Alice

Föräldraskap i tio punkter: ett år senare

Idag för ett år sedan var jag gravid i vecka 26. Jag skrev då det här blogginlägget, där jag listade tio punkter som då kändes viktiga i mitt kommande föräldraskap. Tanken var att titta tillbaka på listan efter något eller ett par år, så idag är det dags. Första utvärderingen av listan. Nedan följer mina ursprungliga punkter i vanlig stil, samt min kommentar om hur det gick i kursiv stil. Alice är idag 8,5 månad.

  • Jag vill amma. Minst de sex månader som rekommenderas, men gärna längre. Jag vill att amningen ska ske på Hjärtis villkor, vilket innebär att jag behöver bli trygg med att amma överallt. Hjärtis behov ska inte få stå tillbaka för att jag känner mig obekväm.
    Det här har funkat nära nog smärtfritt. Nåja. En del smärta har det väl blivit, men amningen har funkat väldigt bra. Alice tog bröstet redan på förlossningen, och har sedan ammat mycket och gärna och ofta. Vi har ammat i IKEAs restaurang en lönelördag, på x2000, i kyrkan, på caféer, på en mur ute i ingenstans, på en filt i skuggan… Vi hade det lite kämpigt ett tag när jag fick en knöl i ena bröstet som man behövde ta en biopsi på för att utesluta malignitet, men förutom det är amningen kanon. Nu ammar vi bara ett par gånger om dagen (men tyvärr lite mer på natten) och jag hoppas vi ska fortsätta så ett bra tag till. 
  • Jag vill bära mycket. När jag jobbade på neo-IVA med extremt mycket för tidigt födda barn var kängurmetoden en viktig del i behandlingen, alltså att barnet får komma ur kuvösen och ligga hud mot hud med föräldern. Även fullgångna bebisar mår bra av att vara nära sina föräldrar, och jag hoppas orka lära mig använda både sjal och sele för att Hjärtis ska kunna vara med så mycket som möjligt. På det viset tänker jag också att hen blir mer van vid ljud och rörelser, och kan känna sig trygg utan att bli störd.
    Check! Vi bär och vi bär och vi bär. Till dags dato finns i hushållet två bärselar, en trikåsjal (som inte längre används) en vävd sjal och en ringsjal som vi försöker bekanta oss med. Ytterligare en sele och en trikåsjal har vi haft, använt och sålt vidare. Både jag och maken bär dagligen och det är det bästa sättet att göra Alice lugn och trygg. 
  • Jag vill använda ekologiska saker närmast Hjärtis. Mat, kläder, leksaker… Tids nog kommer barnet ändå komma i kontakt med alla gifter som vi formligen badar i. Men den första tiden vill jag skydda hen från det så långt som möjligt.
    Den här punkten är tyvärr ett ”mja”. Vi köper mycket ekologiskt, både i form av mat och kläder, men inte uteslutande. Däremot återbrukar vi mycket, köper på loppis och av vänner och bekanta. Vi tvättar allt vi köper en eller ett par gånger i parfymfritt tvättmedel i hopp om att tvätta bort det värsta överflödet, och leksaker har hon fortfarande inte i så mycket. Tyvärr bor vi i en liten stad utan leksaksaffär, så här gäller att köpa det man kommer över, vilket hittills varit hiskeliga plastgrejer. Som hon älskar… 
  • Jag vill introducera teve och internet så sent som det bara går. Det här känns som en av de svåraste punkterna, men samtidigt en av de viktigaste för mig. Dagligen hör och läser jag om barn som bara kan äta/borsta tänderna/klä på sig/gå på pottan/whatever om de samtidigt får titta på klipp på paddan. Jag vill verkligen, verkligen inte hamna där. Jag inser att det kommer kräva att jag och maken också ransonerar vår skärmtid ordentligt under barnets vakna timmar, men jag vill verkligen försöka.
    Än så länge: inga problem. Alice tittar inte alls på padda eller telefon, vilket är skönt med tanke på hur gärna hon vill ha våra telefoner när hon får syn på dem. Det gör visserligen ont, eftersom hon har insett att vi tycker de är intressanta. Pust. Teve ser hon då och då om hon sitter i vårt knä i soffan, men det är korta stunder och vi vänder hennes rygg mot teven. Det är dock sällan teven är igång när hon är vaken. 
