En till Allt för föräldrar webbplats

Slutat amma.

20160529_104727

Vips sa det bara och han har slutat amma. Jag hängde inte alls med i svängarna. När han blev sex månader så tog ätandet av riktig mat över successivt under någon vecka och han slutade snart att amma på dagarna. Sedan har jag inte alls haft bråttom med att han ska sluta amma på natten men natten till söndagen i förra veckan snuttade han i sig sin sista slurk. Natten där efter vaknade han aldrig för sin nattliga amning. Och sedan dess har han bara fortsatt sina lugna nätter. Det enda som har behövts är att stoppa in nappen nån gång.

Jag hängde inte alls med där i svängarna. Det gick lite väl fort. Han hade fått amma på natten ett tag till om han hade velat. Men jag hade inte tvingat honom. Jag undrade ändå i slutet om det fann så mycket mjölk kvar i de här brösten.

Med de andra barnen har jag tyckt att det har varit skönt när de har slutat amma. Den här gången hade jag inte bråttom medvetet. Av någon anledning så bara blev det så.  Det är nog också för att jag vet att jag inte kommer att amma igen som det känns lite extra i mammahjärtat. (Kanske man ska ta och skaffa sig en fjärde…? )

Jag vill också…

Jo, jag vet. Jag har tagit upp det här ämnet för inte allt för länge sedan. Men just nu är det så otroligt många i min omgivning som precis har fått eller väntar barn. Tror att jag räknade ut att under år 2016 så känner jag tio som har/ska få barn. Alltså, det känns som att jag lätt skulle kunna bli gravid igen. Mysa med den lilla krabaten där inne i magen i nio månader. Vänta med förväntan på att förlossningen ska starta (men även besvikelse då graviditeten tar slut) då jag tycker att förlossningarna är så häftiga. Att få mysa med ett nyfött litet knyte och leva i bebisbubblan i ett tag. Skulle Peter komma och säga ”Du?Ska vi inte ha en fjärde?” så skulle jag i vissa svaga stunder lätt säga ”Självklart”. En ny familjen Annorlunda kanske. Men jag har mitt förnuft som sitter lite undanskymt i bakhuvudet som får mig att dra i handbromsen. Jag har mina tankar att vi måste hinna med de barn vi har och att jag inte vill ha barn efter att jag fyllt 35 (är inte där än, har åtminstone lite mer än ett år kvar tills dess). Jag älskar mina barn men de växer allt för fort. Man hinner ju inte med känns det som. Det var nog tur att vi inte började tidigare med att skaffa barn i livet. Då hade vi nog haft en rätt så stor familj vid det här laget.

Hej då tuttarna. Hej då bebistiden?

Tiden går ju bara för fort. Sötaste lilla killen har hunnit bli 6 månader och 9 dagar. Mat är något som är väldigt väldigt gott tycker Theodore och amningen trappas ner ordentligt. Igår eftermiddag värkte tuttarna då han inte hade ammat sedan morgonen. Jan ammade på eftermiddagen, natten och morgonen. Idag har de inte värkt alls och han har inte ammat sen i morse. Det är med sorg i hjärtat jag nu får säga hej då till de fylliga brösten. Det ska ju inte bli fler barn nu så det är snart bara ett par tomma påsar till bröst som blir kvar. *snyft*

Sedan växer ju Theodore med en sån fart. Han sitter själv och sysselsätter sig riktigt bra på egen hand. Vi har låtit honom somna i sin egen säng på kvällarna och inte i famnen hos oss som tidigare. Och från en dag till en annan så har han vuxit ur 68 kläderna. Han börjar använda 74 nu. Även om han är liten så är han ändå inte det längre. Åh, jag skulle vilja låsa in mig med honom och bara njuta. Tiden bara rinner iväg och just nu känner jag att jag inte hinner med hans utveckling.  Min lilla plutt.