Något jag brottats en hel del med under den här graviditeten är mina motstridiga känslor.
Det verkar inte finnas någon gräns för hur tacksam jag känner mig för graviditeten. Det låter säkert lökigt och tramsigt, men när jag var uppe och kissade vid fyrasnåret i natt och blinkade frenetiskt av det starka ljuset på toaletten, drabbades jag av en sån intensiv glädje över magen jag skymtade i spegeln mellan mina kisande ögonlock. Jag har varit medveten om min graviditet i snart åtta månader och kan fortfarande golvas fullständigt av mirakelkänslan. Jag är gravid! Vi ska bli föräldrar! Det jag under så lång tid trodde aldrig skulle inträffa, är nu bara veckor eller dagar bort. Det är helt otroligt!
Men hur rosaskimrande det än kan låta, så finns det en sida till av graviditeten. Den där jag varit sjukskriven sedan vecka sju eller något sådant, först på halvtid, och nu på heltid. Den som innebär att jag kräkts i ett halvår, mått illa dagligen i åtta månader, har foglossning och sammandragningar som gör att jag inte kunnat gå hundra meter utan smärta på evigheter, skräplåga blodvärden, ett stigande blodtryck och en överhängande risk för havandeskapsförgiftning. För att inte tala om den förlamande tröttheten: av graviditeten i sig, som konsekvens av dåliga järnvärden och som biverkning av de läkemedel jag tar för att inte kräka ihjäl mig.
Det här är ett motsatspar som båda är min sanning, min verklighet. Det första var vad jag önskade – en graviditet. Det andra – sjukdomarna och komplikationerna – var vad jag fick på köpet. Hade jag kunnat välja hade jag förstås hellre haft en annan graviditet, men jag fick aldrig någon beställningsmeny. Istället har det handlat om att hantera den situation jag hamnat i.
If life gives you lemons – make lemonade. Egentligen ett uttryck jag ogillar, men ofta gör jag det ändå. Faktum är att 
lemonaden har varit en nödvändighet för att jag ska orka. Hade jag bara tuggat sura citroner hela graviditeten hade jag blivit tokig och sannolikt gått in i en ny depression. Men. Lika viktigt har det varit att inte bara ösa på socker och låtsas som att allt varit finemang, om ni ursäktar bildspråket. Ibland måste livet få vara surt som tusan. Ibland har jag behövt tillåta mig själv att sörja att min graviditet inte alls blev som jag drömt om. TROTS allt snack om att man ska vara tacksam för sin graviditet eftersom det finns de som aldrig blir gravida (som bilden här intill, som dök upp i mitt facebookflöde idag). Tro mig, jag vet. Men jag tar mig ändå friheten att vara oändligt tacksam för graviditeten, och ändå avsky alla krämpor den fört med sig. Jag tror inte att martyrskap gör mig till en bättre förälder.
/ Thérèse