  • Jag vill uppfostra ett barn, inte en son eller dotter. Också detta är en viktig del för mig, som jag har skrivit lite om tidigare. Om Hjärtis föds med snopp vill jag särskilt uppmuntra och bekräfta beteenden, lekar och klädval som ofta förknippas med flickor, och vice versa. Inte för att ”göra en pojke till flicka” eller för att jag vill ”sudda ut barnets kön”, utan för att vidga barnets möjligheter och känsloliv.
    Än så länge känns det här inte riktigt tillämpligt eftersom hon är så liten. Men med tanke på att nio av tio som träffar henne kallar henne för ”han”, så tror jag inte att vi överdriver hennes ”flickighet” direkt.
  • Jag vill uppmuntra till kreativitet. Det innebär att jag inte vill dränka mitt barn i leksaker, och gärna undvika leksaker som riskerar att styra leken allt för mycket eftersom det kan vara hämmande. Att uppmuntra till kreativitet handlar också om att bekräfta barnet i sång, musik, bildskapande och vad det kan handla om – utan att dra till med ”åh så fint och oj vad duktig du är-kortet”. Kreativitet och skapande ska inte värderas.
    Sett till hennes ålder så går det bra. Vi spelar piano och leker mycket, har testat att måla (kritor är gott!) och håller antalet leksaker lågt. En favorit här hemma är hennes makaronakas: en pet-flaska med rödfärgade makaroner. 
  • Jag vill guida barnet i socialt samspel, utan att kuva. Det här är en klurig punkt. Jag är medlem i en grupp om nära föräldraskap. Där talas det mycket om vikten av att lyssna in barnet, att inte fatta beslut över barnets huvud, att inte tvinga barnet till något, att inte ta onödiga konflikter osv. Mycket av det instämmer jag med. Samtidigt får jag lite ont i magen när föräldrar äter middag genom att jaga barnet i lek och sticka åt hen en tugga här och där, eller lagar maten på köksgolvet för att barnet inte vill att föräldern ska stå vid köksbänken. Det är ingenting för mig. Jag vill hjälpa barnet att förstå och trivas med de sociala normer som råder runt oss. Att man sitter vid matbordet och äter tillsammans. Att man säger tack för maten. Att man inte alltid får bestämma vad det blir till middag. Att man äter med vettigt bordsskick i förhållande till sin ålder. Jag tror inte på hot och bestraffning, men däremot på att barn behöver tydlighet och regler.
    Svårt att säga något om än, men vi försöker följa Alice och ändå inte styra vårt liv helt efter henne. Alltså; är vi bjudna till mina föräldrar så går vi dit, men väl där sker förstås kvällen på hennes villkor. 
  • Jag vill skapa en relation där allt får finnas. Mitt barn ska aldrig behöva känna oro för att berätta något för mig. Oavsett om hen slagit sönder en dyr vas eller druckit sig berusad,retat en kompis eller petat ett syskon i ögat. Som vuxen är det mitt ansvar att mina reaktioner aldrig får bli skrämmande för barnet. Det är mitt ansvar att få barnet att känna sig helt trygg med mig. Att hen alltid vet att jag finns där och att valet att berätta för mamma och pappa alltid är bättre än att låta bli.
    Inte tillämpbart än.
  • Jag vill hjälpa barnet känna respekt för djur, natur och miljö. Jag trivs själv i naturen och hoppas kunna vara utomhus mycket med Hjärtis. Ge hen en känsla av att vi människor har ett ansvar för den värld vi lever i. Att resurserna inte är oändliga.
    Vi är mycket ute med henne och har introducerat djur och natur till henne den vägen, men det är också allt. 
  • Jag vill hjälpa barnet att älska sig självt. Kanske den allra mest självklara punkten, men också den svåraste. Genom att bekräfta och validera barnet, se hen för vem hen är – inte vad hen gör.
    Både jag och maken har ett bekräftande förhållningssätt gentemot Alice. Även om hon inte har något verbalt språk än, så förklarar och bekräftar vi henne. Kanske särskilt mycket när hon verkar ledsen eller upprörd. Det känns som en bra början.

