Den 24 juli 2016 är ett datum jag sent kommer att glömma. Det var en söndag, makens semester gick mot sitt slut och värmen hade äntligen hittat hit. Jag hade mått lite underligt några dagar, illamående och väldigt trött, men det var egentligen ingenting jag reagerat på. Kvällen innan hade jag varit i mataffären och uträttat några ärenden. Vid kassorna hängde graviditetstest, och mest som ett resultat av stundens ingivelse köpte jag med mig ett hem. Så här i efterhand kan jag inte riktigt förklara varför. Mensen var inte speciellt sen, och jag har alltid haft en oregelbunden cykel, så ett par veckor hit och dit betyder ingenting.
Så många gånger som jag har kissat på stickor i hopp om att mötas av ett streck eller plus, och varenda gång har en tom ruta stirrat tillbaka på mig några minuter senare. Nu var det längesedan jag testade senast. Jag orkade inte med den hånfulla tomheten. Ville inte ännu en gång konfronteras med att det inte gått den här gången heller. Men nu var det dags. Imorgon bitti skulle jag göra ett nytt test.
På söndagsmorgonen vaknade jag tidigt. Jag skulle till kyrkan några timmar senare, och smög upp och in i badrummet. Maken visste ingenting om mina planer, ville inte ge något hopp som jag bara skulle krossa några timmar senare. Fram med paketet, läsa instruktionerna trots att jag nära nog kan dem utantill, kissa och så vänta. Den där väntan som brukar vara evig. Minuterna kryper fram utan att någonting händer. Jag lade ifrån mig stickan ett ögonblick, spolade och tvättade händerna. Det kan knappt ha gått en minut när jag slentrianmässigt kastade en blick på stickan där den låg på badrumsgolvet. Då stannade tiden. 
Ett plus. Jag förstod ingenting. Vaddå ett plus? Vad betyder det? Fram med instruktionslappen igen, jo, ett plus betyder att jag är gravid. Men det kan ju inte stämma, det gick ju så fort! Hur kan stickan redan ha kommit fram till det. Samtidigt vet jag sedan tidigare idogt googlande, att ett falskt plus är nära nog omöjligt att få. En lång stund satt jag bara där på badrumsgolvet och fnissade förvirrat för mig själv. Det var för stort för att förstå, för stort för att ta in. Och ändå var det så tydligt.
Jag var gravid.
Jag är gravid.
I min mage bor Hjärtis. Idag är vi i vecka 19 (18+5) och om bara några dagar har vi RUL. Det här blir en blogg om den djupaste längtan och den största kärleken, men också om rädsla, extremt graviditetsillamående och foglossning. En blogg om mitt liv med Hjärtis i magen och hjärtat i handen.
Välkommen!
/ Thérèse