Så här halvvägs in i graviditeten har jag lärt mig otroligt mycket på internet. En helt ny värld har öppnats och med den många värdefulla kontakter. Men det finns också något annat jag lärt mig, nämligen vilka ämnen som inte funkar att diskutera online. Vaccin och genus, är de två som hittills skapat höga vågor i de nätgrupper jag rör mig.
Jag är akademiker. För mig handlar det ganska lite om en yrkesbeskrivning- eller tillhörighet, och mer som ett sätt att vara. Jag ser på världen och dess utmaningar i hög utsträckning genom kunskapens glasögon. När frågan om influensavaccin väcks, letar jag upp rekommendationer och studier, och fattar mitt beslut grundat på det. När barnkläder diskuteras (eller flick- och pojkkläder som det ofta kallas), lutar jag mig mot forskning som visar att kläder påverkar barns beteende och hur vuxenvärlden bemöter barn.
Magkänslan får säga sitt i värderingen av resultaten, men generellt har jag stor tilltro till forskningen – åtminstone när resultaten är någorlunda samstämmiga och inte låter helt vansinniga. (Även forskning går ju att twista till). Jag har också hyfsad koll på källkritik, vilket är nödvändigt för att kunna värdera olika kunskapskällor. Dessutom har jag högt förtroende för svenska myndigheter när det gäller rekommendationer och liknande. Jag tror inte att folkhälsomyndigheten skulle rekommendera gravida och andra riskgrupper att vaccinera sig mot influensan, om riskerna med vaccinet skulle vara större än fördelarna. Vi har många myndigheter som arbetar med att samla in, sammanställa, värdera och dra slutsatser av forskning. Sverige är ett av de land i världen som har bäst statistiskt underlag, tack vare de många register som finns. Jag förstår inte varför jag, som enskild person utan särskild kunskap i epidemiologi eller immunologi, skulle veta bättre än experter.
Ganska snabbt har jag alltså insett att vaccin- och genusdiskussioner inte är lönt att ta på nätet. När kroppsspråk, tonfall och betoning saknas bli orden snabbt hårda och anklagande, och en diskussion som skulle kunna bli givande öga mot öga, urartar snabbt till skyttegravskrig. Den som är övertygad om att vaccin är farligt eller kan orsaka autism, att det är onaturligt att spruta in gifter i kroppen eller att kroppen behöver drabbas av sjukdomar för att utveckla immunförsvaret kommer inte att ändra sig. Lika lite som den som tycker att det finns tjejkläder och pojkkläder, att tjejer alltid väljer rosa även om de får alternativ eller att pojkar hatar klänningar kommer att bry sig om mina utläggningar om vad forskningen visar. Vi diskuterar från olika håll och värderar argument på helt olika sätt, trots att målet är gemensamt – det bästa för våra barn.
Därför sätter jag mig på händerna. Därför biter jag ihop. Därför väljer jag mina strider. För det är inte värt det. Var och en blir salig på sin fason. Men här kan jag utan att skämmas skriva följande: Mitt barn kommer att ha en influensavaccinerad mor. Mitt barn kommer själv att vaccineras. Och mitt barn kommer att få bära kläder från hela färgpaletten, oavsett om det råkar finnas en snopp eller snippa mellan benen.
Det är min väg.
/ Thérèse
Barnkläder – där måste jag erkänna att jag inte följt de ideal jag hade ställt upp innan jag fick barn. När Liv var nyfödd klädde jag henne mycket i vitt, blått, orange, rött … Men efterhand tycker jag att barnens garderober alltmer har blivit könsstereotypa. Mitt huvudsakliga problem handlar inte om färgskalan, utan om modeller på kläder! Liv har gröna och blå kläder som jag inte gärna skulle sätta på Isak eftersom de har puffärmar, en liten rosett eller ett dekorativt rynk någonstans. Isak i sin tur har exempelvis en body med fastsydd väst som jag i ärlighetens namn inte skulle sätta på en lillasyster … Däremot skulle jag definitivt låta Isak ha klänning eller puffärmar om han själv gav uttryck för att vilja det. Men de förväntningar jag skapar riskerar väl att göra att han aldrig ber om att få ha klänning :/ Hur ser du på det här med detaljer på kläder och klädernas modell? Vad säger forskningen?
Ett sätt att komma runt problemet med modeller skulle väl vara att enbart klä barnet i könsneutrala klädmodeller (ja, om man inte är tuff nog att själv klä sin son i klänningar och rosetter). Men det är ju så tråkigt att aldrig få ha de där detaljerna! Att bara ha raka tröjor och basmodell på byxor.
Som sagt är färger inte ett lika stort problem för mig. Jag tycker Liv är superfin i särskilt blått, turkost, grönt och gult! Men får väl erkänna lite laddning kring färgen rosa på Isak, även om han har en och annan rosa dregglis (fy, jag är så mycket sämre på detta än vad jag trodde och hoppades på innan jag fick barn). Dock är mina barn blåögda och ljusa och jag insåg att de klär bäst i pastelliga och jordnära färger. Och baskemej, utbudet av kläder i avokadogrönt, lavendellila, beige, ljusgult m.m. är inte stort om du jämför med utbudet i blått och rosa! Så hittar du en fin tröja är det inte sällan den färgen du få ta, eller skippa den helt. Och vips har du gått i fällan igen …!
Många kloka tankar Sofia! Tror mitt svar får bli ett eget inlägg! 🙂
Första inlägget jag läser hos dig, efter ditt svar i min tråd på familjeliv. Du ligger en handfull veckor före mig i graviditeten och jag tror säkert att jag kommer ha stor glädje av att följa dig – även om jag fortsättningsvis troligen kommenterar mindre (använder för en gångs skull min dator idag, och det är ju så mycket lättare att skriva med ett ordentligt tangentbord än på en slät platta.