Det var det hela. Jag får nog säg att jag är ganska nöjd så här ett år senare. Mina tankar och förhoppningar har hållit bra de första åtta månaderna. Och ja, jag vet. Det är säkert de lättaste månaderna, men det är åtminstone en början.

/ Thérèse

Super Viking en supervagn

När vi väntade Alice började jag ganska tidigt att leta runt i olika barnvagnsgrupper och läsa barnvagnsbloggar för att få en känsla för vilken vagn som skulle passa oss. Jag hade ju en del tid där i början av graviditeten, delvis för att det var semester, och delvis för att jag inte gjorde mycket mer än att kräkas, sova och vila. Det blev rätt gott om timmar med mobilen i näven.

Rätt snart insåg jag att en Emmaljunga Super Viking lät som en vagn för oss. Den har stora hjul, svängbara framhjul, bra användarbetyg, inte en jättestor vagn men lämplig för såväl långa barn som långa föräldrar, och så gillar jag att den är svensktillverkad. Men, för att göra en lång historia kort, så blev det till sist en Emmaljunga Viking istället. Super Vikingens lillasyster, kan man nog säga. Lite mindre, lite nättare och lite billigare, men fortfarande väldigt bra.

20161007_164119I början var vi jättenöjda med vår lilla Viking. Den är nätt och tar sig fram överallt i stadsmiljö och är jättesmidig på pendeltåg och buss. Men så snart vi gick ut i skogen så blev det bökigare. Tanken på en Super Viking dök upp igen. Vi köpte bara chassi och liggdel till vår Viking och snart är Alice så stor att hon behöver en sittdel (hur gick det till?!). Skulle vi köpa en sittdel till VIkingen, eller skulle vi byta vagn helt? När vi började räkna på det insåg vi att det sannolikt skulle bli billigare för oss att köpa en Super Viking och sälja Vikingen, än att köpa en ny sittdel till vår Viking. Då var valet inte längre så svårt.

Den senaste månaden har jag således återigen hängt i en rad olika barnvagnsgrupper och på Blocket, idogt sökandes efter en Superviking med avtagbara lufthjul. För någon vecka sedan fick jag napp på en Super Viking i kanonskick med både liggdel och sittdel, till ett pangpris, där enda nackdelen var att den hade punkteringsfria hjul. Men eftersom det är deras nya variant på punkterinsgfria tänkte vi att vi testar – och igår kom vår nya skönhet hem till oss. Vi är SÅ nöjda!

Hjulen är inte alls så stumma som jag var rädd för, tvärtom så känns det plötsligt som en lättnad att inte vara orolig för punktering. Vagnen är högre, vilket både jag och maken uppskattar, och Alice kommer dessutom närmare oss. Den känns stadigare och viktigast av allt: den rullar finfint i skogen. Idag körde jag genom löst grus, och det gick hur bra som helst.

Visst är den lite större och lite tyngre, men eftersom hjulen är så mycket större (Super Vikings framhjul är lika stora som Vikingens bakhjul) så stör det inte. Den rullar så lätt ändå. Emmaljungas Viking är en fantastisk vagn för den som främst rör sig i stadsmiljö, men vill man kunna ha med sig vagnen ut i skogen är Super Vikingen tveklöst det bästa alternativet. Nu har Alice ett vrålåk för ett par år framöver!
SV

/ Thérèse

Historia på vinden

I helgen gjorde jag en djupdykning bland kartongerna på mina föräldrars vind. I kartonger som inte öppnats på över femton år hittade jag mina skolböcker från tredje klass, hemsydda klänningar, teckningar ritade på baksidan av manusutkast till mammas avhandling, en triljon småpryttlar, gosedjur, pussel och spel. Men också en del grejer som vi vill använda till Alice.20170702_190737

