Det är mycket som inte blivit som jag tänkt mig med graviditet, förlossning och föräldraskap. Graviditeten blev tuffare än jag hoppats på, förlossningen främst annorlunda, och föräldraskapet har blivit bättre på alla punkter. Men så blir det väl när en ska försöka föreställa sig hur något en aldrig varit med om kommer att bli.
Om några dagar blir Alice tre månader och frånsett hennes första levnadsvecka så är sömnbrist inget problem. Det känns lite som att svära i småbarnsföräldrarnas kyrka, men nej, jag känner inte alls igen mig i alla zombieliknande beskrivningar av livet som småbarnsförälder. Och ja, jag jinxar nu, och ja, jag räknar med att ni flerbarnsföräldrar sitter och skrattar bakom er skärm och skrockar något om ”vänta bara”. Men det är okej (även om det beteendet också är något att återkomma till). För de här tre första månaderna har gått vida bättre än jag någonsin vågat drömma om, och det är allt som spelar någon roll för mig.
Kanske är det också en bidragande orsak, förresten. Att jag räknat så iskallt med att inte få sova det första året. Och att jag sov sämre under graviditetens fyra sista månader än jag gjort under de tre första månaderna som förälder. Men ibland upplever jag det nästan som att folk blir provocerade av att jag inte är intill bristningsgränsen trött. Den första månaden fick jag alltid lägga till ”men det vänder säkert snart” eftersom jag visste att jag annars skulle få ett ”men vänta du bara” eller ”fast det är nog bara en fas” när jag sa att jag ändå sover helt okej. Lite som om jag borde skämmas för att jag har det så bra.
Kanske har jag en extremt välsovande bebis, men då vet jag inte vad man ska kalla de bebisar som sover hela nätter redan och som somnar när de stoppas i säng. Den första veckan var jag gråtfärdig och sjösjuk av trötthet nattetid, främst för att hon hade svårt att somna om. Men sen sov hon snabbt en och en halv eller två timmar i streck. Nu ammar jag sista gången vid tio, elva på kvällen och sedan en eller två gånger under natten. Jag brukar landa på mellan sex och sju timmar per natt, uppdelat på två eller tre sovpass. Och det funkar över all förväntan. Alice sover i bästa fall nio timmar per natt.
Egentligen är det jobbigare att Alice inte riktigt är någon dagsovare, och att hon alltid har legat i underkant av den sömntid per dygn som uppskattas för bebisar. Hon kan somna i vagnen, men vaknar när vagnen stannar eller vi parkerar i hallen. Hon kan somna i min famn under amning, men vaknar så fort jag gör en ansats till att lägga ner henne. Hon kan somna i selen, men vaknar om jag är stilla för länge. Ofta kör hon power naps på femton, tjugo minuter per gång. Alla råd om att sova när bebisen sover går om intet då. Jag prioriterar sånt som att gå på toa, äta mat och köra en maskin tvätt. När jag skriver detta sitter hon i sin Babysitter (fantastisk uppfinning!) som jag gungar med vänsterfoten sedan en timme tillbaka. Hon småslumrar, vaknar mellan varven, pratar lite, slår på en leksak och somnar om. Slutar jag gunga så vaknar hon. Men det är okej! Det är okej. Jag mår så mycket bättre än jag vågade hoppas på. Jag är så mycket piggare. Jag är så mycket starkare. Jag är inte alls så slutkörd som jag var rädd för. Jag kan njuta av bebis och spädbarnstiden och det tänker jag inte skämmas ett dugg för. Bara njuta av!
/ Thérèse