då kommer de ju garanterat krampa. På måndag har vi tid. Kommer även att ge vaccin för vattkoppor när det igen gått ännu en period utan kramp. Om de inte hinner få det innan men förhoppningsvis vaccinerar vi mot det.

Gör även en liten ändring i medicineringen. Inte i mängd för den verkar ju uppenbart fungera men vi bad om att få ge två kapslar på kvällen och en på morgonen av orfirilen istället för 1 ½ vid varje tillfälle. Så skönt att slippa dela och räkna!! Dessutom går det alltid lite fler timmar mellan kvälls och morgondos så passar bättre att ge större då OCH det kan ge viss trötthetseffekt och det är ingen nackdel om det sover bättre på nätterna 😛 Hade inte ens tänkt på att man kunde fördela medicinen på så vis om det inte varit för en familjen med söta P där de skrev hur de medicinerade. Då frågade vi S om inte våra tjejer kunde få den doseringen med och det var inga problem.

Barnen var trötta efter Lek & Bus och sover sött nu. När vi väl bestämmer oss och är konsekventa går det mesta bra. Vi får dem att somna på mellan 1-10 minuter. Inga problem. Fast så ska man ju aldrig säga……brukar ju kaosa när jag säger att ngt fungerar ;P

 

Det har överlag känts väldigt bra för mig. Helger, firanden, sammankomster. Sånt får mig att må bra och glömma det trista. Träffa familj och vänner vi både träffar ofta och inte ofta. Komma hemifrån!! Det har gått bra i mina klientrelationer på jobbet och jag har kommit igång med träningen till och med på morgonen!!
Trots dessa positiva saker fick jag en dipp igår. Panikkänslor. Grät tysta tårar för att inte väcka barnen men la handen på deras ryggar för att känna att de andades. Fick för mig att jag skulle förlora dem, om inte under natten så alltför tidigt, alltför snart. Hela natten vaknade jag och kollade att de andades och mellan dessa tillfällen vaknade dem och skrek så vi sov inte så mycket i natt. Kanske störde jag dem med min andingskontroll eller så var det något annat. Ofta är vi oroliga över Dravet på nätterna när de inte sover men den här veckan tror jag det bara är normala barnsömnstörningar som kan vara. De har varit ungefär varannan natt och de verkar ha massa (mar?)drömmar.  Saga låg och vifta som om hon slogs eller fäktades häromkvällen (mot syrran eller stormen? ;)). Inte konstigt att hon vaknar så som hon jobbar på natten…

 

Trevlig Helg på er!
Hoppas ni får vara friska och ha en trevlig helg tillsammans.

KRAMAR!!

Kommentera

Sockerlådeskoj

Ibland välter de Sockerlådor man står och leker i. Ibland står dessa sockerlådor väldigt nära en TV-möbel när de välter. Ibland kanske man försöker dämpa fallet med sin kind (detta händer på sin höjd tre gånger, sen borde man lärt sig. (om man inte är en 28-åring från väsby som nu bor i märsta som nyss har köpt ett hus…Då händer det att man fortfarande stoppar golfklubbor och sig själv på en snowboard från träd med huvudet))

Kråkan i det här fallet har inte kunnat höras, vi har ännu inte lokaliserat honom.

Vi vet än så länge inte om han var vittne till själva kraschen eller om han kom ut efteråt för att se vad som hänt, lite som en tittkö.

 


Kommentera (2)

För att få de senaste uppdateringarna