I tisdags skrev två Liberaler en debattartikel i Dagens Samhälle där de uttrycker att de vill undersöka om man kan kräva att barn ska vaccineras för att få gå på förskola. (Något jag berört tidigare, här och här.) Artikeln ledde förstås genast till debatt, och ett av de motargument som fått fart i kommentarsfälten är att detta skulle innebära tvångsvaccinering. Det är väldigt spännande.

Den svenska hälso- och sjukvårdslagen, under vilken vaccination faller, bygger på frivillighet. Du har rätt att tacka nej till sjukvård, med vissa specifika undantag. Detta ska förstås fortsätta gälla.

De undantag som finns, där det faktiskt handlar om tvång, är dels psykiatrisk tvångsvård. Där kan patienten inte neka vård. Sjukvården får tvinga patienten till vård och behandling, vilket inkluderar sådant som läkemedelsbehandling. Liknande gäller med smittskyddslagen, var syfte är att tillgodose befolkningens behov av skydd mot smittsamma sjukdomar. Den medger exempelvis att en patient isoleras om hen inte frivilligt går med på smittspridningsbegränsande åtgärder. Två av de sjukdomar som det finns vaccin emot och som ingår i vaccinationsprogrammet för barn är klassade som allmänfarliga, och kan leda till tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen (polio och difteri). Drabbas ditt ovaccinerade barn av någon av de sjukdomarna kan alltså tvång helt klart aktualiseras!

Men det som nu föreslås att utredas, nämligen möjligheten att neka ovaccinerade barn* rätt till förskola, kan inte på något sätt kallas för en tvångsåtgärd. Däremot är det något så simpelt som ett val som ger konsekvenser, i likhet med det mesta annat i livet. Föräldrar kan välja att vara hemma med sina barn i fem år – konsekvensen blir dock att de inte får föräldrapenning för alla fem åren. Men det är inte det samma som att föräldrarna tvingas att arbeta. Regelverket kan möjligen uppfattas som ett tvång, men så länge det finns alternativ – vara hemma utan ekonomisk ersättning – är det inte tal om tvång.

I det här fallet handlar det dessutom om ett beslut som inte bara rör dig själv. När du beslutar att neka ditt barn vaccinationer, utsätter du inte bara ditt eget barn för en risk, utan också andra människor i er omgivning. Idag är det ett val som föräldrar kan göra med hyfsat stor trygghet. På de flesta håll i landet är vaccinationsnivåerna så höga att ovaccinerade kan förlita sig på flockimmuniteten – något som är helt avgörande för individer som av medicinska skäl inte kan eller bör vaccineras. Men på sina håll, bland annat i den del av Stockholm där tio fall av mässling nu är konstaterade, ligger vaccinationsnivån betydligt under riksgenomsnittet, och under den gräns som krävs för att upprätthålla flockimmuniteten.

Att de som väljer att stå utanför vaccinationssystemet, och som väljer att bidra till minskad trygghet inte bara för sitt eget barn utan för hela samhället, får ta vissa konsekvenser för det ser jag inte som det minsta orimligt. Vill du inte vaccinera? Fine, du behöver inte, men då får du också ta konsekvenserna av ditt val. Min gissning är att det då ganska snart kommer startas alternativa förskolor för ovaccinerade barn. Åtminstone i storstadsområden, som på Södermalm i Stockholm, där vaccinationsnivåerna enligt uppgift är låga. Ytterligare alternativ är att ha sitt barn hos dagmamma eller privat nanny/barnvakt/äldre släkting.

Så nej. Att kräva vaccin för att barn ska ha rätt till förskola är inte att tvinga någon. Det är att villkora en otrolig förmån, i syfte att minska risken för att potentiellt dödliga sjukdomar ska spridas på nytt, när vi med mycket enkla medel kan undvika det.

Jag har mycket svårt att se det problematiska i ett sådant agerande.

/ Thérèse

* Självfallet ska barn som av medicinska skäl inte kan eller bör vaccineras undantas kravet