Min röda fina dockvagn/lära-gå-vagn från Miksi som jag älskade att köra runt leksaker och bädda ner mina dockor i. Den behöver lite kärlek (eller ännu hellre trälim) innan den kan utsättas för ett barns potentiellt bryska hantering, men sen kommer den fungera fint. Där fanns också katten Gustav som jag fick på min ettårsdag. Han får20170702_190322 nog gå ett antal varv i tvättmaskinen innan Alice kan få honom, men tills vidare kan han åtminstone taplats på en hylla någonstans.  Där fanns lite böcker (ni vet såna man hade ett kasettband till där någon läste boken, och sen sa det pling när man skulle vända blad i boken), en badanka och lite roliga klossar. Och så en kulram och den söta taxen från Brio. Allt passar förstås inte till Alice än, men det är fina färger för henne att titta på, så nu får de bo hemma hos oss istället för uppe på vinden.

Dessutom hittade jag en plastleksak att hänga på spjälsängen. Jag trodde att Alice skulle vara för liten för att använda den, men jag hade inte ens hunnit fästa banden på sängen innan hon var där och pillade fascinerat. Eftersom spjälsängen ändå inte används som sovplats för henne nu, utan som trygg plats när jag behöver lägga ifrån mig henne en stund dagtid, så kan det nog blir bra.

Till sist hittade vi en hel låda full av lakan, filtar och tyger till spälsäng och barnvagn. De två stickade filtarna på bilden har min mormor stickat, och de qviltade filtarna har mamma sytt till mig, precis som den lilla kudden och örngottet. Det är märkligt det där hur minnet fungerar. Jag minns mönstren från de qviltade filtarna (de rosa till höger i bild) så otroligt väl, trots att det är många, många år sedan jag såg dem senast. Nu snurrar allt rosa i tvättmaskinen och jag håller tummarna för att de ska överleva den behandlingen.20170702_190850

Det känns så fint på något sätt, att låta Alice få leka med och omges av små bitar av hennes, min och vår historia.

/ Thérèse

Att svära i småbarnsföräldrarnas kyrka

20170625_155049Det är mycket som inte blivit som jag tänkt mig med graviditet, förlossning och föräldraskap. Graviditeten blev tuffare än jag hoppats på, förlossningen främst annorlunda, och föräldraskapet har blivit bättre på alla punkter. Men så blir det väl när en ska försöka föreställa sig hur något en aldrig varit med om kommer att bli.

Om några dagar blir Alice tre månader och frånsett hennes första levnadsvecka så är sömnbrist inget problem. Det känns lite som att svära i småbarnsföräldrarnas kyrka, men nej, jag känner inte alls igen mig i alla zombieliknande beskrivningar av livet som småbarnsförälder. Och ja, jag jinxar nu, och ja, jag räknar med att ni flerbarnsföräldrar sitter och skrattar bakom er skärm och skrockar något om ”vänta bara”. Men det är okej (även om det beteendet också är något att återkomma till). För de här tre första månaderna har gått vida bättre än jag någonsin vågat drömma om, och det är allt som spelar någon roll för mig.

Kanske är det också en bidragande orsak, förresten. Att jag räknat så iskallt med att inte få sova det första året. Och att jag sov sämre under graviditetens fyra sista månader än jag gjort under de tre första månaderna som förälder. Men ibland upplever jag det nästan som att folk blir provocerade av att jag inte är intill bristningsgränsen trött. Den första månaden fick jag alltid lägga till ”men det vänder säkert snart” eftersom jag visste att jag annars skulle få ett ”men vänta du bara” eller ”fast det är nog bara en fas” när jag sa att jag ändå sover helt okej. Lite som om jag borde skämmas för att jag har det så bra.

