”Det är en pojke, förstår jag”

”Det är en pojke, förstår jag” sa en kvinna till mig när Alice var någon månad gammal. Jag blev rätt paff av kommentaren och mumlade något om flicka och Alice. Kvinnan såg förbryllad ut, och jag önskar att jag haft sinnesnärvaro nog att fråga vad som fick henne att dra den slutsats hon gjorde. Jag gissar att det hade med färgen på Alices kläder att göra, men hon hade mörkblå byxor, rosa body, blå mössa och i vagnen låg en rosa filt. Inte glasklart åt något håll.

Samtidigt blir vill jag på något barnsligt sätt high-fivea mig själv varje gång någon lite osäkert frågar ”Eh, är det en flicka eller pojke?” eller det lite mer neutrala ”Och vem har vi här då?” Varför? För att det sannolikt betyder antingen att personen i fråga inte tycker sig kunna klura ut vad mitt barn har mellan benen grundat på vilka kläder hon har på sig, eller på att personen i fråga vet att alla barn kan bära alla slags kläder och färger.

I november skrev jag ett långt inlägg om barnkläder, färg och bemötande och vad forskningen säger om de här komponenterna. Jag avslutade inlägget med någon slags beskrivning av min egen hållning. Att jag tycker om klassiskt ”flickiga” kläder: mjuka pasteller, volanger och spetsar, och att jag kommer att klä Alice i det, men att jag också har som mål att klä henne i alla typer av kläder, modeller och färger. Jag vill inte låsa fast henne i vuxenvärldens förväntningar om hur barn av ett visst kön bör se ut och kläs.

Så här snart tre månader in i föräldraskapet måste jag säga att det går väldigt bra. Och jag vet, än så länge är det bara jag och maken som bestämmer, men det är ändå skönt att känna att behovet av att gå crazy bland volangerna inte är överväldigande. Alice passar väldigt bra i blått och klänningar är generellt sett rätt bökigt med en sån liten bebis. Collaget nedan visar ett axplock av de kläder Alice haft sina första månader i livet. Det känns som en bra början, i alla fall.

/ Thérèse