Kanske har jag en extremt välsovande bebis, men då vet jag inte vad man ska kalla de bebisar som sover hela nätter redan och som somnar när de stoppas i säng. Den första veckan var jag gråtfärdig och sjösjuk av trötthet nattetid, främst för att hon hade svårt att somna om. Men sen sov hon snabbt en och en halv eller två timmar i streck. Nu ammar jag sista gången vid tio, elva på kvällen och sedan en eller två gånger under natten. Jag brukar landa på mellan sex och sju timmar per natt, uppdelat på två eller tre sovpass. Och det funkar över all förväntan. Alice sover i bästa fall nio timmar per natt.

Egentligen är det jobbigare att Alice inte riktigt är någon dagsovare, och att hon alltid har legat i underkant av den sömntid per dygn som uppskattas för bebisar. Hon kan somna i vagnen, men vaknar när vagnen stannar eller vi parkerar i hallen. Hon kan somna i min famn under amning, men vaknar så fort jag gör en ansats till att lägga ner henne. Hon kan somna i selen, men vaknar om jag är stilla för länge. Ofta kör hon power naps på femton, tjugo minuter per gång. Alla råd om att sova när bebisen sover går om intet då. Jag prioriterar sånt som att gå på toa, äta mat och köra en maskin tvätt. När jag skriver detta sitter hon i sin Babysitter (fantastisk uppfinning!) som jag gungar med vänsterfoten sedan en timme tillbaka. Hon småslumrar, vaknar mellan varven, pratar lite, slår på en leksak och somnar om. Slutar jag gunga så vaknar hon. Men det är okej! Det är okej. Jag mår så mycket bättre än jag vågade hoppas på. Jag är så mycket piggare. Jag är så mycket starkare. Jag är inte alls så slutkörd som jag var rädd för. Jag kan njuta av bebis och spädbarnstiden och det tänker jag inte skämmas ett dugg för. Bara njuta av!

/ Thérèse

 

”Det är en pojke, förstår jag”

”Det är en pojke, förstår jag” sa en kvinna till mig när Alice var någon månad gammal. Jag blev rätt paff av kommentaren och mumlade något om flicka och Alice. Kvinnan såg förbryllad ut, och jag önskar att jag haft sinnesnärvaro nog att fråga vad som fick henne att dra den slutsats hon gjorde. Jag gissar att det hade med färgen på Alices kläder att göra, men hon hade mörkblå byxor, rosa body, blå mössa och i vagnen låg en rosa filt. Inte glasklart åt något håll.

Samtidigt blir vill jag på något barnsligt sätt high-fivea mig själv varje gång någon lite osäkert frågar ”Eh, är det en flicka eller pojke?” eller det lite mer neutrala ”Och vem har vi här då?” Varför? För att det sannolikt betyder antingen att personen i fråga inte tycker sig kunna klura ut vad mitt barn har mellan benen grundat på vilka kläder hon har på sig, eller på att personen i fråga vet att alla barn kan bära alla slags kläder och färger.

I november skrev jag ett långt inlägg om barnkläder, färg och bemötande och vad forskningen säger om de här komponenterna. Jag avslutade inlägget med någon slags beskrivning av min egen hållning. Att jag tycker om klassiskt ”flickiga” kläder: mjuka pasteller, volanger och spetsar, och att jag kommer att klä Alice i det, men att jag också har som mål att klä henne i alla typer av kläder, modeller och färger. Jag vill inte låsa fast henne i vuxenvärldens förväntningar om hur barn av ett visst kön bör se ut och kläs.

Så här snart tre månader in i föräldraskapet måste jag säga att det går väldigt bra. Och jag vet, än så länge är det bara jag och maken som bestämmer, men det är ändå skönt att känna att behovet av att gå crazy bland volangerna inte är överväldigande. Alice passar väldigt bra i blått och klänningar är generellt sett rätt bökigt med en sån liten bebis. Collaget nedan visar ett axplock av de kläder Alice haft sina första månader i livet. Det känns som en bra början, i alla fall.20170624_200409

/ Thérèse